Om rädslor

Rädlsan bär jag inuti, trots att jag ignorerat denna in i det sista.
Mitt lilla liv, minsta, älskade liv, allt jag känner - känner du.
Precis som din storasyster i sin levande form idag, varje sorg och glädje delar vi. Och jag försöker låta bli, gud och alla makter vet det, hur jag blundar och sover bort mina dagar - folk pratar om att sommaren är här. Att våren kryper sig på med allt sitt ljus, men jag kan bara ta mitt illamående och min ignorans, be om Rätts hand på magen om kvällen och några isbitar att tugga på.

Mitt minsta, älskade, liv.
Du är ett ingenting, och ändå har jag lagt hela min lycka på dig.

Nog vet jag att det är mycket att be ett svagt pulserande foster om, nog vet jag att alla ord om naturens gång är sanna.
Det som sker - det sker, hur ofta har jag inte nynnat det mantrat för mig själv, genom livets alla situationer? Ungefär lika många gånger som jag önskar att jag fick välja själv. Att jag fick ha alla mina barn hos mig; det aborterade barnet som en sextonårig Svanka marscherade ifrån. Lämnade på sjukhuset på högburet huvud och två svarta kajalkantade ögon.
Det första missfallet i vecka nio, det planerade barnet, det efterlängtade.
Sonen som växte i mig fram till vecka nitton. Som plötsligt slutade sparka och tappade den personligheten jag tyckte mig lärt känna under denna halva graviditet. Sonen som föddes fram med kemiska värkar men alldeles naturlig sorg.
Och nu.
Mitt minsta, älskade liv. Mitt Eldklot.
Stanna hos mig. Inget kommer någonsin fattas dig!

Så rädlsan bär jag inuti.
Rädlsan om att inte klara av ett negativt besked, rädslan av att inte få ett hjärta. Rädlsan av att jag kryper ihop till en boll och att ingen kan någonsin ta ur det gråa garnnystanet ur min hals som får mig kräkas.
Inuti bor den. Och ingen kan röra den.