Om att undra vem Glöd är.

Det är utan förvarning och hennes fråga kommer som en pisksnärt över axeln.

- Vem är Glöd?

Och jag vet inte vad jag ska svara, plötsligt känns all kärlek och värme som fantasifoster skapade under mina fingertoppars snabbhet på tangentbordet, och där i Volvons baksäte känns mina ord för verkliga och banala.
Jag tror jag säger att han är ett ingenting, en varm känsla, något som en gång var allting. Jag vill få med det väsentliga, få henne att förstå.
Tills jag inser att jag inte kan besvara frågan själv och ger hela min uppmärksamhet till det ljusrosa lilla bylte som är placerat bredvid henne.

Tills jag inser att jag inte har något svar på den frågan, att jag mer än gärna skulle vilja sätta en etikett på Glöd, om det så vore så lätt att säga att han är ett ex. Eller en gammal vän. Kanske är han någon som förstår mig eller någon som valt att låta bli och bara acceptera.
Jag och Glöd är kombinationen som alla våra gemensamma barndomsvänner alltid har väntat på, det är vår kärlek som ska förlösa dem alla, alla deras fantasier om high school sweethearts ska besannas genom oss, och det spelar ingen roll om jag leende rättar dem och berättar om Rätt, om Dottern och livet idag. De slår bort det lika leende och säger att jag är menad åt Glöd.
När jag tänker på det, är det faktiskt bara en som reflekterat över denna ordföljd, Svanka är menad åt Glöd, och sagt att det är jävligt synd om honom, eftersom han inte är menad om mig.

Det var nära att jag kysste henne där och då.