Om att mörker inte fungerar med ljus.

Utanför Östgötateateatern ligger höstlöven gula på marken, några blåser upp mot mig.
Han har kört ner sina händer i byxfickorna, det är första gången vi ska träffas.
Mössan är nerdragen till ögonbrynen.
Jag skyndar på stegen lite när jag förstår att han står och väntar på mig, det är en sådan där kladdigt, strålande höstdag.
Någonstans på vägen blir jag orolig över att jag inte kommer känna igen honom, detta anonyma ansikte som fångat mitt intresse i fler av de sociala mediernas olika skrymslen.
Vi säger hej med en kram.
Han har en egen kropp och allt det där... anonyma, får en personlighet.
Allt det anonyma känns som om att det blir mitt synonyma.

Jag blir som en försiktig magnet mot honom, kanske är det hans inre mörker som får allt ljus inom mig att vibrera?
Ung är åtta år yngre än mig- men det är jag som står som nyfödd framför honom. Och inte vet vart jag ska göra av mig själv.
Jag tappar jackan på golvet på vår första date, där på den indiska restaurangen och när jag tar upp den ser jag tigerärr på hans vänsterarm. Jag vill sträcka mig fram och röra vid honom, men låter bli.
Allt han gör verkar ha en lätt slöja av sorg.

Det är bakom en hylla på Åhlens ett par dagar senare som jag äntligen får kyssa honom.
Aldrig att vi trevade eller tvekade, Ung slog sina armar om mig omedelbart, tryckte min kropp så hårt mot sin och drog, på så många nivåer, in hela mig.
Mina händer hittade sin väg innanför ryggen på hans jacka och jag kan minnas, om jag verkligen försöker, just hur hans ryggslut känns.
Men han försvinner.
Ifrån mig, med fotsteg som blåser bort.
Försvinner någon annanstans, och dit går inte jag.