Om brutna linor

Jag öppnar upp våran sista chattruta.
Ligger på sidan i sängen och stirrar på den, som så många gånger förut- enda skillnaden är att jag då väntat på ord som skulle få mitt sinne av fyllas av honom. Det var det sista som skulle hända den dagen, ett utdraget godnatt som följde efter mig i mången dröm.
Ibland på finska. Ofta på hebreiska.
Ofta med väldigt mycket annat än bara godnatt, dessa stunder av nattsudd drog ibland ut tiden till tre timmar.
Men nu, nu är mörkret omkring mig så mycket mörkare och allt jag kan göra är att stirra på de sista orden vi skrev till varandra.
Låtsas att han gör likadant med sin telefon och vi ändå, på något sätt, ändå fortfarande kan länka ihop oss med varandra. 

Att linan inte är bruten.
Jag har lämnat honom ifred, det går emot mig och allt jag vill göra. Det är motsatsen till vad jag vill, det är onaturligt.
Dagen har kantats av tusen små händelser som ingen annan än han skulle skrattat åt, kvällen har innehållit delar som skulle fått oss båda att skratta hysteriskt. Jag stod i hans port för att lämna något utanför hans dörr, tryckte upp hissen till våningen under hans, för dörren kärvar så dant vid sjuan. Tittade på silverlådan jag hade i famnen, hörde några röster och i panik tumlade jag ner för trapporna och hela vägen hem.

Jag har lämnat honom ifred. Och jag måste fortsätta göra det.

Han vill att jag ska sluta tycka om honom, för jag kan aldrig ge honom vad han vill ha.
Han har aldrig bett mig om något annat än just det. Sluta tycka om mig.
Och jag lovade. Lovade att sluta. 

Som om att det skulle gå.
Jag tror att han skulle kunna göra mig illa. Jag vet att han han klarar att såra mig. Han kan få mig att gråta. Förstöra mig. Men kan aldrig att sluta tycka om honom så jag vet inte hur jag ska hålla mitt löfte- det är svårt att inte tycka om någon man älskar.
Någon som fått mig att älska mig själv. 

Den här texten- den är dålig.
Den är ogenomtänkt, precis som mina sista skriverier. Jag är oinspirerad men jag måste ta mig igenom det här, och det är bara mina fingertoppar som kan visa vägen.

Om drömmarna

Naken och exponerad- återigen.
Dyk in då, om det verkar så jävla spännande. Se mig måla upp min sorg och saknad här i små svarta tecken mot en blek bakgrund, slicka i dig allt du behöver. Varenda liten syrlig droppe av salpeter som fyller mina vener, fräter bort mig från insidan. Fräter bort dig.
Varsågod.
Ät mig, sluka mig hel eller tugga varje bit frenetiskt långsamt. Spy ut mig, över ditt vardagsrumsgolv eller dina nya sängkläder, städa undan mig och spola mig i vasken, länge nog för att en sötsur stank inte ska dröja sig kvar.
Eller rakt ner i toaletten, om du hinner dit medans jag kravlar mig ut ur ditt hulkande inre. 

Livet, livet, livet.
Är det ord som dansar mellan oss?
Är det stunderna som ibland fångas upp- och allt annat är en evinnerlig väntan? Nej. Längtan. 

När allt är sagt finns det inte ens tystnad kvar, sluta säger du.
Sluta. 
Och jag lovar.
Jag ska sluta.
Drar av mig naglarna om natten, hinner aldrig fram till din dödsbädd. Upplever ditt sista andetag, men får inte lätta det åt dig, hinner precis få min arm under din kropp när du förångas. Paniken i din blick, sorgen i min skepnad.
Förlåt vill jag skrika, men det blir en tyst viskning. Jag älskar dig, mera skrika som förvandlas till något helt annat- som när du säger men gör vad du vill! och min hand åker ner i min ficka. 

Något gör att du inte kan andas och jag vet vad, jag har svaret, jag är syret- men när jag kommer fram har du somnat mot Hennes axel, Hon bär din livlösa kropp, Hennes leende är lyckligast i världen. 

Och jag borde få släppa där, jag borde få vakna. Min kropp reagerar och ögonen öppnas.
Ögonen öppnas och kroppsdelar rör sig, fötter i strumpor och händer som för en alldeles för varm thekopp mot munnen. En ny dag, du hade rätt.
Solen gick upp och vi möter ännu en strålande dag.
Kanske blir det kommande året ett år för mig att hitta betydelsen, nu när jag haft den i min hand men ändå valt bort den.

Om vingar

Ta min hand, vi lyfter här och nu.
Du blir min andra vinge, om jag kan flyga så är det för att du-
redan fått mig sväva, jag vet inte hur något annat känns.
Jag har inte nuddat marken sedan du passerade min gräns.

Allt är sagor, luften är vad som bär
Och jag vill mig inte sansa
Och lydigt gå sådär.
Kom! Älskade! Låt oss dansa!

Om sammanfattningar

Det är något med Fin.
Han kallar mig aldrig för mitt smeknamn, till exempel. Han använder mitt riktiga namn, sju bokstäver istället för fyra.
Hans namn, det är bara tre.

Så skriver han.
Mitt namn.
Vet du?
Det känns som om jag spenderat de två senaste veckorna med dig!

Jag skojar med honom, jaha! Det var DU! Jag undrade vem det var som var med mig. 

Vi småpratar lite, kanske känner han sig lite tagen på sängen, kanske var det inte meningen att jag skulle veta att jag dansat över hans medvetande, men efter en stund så förklarar han och berättar om boken han läser. Boken där en man spenderar en tid tillsammans med en mäktig fé.

Så fort féen beskrevs såg jag dig.
Hon rörde sig som dig.
Suckade och stönade- som dig. 

Så när han lämnade henne kände jag glädje för att jag har fått ha dig nära en vecka, men sorgsen för att det tog slut.

Fångade han precis våran relation där?

Om minimering

-Jag kommer, det tar bara fyra timmar. 

Paus.

-Nej, det tar tre timmar och fyrtiotvå minuter. 

Lejon hoppar in i sin bil, samma bil jag träffade honom i första gången, och kör från Sin Stad till Min Stad, med den enkla anledningen att för under några timmar, hålla mitt huvud i sitt knä och berätta alla sagor han kan för mig. 

Han åker alla dessa 398 kilometer, bara sådär.
Vi har inte pratat på jättelänge, men det krävdes inte mer än ett Hej Lejon för att han ska linda in mig i stora ord, stor förståelse och mängder av blekröda facebookhjärtan. På några sekunder öppnar han mig och mitt musseljag släpper spärrarna och låter pärla efter pärla rulla fram. 

Han skriver någon verklighet som inte går att applicera alls på mig, på dig och mig, men jag har inget annat ikväll så jag köper den. Rad efter rad i ett chattfönster hjälper han till att minimera oss. Eller vad vi upplevt, han får mig att förstå att det bara är fantasier i en karg verklighet. Han säger åt mig att minimera kärlek till sex.
Vi gör det Svanka!
Vi minimerar kärlek till sex.
Det känns bra. Inte rätt, kanske, men bra. Och det kommer fungera. 

Och kanske kommer jag att älska med honom ikväll.
När orden mellan oss försvinner, när allt är sagt. När han övertygar mig om att jag är vacker och värdefull, när han vinklar sitt huvud mot mitt och sakta vaggar våra pannben mot varandra, då kommer hans hand leta sig upp mot min nacke, jag kommer röra mig millimetervis och möta hans läppar, långsamt öppna mina, släppa in hans tunga.
Han kommer fatta mitt ansikte med två händer och kyssa mig vimmelkantig, se till att allt vett och sans försvinner ur mig tillsammans med alla spår av tomhet.
Han kommer fylla mig, och jag kommer inte bara tillåta det utan även välkomna det. 

Kanske kommer han bryta ner mig till beståndsdelar och jag kommer gråta. Han kommer prata om fascinerande saker och hela den här natten är världen vacker.
Han kommer bygga ihop mig och jag kommer skratta.
Sedan, när vi vaknar.
Då gör vi som vi bestämt och minimerar. För även det som ryms i en handflata kan vara svårt att hantera.