Om minnen, vänskap och saknad.

Glöd skickar ett sms.
Är du inte hemma snart? Jag saknar dig!

Och jag ler, för i botten av all den där kärleken ligger den 21åriga vänskapen som grund till allt. Vänskapen med dess minnen av hur vi fulla av jazztobak som tonåringar på hans landställe smyger ner till bryggan mitt i vintern, lägger oss på rygg och fastslår att det inte finns något klarare än en iskall natthimmel med tre hunda stjärnor och nästan lika många stjärnfall.
Minnen av hur han ser att jag slänger all mat jag lagt på min tallrik och säger åt mig, och hur han nästa gång noggrant kontrollerar att jag äter upp varenda bit.
Och till samma minne hör hur han rycker upp den skrangliga toalettdörren i skolan då jag med beslutsamhet stoppar ner två tunna fingrar i halsen, för han har smugit efter mig och undrat lite, vart de blygsamma, sakta begynnande, kurvorna börjat ta vägen.
Jag kan också minnas hur vi fnissar i ett valv nere i underjorden, medans högtidliga stämmor sjunger psalmer på gammal hebreiska, och vi ignorerar detta högtidliga och pratar om livsviktiga saker som vad man ska välja för gymnasium.
Eller hur han lyfte upp mig när Rätt öppnat en fallucka.
Eller hur skira hans ögonlock är när han sover, med dess svarta, fladdrande fransar i hans ickedrömmar.
-Jag drömmer aldrig. Jag har inte någon rättighet till det.

Och nu vet jag inte om jag jämför eller minns, men att alltid få sova så nära honom som det bara gick och vakna alldeles ihopklibbade av sömnens svettiga hinna och aldrig under nattens timmar har han bett mig flytta på mig.

Men jag förstår att det är stort, för honom, det här med saknaden.
Och att upptäcka att Svanka är en saknad person, självklara Svanka som alltid älskat honom villkorslöst som skrivit brev efter brev när han bott i Israel. Brev som innehållit allt utom det som stod mellan raderna. Hur ska jag undgå att älska dig?
När jag ljög om de lika villkoren och egentligen grät blödande tårar när han berättade om flickan han tyckte om, men ändå uppmuntrade honom för jag ville hellre finnas i utkanten av hans liv som en köttslig relation än inte alls, saknade jag honom trots att varje kväll var vår.
Jag var flickan som väntade, som hoppades på att han en dag skulle inse att jag fanns där bredvid, tillgänglig och förhoppningsvis tillräcklig. Redo att älska för två.

För jag har saknat honom en livstid, och han mig i två veckor när jag semestrat med Rätt.
Och jag kan säga att jag älskar Glöd, han har all min kärlek från sju års ålder upp till 26, ja nästan 27, och jag kan säga att jag älskar Rätt för han har all min kärlek från då till nu.
Även om Rätt så många gånger förträngt mig. Förnekat mig. Förintat mig, så står vi här idag, med livet så inflätat i våra själar att det aldrig skulle fungera utan varandra.

Och Glöd - jag undrar om han vet att det är förlorat och som vanligt vill dansa likt en martyr. Förmodligen är det därför han saknar mig nu. Och jag slår mig själv på fingrarna, för att jag tänker så bittert om Glöd.
Slår mig på fingrarna för att jag ens tänker på Glöd.
Slår mig på fingrarna för att jag svarar hans sms med att jag saknat tillbaka.