Om ett nuläge

Han fyller mina vrår med värmen från hans kropp.
Han älskar mig och jag älskar tillbaka.
På det riktiga sättet, på det där hej-jag-ser-dig-och-vi-ser-oss-sättet. På det där sambosättet då vi inte får panik då jag spenderar en natt i soffan, och han i vår säng, för vi har alla nätter. Alla är de våra.

Vi springer om varandra ibland.
Missar att kyssas. Missar att älska.
Men fyra pussar på min nakna högeraxel varje morgon då jag fortfarande sover och han är morgonfräsch vågar jag räkna med.

Mina fantasier åt annat håll tynar bort, det är som om att de rinner ut från hjärnan och har landat här bland Sagorna Kring Min Svank, de har landat här och genererar ingenting.
Jag är påväg att skriva så många gånger, jag hittar det där kornet i kanten av mitt tankefält och känner behovet, det måste ner i pränt.
Känner behovet, jag måste få det ur mig.
Men jag kommer inte längre än till förstasidan på mitt konto, och förstår att det inte kan jämföras med Farlig. Eller Glöd. Eller Musikern.

Lurig är borta. Inget att behandla.

Många fina kommentarer har jag fått, och jag undrar om ni, mina fina läsare, kunnat se sorgen mellan raderna? Förtvivlan och hur ett innersta väsen sakta förtvinat, och det var där jag fann inspiration.

Jag undrar om ni lyckats hålla isär flygande fantasier och vacklande verklighet, eller om ni valt att göra som jag hoppats, läst utan vidare analys.

Jag kommer inte ta bort bloggen eller mitt skrivande. Och som jag alltid säger, jag kommer nog tillbaka. Som en annan variant av mig själv. Som Svanka, tvåbarnsmor.
Eldklot har spänt ut huden på min mage till max, och räknar jag dagarna så är det sexton kvar tills hon är beräknad att berika våra liv.

Jag kommer inte ta bort bloggen.
Jag kommer själv att läsa igenom den.

Stort tack till er som kikat in under det, lite dryga år, som gått. Jag hoppas ni fortsätter med just, precis, det.

Även om inriktningen här, snart kanske blir annorlunda. Fast jag vet ju inte.
Så detta inlägg kanske är snudd på onödigt, snudd på tidsfördriv. Och där vaknade Dottern, mitt blonda, rufsiga, troll och lägger huvudet mot min axel.

Om älskare

Det är, när man har två pulserande hjärtan innanför den spända, vita huden som man inte får tänka på dem.
Tänka på dem, alla dessa älskare.
Tänka på dem, alla dessa älskade.
Med alla deras egenheter.

Bara i hemliga rum och privata små stunder, med hetvattnet strilandes ned för kroppen får man minnas dem, med Rätt jobbandes i köket bredvid och Dottern tryggt sovandes i sin säng, får man återspegla figurer i det igenimmade badrumsfönstret.
Man får skriva Glöds initialer ihopsnirklade med sina, i ett försök att återskapa vad han gjorde en gång. I samma badrum får man sätta en hand mot den svala kakelväggen och få en flashback från när Farligs hand befann sig precis ovanför i en helt annat stund.

Med två pulserande hjärtan i sin kropp måste allt trängas bort.
Trots att värmen i min lägenhet kontra den bitande kylan på utsidan får mig att le i mjugg då jag minns mina älskares vrål i natten och deras ömhet om morgonen, så är det bara bilder. På bara några månader blir vi andra människor.
Svanka landar och laddar om för livet som tvåbarnsmor. Höga klackar har så fint plockats undan i prasslande silkespapper och silkiga underkläder ligger vikta med omsorg i garderobens skrymslen.
Rätt somnar varje natt med sin hand på min växande mage och viskar antalet dagar det är kvar.
Nu senast sa han tyst trettionio, vi älskar dig! till livet där inne. Dotter nummer två. Barn nummer ett för hans del.

På bara några månader har Glöd falnat och Farlig blivit ett lamm. Jag kan tala med dem och det var inte så länge sedan jag träffade dem.

Två så fantastiska.
Två så magiska människor.

Som båda är övertygade om att mina fingertoppar lämnat äventyr över deras hud.
Jag läste dem som blindskrift, blundade och hittade på egna sagor.

Vi formade varandra, om än så bara för några nattliga stunder.

Och med två pulserande hjärtan i min kropp måste jag sluta minnas, just precis där.

Om att riva

Det river inom mig.
Allt det där sprudlande som en gång var jag ligger i stora tovor på min kudde när jag vaknar, ligger kvar som ett lager spöke i sängen när jag går upp. Och jag borde sluta, se till att det slutar riva, men när jag inte förstår så är det som en aldrig stelnande sårskorpa. Och om jag tidigare var expert på att tvätta blod från vita tröjor så är det som om att jag blöder ännu en gång - men spåren är otvedtydliga. Och eviga.

Och man får inte undra så, när man bär Rätts barn i sin mage och somnar i hans ömma omfamning med hans varma andetag mot nackhåret - men om inte Eldklot band oss samman nu, hade han lämnat mig då?

Hade han skrattande lyft Dottern mot himlen och ropat

-Din mamma gör mig lyckligast i världen och sedan attackerat oss båda med pussar?

För att sedan sluta sina ögon och åtta timmar av sin dag sitta med sina perfekta kindben, underbara handflator och författa saknad åt ett annat håll?

Man får inte undra så.
Men på något sätt är det bättre att undra än att veta att det är sanning.
Och jag måste sluta riva.

Om att viska på kudden.

Jag minns ett samtal, med våra rufsiga huvudet på varsin sängvarm kudde.

-Slutar du finnas, så existerar du inte längre.

Det var hans ord till mig, och jag fick en klump i halsen, ett grått nystan av rädsla, för jag visste att det var sanning.
Jag försökte så länge, att mota bort det svarta som tornade upp sig inom honom, jag smekte hans undernärda kind under skäggstubben, han kysste mina finger toppar och jag förde hans hand mot mitt hjärta.

-Du kan aldrig sluta finnas. Hos mig finns du alltid kvar.

Hans blick vek sig inåt, som om han inte trodde på mig.
Det är nu, i mitten av september, med raggsocksbeklädda fötter och thevarma läppar som jag ånimmer just det där samtalet. Samtalet på två repliker, men med tusen meningar som viskades mellan våra rörelser.

Nog har jag slutat existera för honom, men jag försöker stirra på hans bild på facebook och hela jag undrar om han är lycklig.
Lika lycklig som han var där, med hans skallrosett mot min haka.
Med hans huvud, vilandes på min arm.

Det är nu, i mitten av september, som jag förstår att vi båda håller våra ord.

Om ett telefonsamtal

Så lägger vi på luren, den förväntning som nyss fanns i din röst har dött ut.

Vi har inte pratat på länge, och trots att du sårat mig genom att täppa till min strupe med ett grått nystan av värdelöshetens känsla så svarar jag när du ringer.

Jag svarar när du skriver.
Jag reagerar på vad du förmedlar, jag ringer till Väninnan med gråten i halsen och undrar vad du håller på med.

Du säger att du är redo, redo att gå till minneslunden.
Och vi pratar om min Saknad och det faktum att du fortfarande inte förstått vad som hänt, inte förstått att vårat barn dött i min kropp och jag med slangar kopplade till vener, med epidural i mängder tvingats till att krysta ut detta nitton veckor gamla foster med kemiska värkar.
Vi pratar om att jag inte hade din blick att söka stöd i, att du försvann och inte kom och jag fick nöja mig med anonyma, ljusblå munskydd och vår sons livlösa lekamen i en filt från landstinget mot min bröstkorg i femton minuter.

Och genom allt detta är din förväntning där, jag undrar vem du tror jag ska vara. Om du på allvar tror att jag är samma Svanka som likt en fura föll raklång för din mörka blick och ditt självklara sätt att välja mig för tio år sedan.

Du har så mycket att berätta säger du men inget får jag höra när jag berättar om Rätt och Eldklot.

Du får den där klumpen i halsen när du lägger på luren, långt innan vårt samtal borde vara slut.

Du står i en iskall lägenhet, fortfarande med tapeterna jag valde.
Jag sitter i ett hem, mitt hem, och lägger en hand på en varm mage för att mötas av ett gensvar från insidan. Min andra dotter.
Mitt Eldklot.
Du äcklade mig när du lämnade mig. Nu bekommer du mig inte längre.

Om att vakta andras barn

Hon sitter uppflugen på en stol, som en sparv - fast med alldeles för långa dreadlocks samlade i en knut på huvudet. De skimrar i rött och jag har svårt att avgöra om glimten i ögat beror på de tre kopparna kaffe eller engagemang inför eftermiddagens föreläsning.
Jag bestämmer mig för det senaste i samma sekund som jag parkerar min chai framför mig.

Eko är inte samma kvinna som med slokande axlar böljande rörde sig ut till Fristad.
Hon har hittat energin, rutinen, sig själv i livet med två små.
Hennes händer rör sig med en självklarthet när hon talar, hennes fötter är tillbaka i klackskorna och när hon lyfter över sin halvårsdotter i min ömma vård, kliver hon i föreläsningssalen med huvudet högt och svajande höfter.

Jag ler och ser dansaren i henne.
Hon kan aldrig gömma alla åren av rakrygghet och pressade fotvalv, tröttheten kan vinna småsegrar och sloka hennes späda, mjölkvita axlar, men aldrig krossa det som tagit så lång tid att bygga upp.

Med hennes dotters tyngd i mitt knä och hennes djupa svarslösa brunnar till ögon sitter jag i Rosa Rummet och något skvalar ur radion. Vi jollrar. Vyssjar. Och ler.
Hon gråter.
Lite.

Och jag kan inte trösta, med Eldklot i tankarna så undrar jag ju bara vad jag kan om barn egentligen. Varför fungerar inget på Ekodotter? Har jag tappat stinget?

Jag mutar med färgglada klossar. Jag mutar med en elefant. Med konstant bärande och sången Muffin Man. Det funkar, men när Eko kommer tillbaka en timma senare så förstår jag vad som är fel. Och varför jag tvivlat på det där stinget.
Är man sex månader är det inte klossar och sånger som är lycka.

Det är mamma.

Vi omfamnar varandra för hejdå och med benen uppdragna under mig har jag Dottern mot min axel, äppelbitar och mjölk.
Det är fredag, Rätt är på fotboll och vi har tystheten och tv;n för oss själva.

Om att komma tillbaka

Det har varit tyst ett tag.
Det har varit sommar ett tag.
Under mitt hjärta har ett mindre hjärta börjat pulsera, och små ryckiga rörelser där fån insidan pockar på min uppmärksamhet när jag som minst tänker på det.
Rätt pratar med Eldklot genom min spända hud. Dottern pratar om sin lillasyster och har hittat på ett helt eget, icke-existerande namn som hon vägrar förtränga.

Plötsligt är det bara lite mer än tre månader kvar tills Eldklot är här, tills hon drar sitt första skriande andetag och vi får hennes varma kropp mot våra bröstkorgar. Plötsligt är det bara dryga tre månader tills min och Rätts genetik är sammanflätad i en människokropp på utsidan.

Jag vet att det har varit tyst ett tag.
Men som jag sa.
Det har varit sommar ett tag.

När jag är lycklig, då hittar inte orden mig, då är det som om jag inte har något att ventilera. Men jag hoppas det ändras, inte min lycka, men inspirationen.
Den kommer så ofta om hösten, och i morse bet det i mina kinder då jag smet den nya kappan hårdare kring kroppen. I morse luktade det för första gången avmätt frost och ruttna äpplen och jag kände att Svanka måste få utrymme. Svanka kan aldrig försvinna. Hon kan aldrig dö.
Hon får inte försvinna.
Och här hamnade jag nu. Med två hjärtan i min kropp och två kärlekar utanför.
Lycklig. Och med Rätts varma kropp i vår gemensamma säng.

Men jag är tillbaka.
En sommar rikare.

Om en ny parfym.

-Du har en ny parfym.

Jag kan inte avgöra om det är en fråga eller ett konstaterande.
Jag vet inte hur han hamnade där, framför mig på ett pulserande dansgolv, men ändå tornar han upp sig, precis så farlig som bara Farlig kan vara.

Hans ögon är lika svarta och pupill-lösa som vanligt, men skäggstubben är ny. Eller inte ny, jag har dragit mina fingertoppar över den otalig söndagsmorgon, men ny med att medvetet låta bli att ta bort den.

Det är så många kroppar här, så många som stinker, så många som är varma av svett. Instinktivt lägger han en hand mot min nacke och drar mig till sig, räddar mig. Bäddar in mig i det han delar med mig, den ständiga svalheten under huden, bäddar in mig i den tunga doft som är hans.
Och han kontrollerar.
Genom att trycka en nästipp, estetiskt perfekt, men alldeles för stor för hans ansikte, mot en punkt bakom mitt öra.
Han kontrollerar att jag verkligen har en ny parfym.

Min puls slår över basen i musiken.

Dottern, Rätt, Eldklot.

De tre Viktiga flyger förbi ett stängt medvetande, just i den sekunden han böjer sig nedåt för att kyssa mig.
Och jag gör vad jag tror att jag aldrig skulle ha sans nog att göra.
Jag ryggar tillbaka och avfyrar ett försiktigt leende.

Han biter ihop sin käkmuskel, glädjen att se mig är inte borta men vad som en gång vilat mellan oss är, just nu, inte där.

-Rygga du, Svanka, säger han innan han lämnar mig med ett animerat asgarv i ljudnivån. Rygga, backa, undvik. Vissa saker kan du inte undkomma.

I ett par sekunder står jag fallen från skyarna, kan inte förstå vad som hänt. Farlig blandas ut bland alla andra, fångas upp av sitt sällskap och jag ser honom inte mer under kvällen.

Jag dansar.

Åh vad jag dansar den natten.

Om den där tilliten.

Det är inte många som känner till den svarta hemligheten, den svidande sorg som Rätt skapade när han hamnade där, med sin kuk i en annan kvinnas mun.

Inte många känner till det där såret i hjärtat, för jag ler alltid lika vackert och säger att jag allt litar på honom nu.
Jag ler lika vackert och ljuger lika bra varje gång, att jag sakta börjar tro på mig själv. Och den nervösa vibration som omgett mig sedan hösten 2008 blir borttvingat till ett rosenrött lugn.

Tills nu.

Då han står på en båt i Utlandet.

Då han ringer mig för att önska mig, Dottern och Eldklot en god natt, och jag borde fyllas av värme, men den kvinnliga rösten som leende sipprar ut genom hans telefonlur tar över.
Och ägarinnan till rösten tar över honom. Han vänder sig mot henne, och jag vet vem hon är, och återigen så vinner hon för med ett halvt samtal avklarat får jag lyssna på deras.

När de skrattar åt något, som vanligt som bara dem förstår, så frågar jag mig vart den där tilliten tog vägen. När hans egenheter får delas med en kvinna som inte är jag, när hans sociala, skålande jag lyfter ädla bubblor mot en natthimmel.

Och jag drar upp dragkedjan i min munkjacka, funderar på Eldklot och vad min oro gör mot det växande livet i mig.
Tänker, att vi har ju skapat liv, nog tar han inga steg i fel riktning denna gång?

Mina ord sviker mig.
Mina tankar är överallt.
Jag ska sluta ögonen och sova, väskor är packade då jag och Dottern åker till Fristad i morgon.

Med Eko och hennes två döttrar.
Mest av allt, så längtar jag bara efter att få andas.

Om barnvakten

Hon öppnar sin ytterdörr och min blonda, rufsiga Dotter dansar emot mig med ett leende. Någon docka i sin hand, brått att berätta om den tecknade filmen Snövit som Styrka sett till att hon får titta på.
Och med Rätts hand mot mitt ryggslut ler jag åt det band som Styrka och Dottern själva har byggt upp, det naturliga och ärliga som bara kan uppstå när kärlek är inblandat.

Styrka, fina Styrka, som strävar efter att rättfärdiga sig själv i allas ögon, trots att hon inte är annat än en lysande stjärna. Som har fyllt hela sitt hem med värme och kärlek, ett hem som visar respekt för hennes sambo, respekt för henne själv.

Och visst är det första gången jag sätter mina fötter där inne, men åh, vad det är hon som bor där.
Det svarta golvet mot de kritvita väggarna, kontrasterna som mjukas av cremefärgad gardin i vardagsrummet... Allt är så hon!

Och den kärlek hon lyckas uppbringa för andras barn, som jag ser fram emot att få se henne dela den med sina egna!

Om lyckan av att inte veta vad man ska säga i sin blogg.

Och till min stora lycka... ett pulserande liv på 7,2 millimeter.

Jag hittar inga ord mina vänner, men lugnet har lagt sig som ett skyddande skimmer på mina kinder. Att jag är utmärglad och energifattig spelar ingen roll - det är idag jag fyller år och dagen började redan igår.

När gynekologen satt tyst ett tag och kontrollerade skärmen framför henne, och utan att adressera mig det minsta ropar ut till Rätt i väntrummet.
-Rätt... Vill du bli pappa i januari?

Han får komma in och titta, han får också se det där hjärtat. Han kysser min panna och mina salta tårar och mumlar mot mitt nyckelben

- Tack!

Om och om igen mumlar han.

Om rädslor

Rädlsan bär jag inuti, trots att jag ignorerat denna in i det sista.
Mitt lilla liv, minsta, älskade liv, allt jag känner - känner du.
Precis som din storasyster i sin levande form idag, varje sorg och glädje delar vi. Och jag försöker låta bli, gud och alla makter vet det, hur jag blundar och sover bort mina dagar - folk pratar om att sommaren är här. Att våren kryper sig på med allt sitt ljus, men jag kan bara ta mitt illamående och min ignorans, be om Rätts hand på magen om kvällen och några isbitar att tugga på.

Mitt minsta, älskade, liv.
Du är ett ingenting, och ändå har jag lagt hela min lycka på dig.

Nog vet jag att det är mycket att be ett svagt pulserande foster om, nog vet jag att alla ord om naturens gång är sanna.
Det som sker - det sker, hur ofta har jag inte nynnat det mantrat för mig själv, genom livets alla situationer? Ungefär lika många gånger som jag önskar att jag fick välja själv. Att jag fick ha alla mina barn hos mig; det aborterade barnet som en sextonårig Svanka marscherade ifrån. Lämnade på sjukhuset på högburet huvud och två svarta kajalkantade ögon.
Det första missfallet i vecka nio, det planerade barnet, det efterlängtade.
Sonen som växte i mig fram till vecka nitton. Som plötsligt slutade sparka och tappade den personligheten jag tyckte mig lärt känna under denna halva graviditet. Sonen som föddes fram med kemiska värkar men alldeles naturlig sorg.
Och nu.
Mitt minsta, älskade liv. Mitt Eldklot.
Stanna hos mig. Inget kommer någonsin fattas dig!

Så rädlsan bär jag inuti.
Rädlsan om att inte klara av ett negativt besked, rädslan av att inte få ett hjärta. Rädlsan av att jag kryper ihop till en boll och att ingen kan någonsin ta ur det gråa garnnystanet ur min hals som får mig kräkas.
Inuti bor den. Och ingen kan röra den.

Om Rätts monolog på bussen.

Jag hade jättesvårt att somna igår.
Jag tror det var för att du inte var i sängen, det är alltid så. När du inte är hemma om jag lägger mig, eller redan ligger där, så kan jag inte somna.
När du gick och lade dig så var jag fortfarande vaken.

Och sen sa jag inte godnatt heller.

Suckar lite.

Godnatt älskling.
Och godmorgon!

Så ler vi mot varandra och det där att somna tysta, utan att låtsas om den andra är som bortblåst. Det är bra att han har självinsikt, min käre Rätt.

Om limbo.

Det är ju natt. Eller sen kväll.
Men jag kan inte sova, jag känner oron vibrera som en nervös fjäril i mitt grumliga inre, jag kan inte slappna av och räds varje tecken att Eldklot rinner ur mig.

Limbo, att jag aldrig reflekterat över det tidigare.
Vänta och se, det var vad hon sa, läkaren med brytning. Vänta och se- kanske slår ett hjärta nästa vecka, kanske har inte ditt Eldklot lämnat dig.

Rätt fick inte komma in.
Pappor får bara komma in om det är bra nyheter, om något slår i 160 slag per minut. Annars får de vänta bakom skrivbordet i mörkt träslag och hålla mammans plånbok.

Jag är hungrig.
Men kan inte äta. Och jag mår illa, men kan inte kräkas. Att något är i mig är bevisat, på torsdag klockan fyra får vi veta om det valt att växa vidare.
Och Rätt smällde i dörren ikväll. För att det är saker överallt. Och för att vi knappt har packat upp. Och för att det kommer borrar hit i morgon och ett stambyte kommer ta sin start.
Så han smällde i dörren, läste lite i vår säng och somnade.

Jag vet inte vad det betyder.

Om att nackdelen med hemligheter är att ingen förstår varför man är ledsen.

Jag räds att du är på väg bort, att du lämnar mig med klarröda blodspår mot vit spets.
Jag undrar vad du ville när du sa hej, när du balanserade ett leende på den bleka stickan i min hand, och jag ber till en gud jag inte riktigt kan förlika mig med- ber att min son inte får ett syskon bredvid sig.
Om någon timma faller dommen, med en grumlig, svartvit, bild på en skärm.
Om någon timma får jag se vad som blir ett avsked eller ett hoppfullt pickande i 150 slag per minut.

Men allt som slår i mitt huvud är rösten av Ella Fitzgerald och den raspiga varianten av My Funny Valentine.
Och det som ekar är textraden
Stay, Little Valentine, Stay

Om att undra vem Glöd är.

Det är utan förvarning och hennes fråga kommer som en pisksnärt över axeln.

- Vem är Glöd?

Och jag vet inte vad jag ska svara, plötsligt känns all kärlek och värme som fantasifoster skapade under mina fingertoppars snabbhet på tangentbordet, och där i Volvons baksäte känns mina ord för verkliga och banala.
Jag tror jag säger att han är ett ingenting, en varm känsla, något som en gång var allting. Jag vill få med det väsentliga, få henne att förstå.
Tills jag inser att jag inte kan besvara frågan själv och ger hela min uppmärksamhet till det ljusrosa lilla bylte som är placerat bredvid henne.

Tills jag inser att jag inte har något svar på den frågan, att jag mer än gärna skulle vilja sätta en etikett på Glöd, om det så vore så lätt att säga att han är ett ex. Eller en gammal vän. Kanske är han någon som förstår mig eller någon som valt att låta bli och bara acceptera.
Jag och Glöd är kombinationen som alla våra gemensamma barndomsvänner alltid har väntat på, det är vår kärlek som ska förlösa dem alla, alla deras fantasier om high school sweethearts ska besannas genom oss, och det spelar ingen roll om jag leende rättar dem och berättar om Rätt, om Dottern och livet idag. De slår bort det lika leende och säger att jag är menad åt Glöd.
När jag tänker på det, är det faktiskt bara en som reflekterat över denna ordföljd, Svanka är menad åt Glöd, och sagt att det är jävligt synd om honom, eftersom han inte är menad om mig.

Det var nära att jag kysste henne där och då.

Om läsare.

Jag försöker skriva något om hur uppskattat det är att fläka ut sig på internet, aniktslös och hudlös, och få några ord.
Några åsikter.
Några bevis på att jag är läst, sedd, ja, hörd.

Och jag försöker, verkligen försöker, få fram den skönhet som era ord ger mig - men det blir så platt. Jag kommer försöka igen, jag ska bara hämta min blonda dotter, sätta på henne den pastellfärgade kappan och köpa en glass först.
Jag ska bara fånga lite av den verklighet som är min. Sen kommer jag sätta mig igen, med ett mjukt leende och skriva ett tackbrev åt de främlingar, som genom denna ventil, står mig så mycket närmre än min egen familj.

Om varför jag vet hur man på bästa sätt tar bort blod från vita tröjor.

Alla älskade honom.
Porslin.
Han var inte snygg, men alla var glada för att jag valt någon snäll. Hans hud var vit, året om, och han hade mellanbrunt hår med ögon i samma ton, ögon som var lika farliga som mjölk.
Han rappade, skrev otaliga alster till mig som han framförde i små lokaler. Spelade in i små studios. Kanske någonstans på Långholmen?
Han var längre än mig. Förstås.
Större. Förstås.
Vi bodde i fyra rum och kök på Ringvägen, vi brukade sitta på vår minimala balkong i början och tänka att vi var på toppen av civilisationen. En gång överraskade han mig med ett par konsertbiljetter. En annan gång med en liten kattunge.
Gången med biljetterna var en ursäkt för att hans knutna näve fann sitt mål under mitt högeröga. Det var inte meningen.
Det var aldrig meningen med honom, och han ångrade sig fort efteråt. Om jag hukat mig nedåt satt han snabbt framför mig och sa förlåt, kysste det ömma, torkade kanske lite blod med sin tröja. Även om det skrämde mig, det där blodtorkandet, för risken fanns att han skulle bli arg för att fläcken inte gick bort.
Det var alltid favorittröjan dessutom. Alla var hans favoriter.

Kattungen fick jag efter att jag blivit gravid.
Är man sexton år och blir gravid så blir man också rädd. Och ännu räddare blir man om ens artonåriga sambo drar en i hårfästet, från köket till vardagsrummet, där han smiskar upp ens ansikte och får en att lova att göra abort.
Lite ytterligare rädd blir man när riktar de där knutna nävarna, helt utan mening, mot ens mittpunkt. Och fast man står där, sexton år och utan vilja till barn, lägger man ett par skyddande armar över magen för att inget levande ska gå sönder.
Bli skadat.
Det lilla fostret som ändå ska dö, avstannas, aborteras.

Så när jag kom hem efter sex timmar på Sesamkliniken, där ett barn fått blöda ur mig, satt det en kattunge och stirrade på mig. Jag minns att jag ville att han skulle heta Gato, men Porslin sa att Tyson ska det vara.
Jag gjorde honom till viljes, såklart, och jag minns att jag tänkte att jag hade så mycket tur i livet.
Min mamma, min familj, mina vänner. Hur de alla blev glada för min skull, att jag hade en så fin man som gav mig en katt.
-Det är som ett litet barn, förstår du, sa min mamma.

Jag vet tjejer som utan att tveka skulle klöst ögonen ur mig för att få vara med honom. Porslin. Mr Rapper. Mr Slick. Mr Whateva´.
Jag vet tjejer som blev mina vänner för att vara nära honom.
Jag vet tjejer som nu i efterhand blev hans tjejer och har anmält honom.
De vet inte mig. För jag går under annat namn.

Jag läker snabbt.
Och ni anar inte hur bra man kan vara på att ljuga när man inte ens själv ser sig som misshandlad. Utsatt för domestic violence. När man trippar på tå för att man är för ful. Ibland för snygg. För otrevlig mot hans vänner. Fast lika ofta för trevlig.
När man blir till en skugga vars högsta önskan är att inte synas.
När man är borta från skolan i två veckor i väntan på att ansiktet ska läka ordentligt och istället sitter på Mariaberget och har stripigt blondt hår som skymmer verkligheten.

Men det började med att han slutade säga förlåt.
Slutade övertyga mig om att det inte var meningen, slutade säga att han aldrig skulle slå mig igen om jag bara...
Om JAG bara gjorde rätt nästa gång. Om jag kunde uppföra mig. Om jag kunde tvätta av mig. Om jag kunde lyckas, en gång för fan, bara en gång din inkompetenta jävla kossa, lyckas köpa grön mjölk. Inte röd. Fetto. Ska du dricka så mycket fett så kan du göra det!
Och så tvingar han upp mina käkar och häller i mig hela litern.
Så det är som jag säger. Att hans ögon är precis lika farliga som mjölk.

Alla älskade Porslin.
Sa att han tog så bra hand om mig.
Det tog mig tre veckor att bryta mig loss. Tre månader för det sista såret att läka. Tre år att våga lita på en annan man.
Det har gått tretton år idag. Och jag rycker fortfarande till när Rätt lyfter en hand för snabbt.
Även om det han gör är att mjukt smeka min kind.

Om minnen, vänskap och saknad.

Glöd skickar ett sms.
Är du inte hemma snart? Jag saknar dig!

Och jag ler, för i botten av all den där kärleken ligger den 21åriga vänskapen som grund till allt. Vänskapen med dess minnen av hur vi fulla av jazztobak som tonåringar på hans landställe smyger ner till bryggan mitt i vintern, lägger oss på rygg och fastslår att det inte finns något klarare än en iskall natthimmel med tre hunda stjärnor och nästan lika många stjärnfall.
Minnen av hur han ser att jag slänger all mat jag lagt på min tallrik och säger åt mig, och hur han nästa gång noggrant kontrollerar att jag äter upp varenda bit.
Och till samma minne hör hur han rycker upp den skrangliga toalettdörren i skolan då jag med beslutsamhet stoppar ner två tunna fingrar i halsen, för han har smugit efter mig och undrat lite, vart de blygsamma, sakta begynnande, kurvorna börjat ta vägen.
Jag kan också minnas hur vi fnissar i ett valv nere i underjorden, medans högtidliga stämmor sjunger psalmer på gammal hebreiska, och vi ignorerar detta högtidliga och pratar om livsviktiga saker som vad man ska välja för gymnasium.
Eller hur han lyfte upp mig när Rätt öppnat en fallucka.
Eller hur skira hans ögonlock är när han sover, med dess svarta, fladdrande fransar i hans ickedrömmar.
-Jag drömmer aldrig. Jag har inte någon rättighet till det.

Och nu vet jag inte om jag jämför eller minns, men att alltid få sova så nära honom som det bara gick och vakna alldeles ihopklibbade av sömnens svettiga hinna och aldrig under nattens timmar har han bett mig flytta på mig.

Men jag förstår att det är stort, för honom, det här med saknaden.
Och att upptäcka att Svanka är en saknad person, självklara Svanka som alltid älskat honom villkorslöst som skrivit brev efter brev när han bott i Israel. Brev som innehållit allt utom det som stod mellan raderna. Hur ska jag undgå att älska dig?
När jag ljög om de lika villkoren och egentligen grät blödande tårar när han berättade om flickan han tyckte om, men ändå uppmuntrade honom för jag ville hellre finnas i utkanten av hans liv som en köttslig relation än inte alls, saknade jag honom trots att varje kväll var vår.
Jag var flickan som väntade, som hoppades på att han en dag skulle inse att jag fanns där bredvid, tillgänglig och förhoppningsvis tillräcklig. Redo att älska för två.

För jag har saknat honom en livstid, och han mig i två veckor när jag semestrat med Rätt.
Och jag kan säga att jag älskar Glöd, han har all min kärlek från sju års ålder upp till 26, ja nästan 27, och jag kan säga att jag älskar Rätt för han har all min kärlek från då till nu.
Även om Rätt så många gånger förträngt mig. Förnekat mig. Förintat mig, så står vi här idag, med livet så inflätat i våra själar att det aldrig skulle fungera utan varandra.

Och Glöd - jag undrar om han vet att det är förlorat och som vanligt vill dansa likt en martyr. Förmodligen är det därför han saknar mig nu. Och jag slår mig själv på fingrarna, för att jag tänker så bittert om Glöd.
Slår mig på fingrarna för att jag ens tänker på Glöd.
Slår mig på fingrarna för att jag svarar hans sms med att jag saknat tillbaka.

Om doften av kokt vatten

Efter 27 timmar på resande fot, efter två veckor i 38 graders värme, mango, palmer och kritvita stränder, saltstänk på kinderna och solblekta slingor i håret, delfiner landar vi i den fortfarande totalt upp och nedvända förortstrean som från och med hemkomst är vårat gemensamma hem. Mitt och Rätt. Och Dotterns.

Alla hans kartonger står fortfarande helt orörda och med jetlag som ett ignorerat stavfel rycker vi tag i detta fort av wellpapp och långsamt blottas golvyta på alltfler ställen.

Jag kokar pastavatten till min dotter, och just den där doften av kokt vatten har jag bara känt hemma hos Rätt tidigare.

Det är hans kastrull som skapar den och hela jag blir varm i magen när jag inser att jag bara tog en random kastrull ur vårat köksskåp. Och det var hans.
Det blir nämligen så, när man har sina kastruller tillsammans.

Om gamla ord som ännu är aktuella

När det kommer till normalitet är jag inget geni.
Jag är så långt ifrån den lunken som jag längtar efter, och börjar känna mig lätt formad och förbannad för hur jag ständigt hukat mig för Rätt.
Han har bett mig minska mig på det mest manliga vis- han gjorde slut av följande anledningar; min yvighet, min öppenhet, min förkärlek till tabuskämt eller att skrika avsugning på en överfull innerstadsbuss.
Jag har alltid kallat det för en släng av Tourettes med ett leende och tänkt att det är alla anledningar att älska mig men fick honom att känna sig ännu mer mossig.
Jag trodde det var kärlek, jag tänkte att det var att växa upp, att ändra allt sådant som gjorde mig till mig. Jag såg det inte som en uppoffring, jag valde att kalla det för möjlighet och säljaren i mig pulserade under ytan när omgivningen frågande tittade på.
-Vad händer med vår Svanka?

Det exploderar i att han, av all kärlek, imiterar mitt skratt som karaktäriseras av att jag med vidöppen mun kastar huvudet bakåt och viker mig framåt vid midjan. Bara det att han ser ut som ett jävla mongo när han gör det och min blixtsnabba reaktion är han inte vill att jag ser ut så, han vill att jag skrattar stilla med sammanbitna tänder och ett leende a la klädnypa i nacken. Han vill att jag skrattar lika stelt som Lurig på hennes svarvita facebookbild, då är jag mera rätt.

Och plötsligt är det rotat, det låsta skrattet, och jag är glad för jag skrattar normalt, jag skrattar som man gör när det är offentligt, jag skrattar och skrynklar inte till något. Men han påpekar det, Svanka, vad fan håller du på med? och jag älskar att jag får anklaga honom.

-Du har format mig, jag blir som du vill ha mig.

Hans röst brister, det har gått för långt och han är arg när han väser att han älskar mitt skratt och hur det slår mot husväggar i senapsgul betong.
Är jag färdig med missbrukandet av hans förtroende?

Idag var jag så nästannormal som det bara går att bli, idag fanns inget inslag av idioti eller förruttna tankar.
Och jag har skött mig, verkligen skött mig sånär som att jag förklarade ett telefonsamtal på över en timma genom att skylla på min syster.När det egentligen var någon helt annan.

Om en insikt i Krutrök.

Jag sitter på den lokala restaurangen med min vän Styrka när det slår mig.
Mitt emellan samtal och maträtter, vakande över dottern och småprat med servitrisen - det är som en insikt, en upptäckt jag inte tidigare gjort i mina tankar.
Jag säger det högt, det jag tänker.

- Sedan jag berättade att jag skulle bli sambo med Rätt har Glöd inte svarat på ett enda av mina samtal. Han har heller inte ringt mig.

Styrka tittar på mig över middagsbordet och ser lite frågande ut.
Ja, hon ser faktiskt precis så frågande ut som jag känner mig.

Min Glöd, han får inte försvinna, han får inte ta sin ångest och vika den inåt i sin späda fågelungekropp. Jag ska ju bära honom, min energi är den som ska lyfta honom. Jag saknar Glöd. Min vän, min eviga låga!

Så ensam i mitt fort av flyttkartonger och tidningspapper slår jag de välringda siffrorna och efter bara en signal hör jag hans röst.
Jag hör att han är upptagen, jag hör att han tänkt ringa, men låtit bli. Jag hör att kan försöker ringa mig senare.
Jag tror inte han hör att jag saknat.

Om ett välkomnande

Jag tänker hela tiden, att det är bra.
Att han har valt mig nu.
Att han ska bo med mig, med oss, nu.
Skaffa barn med mig nu.

Vi ska bli familj, vi ska bli oss.

Så varför gör det så jävla ont att åter igen upptäcka Lurigs ständiga närvaro i hans liv?
Hon välkomnar honom hem från Utlandet med öppna armar och söta ord över internet.

Jag orkar inte, jag orkar inte med oron att hon ännu en gång ska be honom ändra sig.

-Lämna Svanka och Dottern. Vi hade det ju så bra!

Jag blir trött. Fysiskt trött och mitt i min storstädning för att hitta plats åt alla hans saker i mitt hem, vill jag bara dra av mig min hud och gå och lägga mig.

Om att vi snart börjar livet.

Rätt och jag har slutat räkna dagar.
Nu räknar vi timmar, och i takt med att allt grus från Stockholms gator sopas bort kommer våren. Och med våren kommer tiden som är våran, det är nu han lämnar Utlandet.
Det är nu han packar hela volvon full med detaljer från hans liv där borta för att föra in dem i vårat, gemensamma, här hemma.
Det är nu han ger mig all kärlek som han tycker jag förjtänar och det är nu han författar ett mail till mig, där han säger att han alltid sett mig men inte kunnat ge mig så mycket som han velat.
Men han tänker börja nu.

Och min telefon plingar till allt oftare med hans sms, likaså min mailbox. Plötsligt läser han mina tankar i min öppna blogg, och diskuterar dem med mig på kvällen.
Sakta ger han mig allt det där, som utan annan ursäkt än avståndet, försvann ifrån våran samvaro. Sakta kommer den rutinen vi hade tillbaka och jag litar på honom när han säger att det bara finns Svanka nu. Så jag tror, att sakta har tilliten kommit den med.
Och jag ska ge den tillbaka, för jag vill att han ska lita på mig när jag säger att det bara finns Rätt.
Även om en nagel i mitt hjärta vet att jag ljuger, så vill jag kunna säga det och vara ärlig.

Och innan vi lägger på luren efter vårat två timmar långa godnattsamtal, så ber han mig att låta bli att ta det där p-pillret.
Och jag blir varm, och tänker på Eldklot. Jag ler med hela kroppen och säger ok.
I mörkret somnar jag med vetskapen om att det är min tredje sista natt utan hans kropp vid min sida, och just när jag somnat, ja just precis då, sms;ar Yvig och vill äta soppa med mig idag.
Och jag tänker att en middag är väl inte så farlig?

Om ett alternativt slut.

Världen blir overklig på ett ögonblick, jag vet inte det exakta klockslaget när det slår om men jag vet att det händer.
Jag vet att det sker när jag ligger på rygg och tittar upp i hans ögon, jag vet att det sker när han kysser mig, kysser mina läppar, mina kinder, min hals och mina nyckelben.
Jag vet att det är sanning, jag vet att det är på riktigt, men det är overkligt.

Min puls fryser och eskalerar om vartannat, jag trycker honom nära, drar mig intill honom, grabbar girigt tag i hans korta svarta hår. Jag låter hans hud lägga sig mot min, jag låter hans tyngd falla som en skugga över min kropp.
Han har en hand bakom min nacke, han har mig i ett fast grepp och ett stadigt tag och han tvingar sig så nära att jag inte kan låta bli att kyssa honom tillbaka.
Mot min högra axel mumlar han förtvivlat, att det inte går att komma närmre, trots att det inte finns något som helst mellan oss.
Nakna, ihoptrasslade, trasiga men hela. Vi är vilda och självklara, det finns inget stopp. Mitt hårsvall får blöta tåtar av lackande svett, min bröstkorg glänser i skenet från Tv;n som fortfarande står på.
-Har du saknat mig? frågar jag och undrar hur min röst kan låta så klar när mitt sinne är så grötigt. Hur min röst kan förvandlas till en knivskarp egg och skära sönder stämningen.
Vår låtsasvärld blir fredagskväll i verkligheten.
Han stannar upp en millisekund och jag fasar att all magi är borta, jag fasar att denna makabra stund är förbi.
- Ja.
Han säger bara ja och börjar kyssa mig långsamt långsamt.
Vi är tysta och hör bara rytmen av våra kroppar, han mumlar inget på ett tag innan han börjar igen.
-Jag har saknat dig Svanka, det finns ingen som du. Jag har saknat dig. Jag har saknat dig.
Han är förtvivlad och hans röst går upp i falsett.
Jag har saknat dig! Vill du att jag ska ha saknat dig? Vill du veta min saknad? Lyssna... Jag sträcker mig fortfarande efter din kropp i mörkret och vet att du inte är där, jag har fortfarande din jävla tandkräm i mitt skåp ifall du kommer och sover här. Jag kan inte komma runt dig, jag kan inte komma förbi. Jag har saknat dig, jag har saknat dig.
Du är överallt, du har hårspännen i mina örngott, du har hårstrån som är på min hårborste. Du har din doft som förintar mig varje gång jag känner den, på tunnelbanan, på kontoret. Det är aldrig du. Jag saknar dig, jag saknar dig som fan.

- Så du har saknat mig?
- Ja.
- Bra.

Och plötsligt är det våran låtsasvärld igen, plötsligt så älskar han med mig hårdare än förut och om jag inte visste bättre så skulle jag förväxla en droppe svett från hans tinning med en tår.
-Jag har saknat dig också viskar jag mot hans ansikte och han spänner ögonen i mig och knullar mig tills jag kommer.
Jag kan inte vika för hans blick och kämpar inte emot heller när jag når extas.
Han är nöjd och säger att det är fantastiskt att se när det går för mig.

Och klockan blir mycket, vi kramas i en halv livstid, en halv sekund, ett halvt ingenting innan jag samlar ihop mina saker och ska gå.
- Ska du verkligen gå? frågar han och med ett bländande leende säger jag
- Jag ska verkligen gå.

Om att Farlig är farlig.

Det ligger en vårspänning över fredagsnatten, mitt hår är samlat i en stram hästsvans, mina byxor är svarta med breda skinndetaljer och jag har en tröja som visar precis lagom mängd silikonbröst för att vara trevligt provocerande. I urringningens klyfta dinglar det städiga smycket, älvan ur en disneyfilm med vingar som gnistrar.
Jag ska ut med en tjejliga men någonstans på vägen bestäms det att jag ska äta middag med Farlig innan.
Älskade Farlig.
Jag vet inte varför vi bestämmer oss för att ses, vår kontakt har varit obefintlig den senaste tiden och hans närhet har fattats mig i fyra månader. Så mycket har hänt, han har skaffat ett nytt hem och det är det han vill visa mig. Be om mina råd som inredningsarkitekt, be om mina åsikter som ärlig vän.

Taxichaffören som kör mig dit bjuder mig på en kaka och säger att jag strålar. Han undrar vem jag ska träffa och pratar med en annan melodi än vad jag gör. Han kommer från Prag och är efter fem minuters bilfärd med mig, övertygad om att jag kommer vinna Nobelpris en vacker dag.
- Svanka säger han innan jag betalar. Jag ska komma ihåg ditt namn!

Vidare så tycker han att Farlig ska komma och öppna bildörren åt mig, Farlig som står cirka 50 meter bort, och hysteriskt börjar han tuta och blinka, varpå jag ser mitt sällskaps gestalt börja röra sig mot oss. Det är mörkt och dålig belysning, men jag ser hans bländvita leende och knivskapa blick ändå.

Vi köper thaimat och vi skrattar och bubblar som om fyra månader var fyra timmar, inga trådar tappas när vi är med varandra. Inga hål finns, förutom det i hans bröstkorg.
I samma sekund som jag ställer ner min väska i hans hall, i hans hem, så ser jag hur han förvandlas till en valp som vill ha beröm. Hur osäker han plötsligt blir över vad jag ska tycka om hans bostad, hur viktig min åsikt är för honom.

Farlig är fortfarande Farlig. Och han är farlig, för han fyller fortfarande hela mig.
Sida vid sida tittar vi på något som går på tv och min festkväll känns långt borta. Jag är redan berusad, jag är redan betagen. Inget kommer toppa den här kvällen, vad jag än skulle komma att göra.
Med näsan djupt begravd mot hans pulsåder drar jag in den doft som är hans.
Han tar tag i mitt lilla ansikte med hans stora, sträva händer. Tittar mig rakt i ögonen och säger att jag är perfekt.
Och det är där vi slutar, det är där jag torkar en patetisk tår från ögonvrån och samlar ihop mina saker.

-Hur kan du gå? Hur kan du försvinna?
- Jag måste.
- Det känns fel att du går.
Min tystnad.
- Jag önskar att du stannade.

Vi kramade varandra länge, länge.
Hissdörren delar på oss och jag blixtrar iväg ett leende, vill att han ska skratta, säger något kul. Han ler, men det når inte ögonen.
I taxin kommer ett sms, med orden vi alltid säger till varandra när vi blir så intensiva att vi inte har något annat att säga.

Fan Svanka...

Om att växelvis vakenhet.

Jag hoppar upp på hans nakna rygg likt en kattunge, och lägger min precis lika nakna överkropp mot hans.
-Jag ska ta dig! spinner jag.
Ett par sekunder för länge är han tyst innan han svarar.
-Du har mig.

Det var aldrig min mening, att jag skulle ha honom, och det är inte första gången han antyder det kommer jag på nu, så många timmar senare.
Vi har inte älskat med varandra, men vi har sovit- sovit oss rusiga.
Och där, med sängvarm hud mot sängvarm hud så har vi varandra så som ingen annan kommer få oss.
Jag förstår hans förvirring, jag lindar en blond lock mellan mina fingrar och ler åt den. Han kastar frågor mot mig, vill att jag lindrar hans undran, han säger tusen ord på samma gång och jag fångar upp dem alla i en fjärilshåv men bryr mig bara om dem som betyder minst.
Frustrerat säger han det igen.
-Du har mig.
Du har mig i en liten ask.

Jag somnar mot hans sköra axel, trasslar in mina fingrar i hans bröstkorg. Hans handflata har ett stort ärr som löper tvärs över, det känns ofta strävt mot min rygg när han smeker den.
Jag tycker det är vackert, med ärret.
Men han säger att han hatar det. Han säger att han hatar allting.
Jag kysser hans ögonlock, och vi somnar igen.

Om en hemlighet

Med stora svajande ark, fyllda av planritningar och tre meter höga fönster, sitter vi tillsammans och flyttar imaginära väggar. Vi tittar på skåpluckor och socklar, golv, tapeter. Vi drömmer, vi skapar ett mentalt hem och lämnar min dotter på den mentala förskolan vägg i vägg.
Jag tänker att vi är lyckliga och vi är på väg. Han kontrar med
- Vi säger väl inget till någon ännu?

Det är som om mitt hjärta skrynklas ihop och glider ner en våning.
Lurig är det första som ploppar upp i mitt huvud, det är Lurig han vill hålla det här ifrån.

Men jag tänker inte ens yppa min misstanke, jag sväljer ner den med en ordentlig klunk Riesling och håller med.
Och försöker göra en lista över de fördelar som finns med att låta bli att säga att vi köpt drömlägenheten.
Men det är svårt, och det tar emot- för det är information som jag vill dela med hela världen.

Om en gräddvit papperslapp

Gräddvitt papper.
Två rader tejp.
Neongrön penna.

Det är när jag står och väntar på hissen som jag upptäcker det här fantastiska.
Det här som får mig att le så stort att jag nästan smäller till idioten på andra sidan spegeldörren.
Det är är när jag står och väntar på hissen jag noterar att Rätt satt upp sitt efternamn jämte mitt på ytterdörren.
Vi ska verkligen leva ihop, han och jag.
Vi ska leva ihop i denna förortstrea i väntan på vår nyköpta lägenhet i En Annan Stad. För ja, i helgen var vi där, i Den Andra Staden och blev förälskade i skalet av ett nybygge med fyra meter takhöjd och tre meter höga fönster. Varenda dammig bit av de där 114 kvadratmetrarna olagd parkett fick planer och varje ouppbyggd vägg kunde vi tänka oss tapetsera. Och måla. Gnabbas om detaljer och vara lyckliga.

Jag är himlastormande lycklig, men varje gång jag försöker skriva om det så blir det bara sakliga ord. Konstaterande ord, att ja, så är det.
Vi ska flytta ihop. Sen ska vi resa. Sen ska vi resa igen. Och sen ska vi förorten ett tag. Och sedan bo i drömlyan. Och sedan...
Varför hittar jag inte de spiraliserande orden när det handlar om det här, jätteklivet i mitt liv?
Kanske för att jag försöker?

Om paradiset

Vid något tillfälle nämner jag att jag vill åka bort.
Någon vecka senare står Rätt framför mig med tre biljetter till paradiset i dess renaste form i sin hand. Tre biljetter; Rätts. Svankas. Och Dotterns.

Vid något tillfälle nämner jag att jag vill åka bort, i ett mail, ett simpelt mail.
Glöd svarar att han vet en lägenhet i Warzawa.
Och att det är smutsigt, men vi kan få låna den.
Och plötsligt är jag förvirrad och vet inte riktigt vad ett paradis är.

Jag har inte berättat om Glöd, eller hur?
Första gången jag såg honom var vi sju år.
Vi gick i parallellklasser och det sved i mig att vi aldrig skulle sitta bredvid varandra i skolan.
Första gången han såg mig var 20 år senare, när jag stod med ett utslitet hjärta då Rätt valt att lyssna på Lurigs önskan om att inte vara med mig.
Det var då han såg mig, när min övervägande känsla var 'värdelös' stod han återgien där och utmanande mina blåa ögon med sina ogenomträngliga bruna.

Glöd och Svanka.
Egentligen är jag inte så dum, att jag för en sekund tror att barndomens drömmar kommer mynna ut i ett fyrverkeri av känslor, men vi har alltid haft det där suget, det bitterljuva som Fröken Framtid kommenterar under mitt inlägg om Fjun.
Det där svidande som gör att vi är så otroligt lyckliga med varandra, just för att vi inte varit med varandra. Och det ska fortsätta så. Det ska det.
Men jag kan tänka att jag älskat honom 21 år, jag kan tänka att han älskat mig lika länge. Och jag kan tänka på hur enkelt det skulle vara, vi som inte bara delar vänner och bakgrund, utan kultur och respekt. Han skulle inte ha något ex vid namn Lurig, eftersom han, med ett snett leende, alltid hävdar att han väntar på mig när flickvänner kommer på tal.
Förmodligen åker vi inte till Warzawa, men den där smutsiga lyan... det är bra att veta att den finns där.

Om att säga hejdå.

Avskalad alla dina lager ligger du naken på min säng. Utslagen med blicken fäst i taket och jag får själv jobba för att pressa in mig i de utrymmen din vita kropp erbjuder mig.
Ett virrvarr av ljusstrålar dansar över den tomma canvas som är din hud, ljus som bländar mig och jag måste blunda för att inte låta verkligheten komma ikapp.
Blunda för att inte uppleva hur du med en disträ puss på min panna knäpper på dig dina kläder och lämnar mig.
Du förbryllas hur min närhet är som en sval hand på din heta panna, du förvillas av mina skratt som pärlor på en tråd. Du förvandlas efter att vi älskat och i en rytm som inte är din ramlar osammanhängande meningar ur din mun.
Vad pratar du om, Älskling?
Och vad vill du ha för svar?

Precis innan du ska trycka ner handtaget till min ytterdörr vänder du dig om och kysser mig rufsig. Du frågar om jag är kall.
Jag svarar att jag alltid fryser.

Om att se på situationer olika

Det var länge sedan jag tänkte på Fjun.
Fjun som kanske var den första som var beredd på att skrapa på min skimrande yta med en övertygelse om att jag glittrade precis lika mycket på insidan.
Och förblindad av just denna övertygelse så kunde han inte se den svarta sörja som började läcka ut ur det hål han skapat.

Vi träffades, men vi möttes aldrig.
Han hittade mig via mina ord och hade bestämt sig för att det vilade någon form av skönhet hos mig, en skönhet han sökte, ofta mötte han mina inlägg med sina, försiktiga, taffliga försök att föra fram sin nyfikna kärlek.
Det var när jag sa ja till att ses i verkligheten som jag drog in honom i sitt förfall och fallet började i en blå soffa på landet, i ett hus jag inte ägde men bodde i.
Jag förvandlades till en bekräftelsevampyr och två hungriga, sylvassa tänder sög sig fast i denna aldrig sinande källa till uppmärksamhet när hans ljusa fingrar allt oftare sökte sig till mitt hår. Vi var berusade, han av mig och allt han trodde jag var, och jag nådde samma upphetsning av en flaska vin jag fick tömma själv och en joint.
Vid något tillfälle så sa han att jag såg ut som en katt.
Nej, jag minns fel.
Han sa att jag var som en katt.
Att jag var en katts livscykel personifierad och jag tänkte att det var en konstig sak att säga till en kvinna.
Han var Fjun, en fågelunge.
Chanslös och hypnotiserad till beundran av min klara blick när han landade framför mig. Jag spann och var mjuk, jag var allt han sökt i en minut -när han slappnade av slog jag till.
Med klorna, med tänderna, varför ska han vara hel när jag är sönder?
Det fanns ingenstans för honom att ta vägen och jag bestämde mig för att leka mera, jag sårade honom med väsande ord och vårdade honom med spinnande omsorg. Jag trampade på honom med mjuka framtassar och den natten fick jag honom att gråta.
Han älskade med mig.
Jag hade ett bra ligg.
-Jag trodde inte att det kunde vara såhär kom fram mellan tårarna.
Jag visste inte att det kunde vara på något annat sätt.

Men han skulle lämna huset efter den natten, och när han stod på den flagnande trappen skulle jag sträcka mitt huvud ut genom dörren och ge honom en lätt puss på munnen. Ett ingenting, ett par torra läppar som möter ett annat par.
För inte så länge sedan så hittade han mig igen, och han säger att han ännu får rysningar av min flyktiga kyss.
Det är fina ord, flyktig kyss.

Har ni läst boken av pojken som fick den?
Det blev en hel novell, den där natten på landet, och jag har läst den beredd på att vara ett monster, men jag är något upphöjt. Jag är svepande och magisk, jag är den som kompletterar och ger mening.
Jag är den som inte förstår någonting, mer än det är lätt att få två olika syn på saker.
Men ser du kära Fjun?
Att det här är en liten ursäkt till dig.
Och att jag också kan skriva om hur vi sa hejdå.

Om någon man inte glömmer

Och du vände ut och in på min hud bara för att det roade dig, stack en kanyl i min arm och skrattade beroendet trängdes ut genom varje por av min kropp.
Du är mäktigare än mig och det spelar ingen roll vad folk säger, det är en tävling. Du kommer in i systemet, du vinner och tar över, du gör mig till din.
Varje gång jag bett om en fix, en sista fix av dig har du gjort mig till viljes med vetskapen om hur dina svettdroppar kommer rinna i mitt giriga gap då du är över mig, du har gjort mig till viljes för du vet att 'sista' och allt du är aldrig kommer gå hand i hand.

Det svider att älska dig, det svider att du spänner en brinnande blick i mig över matbordet och ser förbannad ut för att i nästa sekund glittra till. Jag är fast och jag kommer ingenstans, jag är fast och det är som att rispa med naglarna på en griffeltavla. Det är som att gå i knarrande snö. Det är som att aldrig riktigt se vart man är på väg.

Jag släpar mig härifrån, med sargade knäskålar och järnsmak i munnen. Jag kan inte stå, för jag är sönderknullad av allt du väljer att inte erbjuda, och krälandes här i min egna högtravande förtvivlan så förstår jag att det inte finns någon väg runt dig.
Jag måste in.
Jag måste igenom dig, och där på andra sidan, när jag pressat mig igenom alla hudlager, organ, celler och alla muskler, när jag förgiftat din benmärg med mina kärlekstumörer kan jag kanske finna livet utan din närhet. Där, på andra sidan, kanske är det där som du ber mig hålla om dig när du sover, och du kryper ihop till en liten boll i min famn.
Där, på andra sidan av dig, när jag redan gått igenom, kanske är det där du inser att jag fyllt ditt hjärta.

Om något annat.

Ditt hölje är okrossbart men ditt hjärta av glas.

Och allt som pulserar däremellan har kapat mig från fotknölarna, mina tankar blir andra när mina iskalla fingrar greppar dina varma.
Mina tankar blir andra, för de slutar fungera, jag börjar vibrerar på en helt ny nivå och aldrig har väl världen varit vackrare? Aldrig har väl någon mörk fransrad fångat mjuka snöflingor lika självklart som när du blundar och vänder ditt ansikte mot himlen. Du blundar och andas ut, och jag kan inte hejda mina läppar från att spricka upp i ett blodsmakande leende över just det faktum, att jag står här- framför dig, med din yllerock och din doft och är glad över att du andas ut.

Plötsligt ser jag dig överallt, trots att jag tappade dig långt innan jag försökte hålla fast, trots att jag tappade dig redan första gången vi talade till varandra.
Ett säte på en buss är våran plats, ett område på en väg är ditt barndomshem, ett namn i en sång är ditt. Nonsensminnen som jag får brått att förvara.
Som om jag för första gången är rädd att min eviga förbannelse inte ska följa mig, min egen förbannelse som innebär att varje detalj etsar sig fast i mitt minne och stannar kvar som ärrade kinder efter gråt av salpeter.
Och nu, nu försöker jag vara rak och klar, men det blir så högtravande när det handlar om något större, mantrat för kvällen är att jag försöker göra något vackert av det som egentligen är fult.

Om onödig väntan.

Igår skrev Rätt på kontraktet, på avskedsbrevet till sitt gamla hem.
För 1,8 miljoner svenska kronor flyttar han alla sina saker och allt han är hem till mig. Hem till oss, till mig och dottern.
Jag är på honom som en hök, vill du verkligen det här? Vill du verkligen bo med oss?
I början trodde nog vi båda att det handlade om mitt extrema bekräftelsebehov, sen i ett par sekunder trodde jag att min vaksamhet var ett utlopp för min tveksamhet. Men nu vet jag, att jag helt enkelt vill veta att... han vill.
Jag är en klurig tjej, jag har aldrig påstått något annat.

Jag trodde att han kanske skulle skynda sig hem efter hans arbetsplats sena möte och socialisering, trodde att han kanske skulle ha brått att kyssa mig och sätta fast matchande nyckelknippor i våra nyckelringar, så jag slank i det där nattlinnet jag aldrig använt, det från Agent Provocateur, tände ljus och väntade på honom.
I sovrummet brann ett doftljus och bredvid stod massageoljan och väntade. Jag vet att det var länge sedan, men jag ansträngde mig.
Han ringer och jag ler, nu är han på väg.
Han berättar att han missat tunnelbanan och därför tog en åt andra hållet, till hans lägenhet.
-Du blir väl inte sur?
(hatar ni inte den frågan? är det inte förjävligt när man får den kastad i ansiktet, det lämnar inget utrymme för att vara sur, om man nu skulle vara det och den lämnar ingen plats att bli glad igen på heller!)

Han vet ju inte, att jag sitter här och anstränger mig.
Och natten slutar som för så länge sedan, att jag sitter och pratar med Farlig istället. Och Farlig, som så många gånger förut, är det Farlig som målar upp det där leendet som av outgrundlig anledning, har vänts åt fel håll.

Om att alltid lyckas finnas.

Hon är som ett gift, och jag försöker med förtvivlad kraft slå ner den piedestal hon står på. När ska hon släppa, när ska hon ge upp? När ska hon ge upp självmant?
Rätt och jag är i processen samboliv. Vi sitter nära varandra under ikeafiltar och följer budgivningen på hans lägenhet i spänd tystnad. Våra lillfingrar snuddar vid varandra under det varma, mörka, rum vi skapat och vi ler åt att vi båda får samma rysningar som de första gångerna.
Sms;en ramlar in, det kommer flera bud, frustrerande bud- vi vill upp till en viss nivå och sedan är det tyst i några minuter. Han tittar mig rakt i ögonen och säger att det händer verkligen, när han lämnar sin citylya bakom sig blir min förortstrea våran förortstrea.
Signalen för ett nytt meddelande och ett blått sken från vardagsrumsbordet...
Ska vi våga titta?
Vi tittar och hjärtat snörper till i halsgropen.

Hur går det med budgivningen? Du vet att du alltid har en plats hos mig och i mitt hjärta...Kram Lurig.

Det är som om magin är borta, jag önskar jag kan säga att jag blev förbannad på situationen, förbannad för att hon alltid lyckas finnas även i stunder där hon borde vara minimal.
Jag önskar jag kan säga att jag blir blodröd och arg, men i själva verket så griper en kyla tag i min ryggrad och med vita knogar klättrar den upp mot skuldrorna.
Jag fryser och det är det enda jag förmår mig att känna.
Vem ska jag ta upp det här med, som inte tycker att jag överdriver? Hon har redan haft sin budgivning med honom, både när de letade hem och när de lämnade det hem de funnit. Hon har haft sin tid, han har haft sin plats där.
Och Rätt som inte vill göra någon besviken, svarar något tacksamt och fint och jag ska inte jämföra men det senaste han skrev till mig var; jag tar 1749 bussen!

Hon finns alltid, hon är som ett ständigt ringlande gift mellan oss. Och jag är lika rädd som alltid att jag kommer förlora honom, precis som förra gången när hon bad honom lämna mig och mitten av mitt liv, för att kunna vara en del av ytterkanten i hennes.
Budgivningen avstannar för kvällen, och i ett landskap av frasiga lakan letar ingen handflata efter min. Han blir sur på min osäkerhet, mitt utanförskap i hans liv.
-Godnatt, då säger han och låter klarvaken.
Jag har låtsats att jag somnat för länge sedan.

Om drömmarna.

När Rätt står med porlande vatten och diskar upp efter middagen han ordnat sitter jag med en varm laptop på magen och drömmer mig bort.
Drömmer mig vidare härifrån, till en helg som inte innehöll Lurigs födelsedag och Rätts tanke om att han bara måste ringa och gratulera.
Tvingar bort den biten när jag själv kände mig utkastad ur mitt hem så att han kunde få ringa henne i lugn och ro, när jag tog en passande promenad istället för att han gjorde det.
Det var 25 minus och pudersnöstorm.
Jag drömmer mig vidare till min överraskning åt honom, hur jag egenhändigt byggde ihop en nedriven Billybokhylla och sorterade hans 300 CDskivor i bokstavsordning, samt kronologisk ordning- fast jag motsäger mig att använda hyllor eller CDskivor som dekoration.
Frenetiskt stod jag där och letade i virrvarret av all denna musik, när han var iväg på annat, med svetten som en blank hinna över kroppen reste jag det kräkframkallnde mästerverket, IKEA´s signum och inväntade hans förvåning när han satte nyckeln i låset någon timma senare.

Allt detta drömmande, det är en metod som fungerar för mig. En metod som förtrollar mig och jag ser framtiden med en dotter i famnen istället för ett Eldklot i magen. För det finns där, och jag kan inte förstå det, en brinnande längtan längst inne i livmodern.
En liten. En till.
Dottern som så ofta lägger ett öra mot min navel och lyssnar mot mitt inre, med hennes självklara röst frågar hon om det finns en bebis där inne? En bebis som ska heta Smilla?

Jag vet inte vart hon fått det ifrån. Eller namnet Smilla för den delen, men kanske kommer mitt Eldklot en gång i tiden- ha en känsla för snö?

Om en balanskonstnär

SJ försenar kärleken och jag sitter med mjukbyxebeklädda ben uppdragna under mig. Min hud, mina händer, lyser upp att tvn;s blåflackande ljus och dotterns varma, snusande kropp har nått total avslappning bredvid mig, här i soffan.
Nej, det ska inte bli ännu ett inlägg om soffan, jag är väl medveten om vilka lyxproblem jag har med den, men det är svårt att skiljas från något som identifierat hela mig.
Den Lila Soffan.
Ska jag bli Svanka med Sambo-Soffan?

Hur ska min dotter sova lika gott i den?

Men jag saknar Rätt, den här gången saknar jag honom ordentligt. Kanske för att jag läser en bok om otrohet, kanske för att Lågan, min svunna barndoms stora kärlek, mailade mig i förmiddags och ville träffa mig. Han vill linda in sina fingrar i mitt hår och mumla något skämtsamt innan han dyker in mellan mina särade ben. Han vill dricka mig som ett årgångsvin och berusad lämna min sida. Han vill, ingenting. Och allt det vill han göra med mig.
Så kanske är det den där boken om otroheten, som gör att våra ord till varandra känns skyldiga och kanske är den där smala vägen en balansgång, fast jag just nu har vikten på rätt sida?
Men även om Lågans kortfattade sms med två ord; Vackra Svanka fick mig att lé så är det Rätts ord om att vi ska hålla om varandra för resten av livet som får mig att bli varm i hjärtat.

Så det är en balansgång det där, och jag får vara glad när jag har vikten på rätt sida.

Om en bekantskap.

Hon sitter redan på bussen, hon Väninnan.
Som har gått från att vara blond och söt i mitt register till att förvandlas till något helt annat.
Hon är en kvinna och hennes kapacitet till att älska är beundransvärd.
När hon leendes ursäktar sig och fumlar med sin helnya mobiltelefon lyckas hon samtidigt med att ge mig hela sin uppmärksamhet, förstår ni vad jag menar?
Hon är en sådan som frågar Hur mår du och piercar dig med blicken. Hon vill veta, hon vill veta hur du mår.
Jag vet inte riktigt när det var vi fann varandra, vår vänskap var given då dem vi älskar är som bröder. Vår vänskap var given då vi båda satt med Melissa Horn i funderingarna - hur ska man älska någon som älskat någon förut?
Och ja, ett gott öga har jag haft till henne, ända sedan den där nyårsaftonsnatten då vi visade trosorna för varandra inne på Grekens toalett men jag tror det var på en brygga i somras vi verkligen började prata.
Då vi sakta skrapade på ytan av de tabubelagda känslor vi känt inom oss, den delen av kärleken man annars aldrig berör- frustrationen, att stå till svars för det gamla, att vara utesluten. Att höra ens drömmar blandas med fraser som; jag har provat det förut och tänker aldrig gör det igen.
Det var på en träbrygga ovanför grönglittrande vågor under oss, när dottern min badade i en hink och männen fiskade som hon mentalt tog tag i min hand. Och jag i hennes.

Hon hade ett myggbett på ögat, för stora stövlar och fläckiga fingrar från tre timmar av bärplockning i skogen.
Hennes hår slet sig ofta från sin hästsvans, men hon rättade inte till det.
Ja, det var i sommar vi verkligen började prata men jag tror det var i fredags som jag verkligen såg henne. Och allt hon är kapabel till att känna.
Allt hon är kapabel till att göra.
Det är så, när man låter Kärleken blint styra.

Om en soffa.

Med en blick över axeln lämnar jag Rätt parkerad i den lila soffan.
I min lila soffa, som jag slet för att ha råd med den en gång i tiden!
Jag hinner tänka miljoner tankar med en hand på dörrhandtaget, där jag vinglar på höga klackar och glansiga läppar, på väg ut i natten och med Rätt som barnvakt åt Dottern.

Vi ska bli sambo, och det innebär förändring. Det innebär att jag måste göra avkall på mina saker, säga hejdå till det jag slitit för, samlat på mig och älskat. Älskat i. Älskat på. Älskat under.
Det innebär att jag måste sälja min gredelina soffa och göra plats för hans, för det har jag lovat honom, lovat fast jag inte riktigt vill det.
Jag måste göra plats för honom och hans soffa, som är samma soffa som stod i det hem han delade med Lurig.
Som de gemensamt och fnissiga gick och valde ut till vad som skulle bli deras gemensamma hem.
Deras soffa ska på något sätt bli våran.
Min.
När jag nonchalerar alla de här känslorna ropar jag ett förläget hejdå till honom och han kommer genom hallen.
Han tar tag i min handled och undrar om jag måste gå?
-Måste du gå?
Han kysser mig och besvarar sin egen fråga med ett stolt leende.
-Ja, det är klart att du måste, den här typen av skönhet måste visas upp för omvärlden!

När porten glider igen mellan oss med sitt självklara klickande är jag omtumlad av vår kyss.
I hissens spegel rättar jag till några vilda lockar och väl ute på gatan drar jag in en fredagsluft av förväntan. Väninnan sitter redan på bussen och hon håller mig mentalt i handen då vi delar samma saga.

Om deras fortsatta saga

Och jag stod med rösten i falsett, med paniken som ett grått nystan i halsen och förstod ingenting. Hur kan hon vara en strävan för honom, hur kan denna varelse av kött och blod ligga så många ljusår för mig?
Hur kan han alltid välja att slåss för deras rättigheter till varandra, jag håller ju hans framtid i mitt hjärta, jag har bundit upp all tilltro till oss.
Jag har rivit bort Farlig och förminskat honom till ett minimum, en sms-kontakt som med gårdagens undantag varit obefintlig.
Jag har letat i karman, i tron att mina straff skapar rundgång och inte framgång, jag har svurit åt mitt inre som svider likt syra mot huden.
De stunder jag bett och gråtit för deras avstånd har han lyssnat och ignorerat, när jag bett om att åtminstone förtjäna hans öppenhet om deras kontakt har jag fram tills nu trott att han hört min vädjan. Men en inkorg är dunkel, sms finns i det fördolda.
Deras relation är deras, den är så långt i från mig att jag knappt finner mig rätten att sträcka ut en arm mot hans axel då vi sover. Det är som att de delar en hemlig önskan och vi står klara i verkligheten, en verklighet som fylls av flyttkartonger och ett stundande samboskap, nyckelknippor som matchar varandra och gemensamma matinköp. Vi står i en framtid av vardag och de delar deras förflutna dröm.
Där finns inte jag, där finns inte Talet till Svanka, där finns inte mina rättigheter.

Det finns ingen sådan i mitt liv, som jag i mailkonversationer nämner att jag ska sälja min lägenhet - men är tyst om ett stundande samboskap.
Han döljer vår verklighet för henne, han döljer deras relation för mig.

Och jag tvivlar inte på, att hans hjärta tillhör mig.
Och jag tvivlar inte på, att ingen av dem släpper den bit han tillägnat henne.

Vänner som säger åt mig att jag måste agera, att man inte smyger in som en lurig kvinna mot en syster, mina vänner säger att jag måste agera.
Och det skrämmer mig, för att jag inte blir lika upprörd när Rätt smyger med Lurig och deras kontakt, det skrämmer mig för jag vet inte om jag någonstans hoppas på att hon återigen ber honom lämna mig, och att han återigen gör det eller om jag bara har accepterat dem i tystnad, accepterat att må dåligt, accepterat eller ignorerat deras delaktigheter i varandras liv.
Inget av alternativen är väl att föredra egentligen?

Om deras saknad

Sakta kommer orden smygandes, de sårade meningarna som gömt sig i mitt inre pockar och påminner mig om den här bloggen, denna lilla välbesökta ventil, där jag kan skriva vad som händer mig och brutalt läsa igenom känslor jag haft.

Glömt.
Och förträngt.

En operation senare, en jul, ett nytt jobb och en nyår senare.
Rätt står inför försäljning och visning av sin lägenhet, i slutet av februari klampar allmänheten in och ser sig om efter ett nytt hem. Och mina väggar är nyrenoverade, mina möbler är uthysta och min brevlåda förväntansfull inför ännu ett efternamn - allt i spänd upphetsning inför en framskridande samboskap.
Och visst borde jag vara lycklig nu? Visst borde jag vara trygg och säker på oss, säker nog att låta Rätt dölja sina mailkonversationer med Lurig på vår gemensamma dator utan att ta upp min besvikelse?
För nog står hon kvar, nog finns deras saknad hängandes över mig, över oss, och jag står fåfängt rakryggad och vill slå bort den. Orden blir till ettor och nollor, alla samlade i webhistoriken jag själv är noga med att radera, orden finns för mig att bli nedslagen av.
Är det djup egoism?
Att inte låta min kärlek sakna den kärlek han lagt åt sidan?

Hon sitter så djupt rotad i honom, min nagel i ögat, mitt rosa helvete med ett perfekt leende och alla hans minnen. Hon är den som känner honom bäst, även om hon inte känner honom nu, så har hon hans rötter och jag fokuserar på en framtid.
Han vill inte sluta vattna deras närhet, även om det är min energi som är brunnen.
Och hon kommer alltid ligga åtta år före mig, tvåtusenniohundratjugo dagar jag aldrig kommer ikapp.