Om drömmarna

Naken och exponerad- återigen.
Dyk in då, om det verkar så jävla spännande. Se mig måla upp min sorg och saknad här i små svarta tecken mot en blek bakgrund, slicka i dig allt du behöver. Varenda liten syrlig droppe av salpeter som fyller mina vener, fräter bort mig från insidan. Fräter bort dig.
Varsågod.
Ät mig, sluka mig hel eller tugga varje bit frenetiskt långsamt. Spy ut mig, över ditt vardagsrumsgolv eller dina nya sängkläder, städa undan mig och spola mig i vasken, länge nog för att en sötsur stank inte ska dröja sig kvar.
Eller rakt ner i toaletten, om du hinner dit medans jag kravlar mig ut ur ditt hulkande inre. 

Livet, livet, livet.
Är det ord som dansar mellan oss?
Är det stunderna som ibland fångas upp- och allt annat är en evinnerlig väntan? Nej. Längtan. 

När allt är sagt finns det inte ens tystnad kvar, sluta säger du.
Sluta. 
Och jag lovar.
Jag ska sluta.
Drar av mig naglarna om natten, hinner aldrig fram till din dödsbädd. Upplever ditt sista andetag, men får inte lätta det åt dig, hinner precis få min arm under din kropp när du förångas. Paniken i din blick, sorgen i min skepnad.
Förlåt vill jag skrika, men det blir en tyst viskning. Jag älskar dig, mera skrika som förvandlas till något helt annat- som när du säger men gör vad du vill! och min hand åker ner i min ficka. 

Något gör att du inte kan andas och jag vet vad, jag har svaret, jag är syret- men när jag kommer fram har du somnat mot Hennes axel, Hon bär din livlösa kropp, Hennes leende är lyckligast i världen. 

Och jag borde få släppa där, jag borde få vakna. Min kropp reagerar och ögonen öppnas.
Ögonen öppnas och kroppsdelar rör sig, fötter i strumpor och händer som för en alldeles för varm thekopp mot munnen. En ny dag, du hade rätt.
Solen gick upp och vi möter ännu en strålande dag.
Kanske blir det kommande året ett år för mig att hitta betydelsen, nu när jag haft den i min hand men ändå valt bort den.