Om varför jag vet hur man på bästa sätt tar bort blod från vita tröjor.

Alla älskade honom.
Porslin.
Han var inte snygg, men alla var glada för att jag valt någon snäll. Hans hud var vit, året om, och han hade mellanbrunt hår med ögon i samma ton, ögon som var lika farliga som mjölk.
Han rappade, skrev otaliga alster till mig som han framförde i små lokaler. Spelade in i små studios. Kanske någonstans på Långholmen?
Han var längre än mig. Förstås.
Större. Förstås.
Vi bodde i fyra rum och kök på Ringvägen, vi brukade sitta på vår minimala balkong i början och tänka att vi var på toppen av civilisationen. En gång överraskade han mig med ett par konsertbiljetter. En annan gång med en liten kattunge.
Gången med biljetterna var en ursäkt för att hans knutna näve fann sitt mål under mitt högeröga. Det var inte meningen.
Det var aldrig meningen med honom, och han ångrade sig fort efteråt. Om jag hukat mig nedåt satt han snabbt framför mig och sa förlåt, kysste det ömma, torkade kanske lite blod med sin tröja. Även om det skrämde mig, det där blodtorkandet, för risken fanns att han skulle bli arg för att fläcken inte gick bort.
Det var alltid favorittröjan dessutom. Alla var hans favoriter.

Kattungen fick jag efter att jag blivit gravid.
Är man sexton år och blir gravid så blir man också rädd. Och ännu räddare blir man om ens artonåriga sambo drar en i hårfästet, från köket till vardagsrummet, där han smiskar upp ens ansikte och får en att lova att göra abort.
Lite ytterligare rädd blir man när riktar de där knutna nävarna, helt utan mening, mot ens mittpunkt. Och fast man står där, sexton år och utan vilja till barn, lägger man ett par skyddande armar över magen för att inget levande ska gå sönder.
Bli skadat.
Det lilla fostret som ändå ska dö, avstannas, aborteras.

Så när jag kom hem efter sex timmar på Sesamkliniken, där ett barn fått blöda ur mig, satt det en kattunge och stirrade på mig. Jag minns att jag ville att han skulle heta Gato, men Porslin sa att Tyson ska det vara.
Jag gjorde honom till viljes, såklart, och jag minns att jag tänkte att jag hade så mycket tur i livet.
Min mamma, min familj, mina vänner. Hur de alla blev glada för min skull, att jag hade en så fin man som gav mig en katt.
-Det är som ett litet barn, förstår du, sa min mamma.

Jag vet tjejer som utan att tveka skulle klöst ögonen ur mig för att få vara med honom. Porslin. Mr Rapper. Mr Slick. Mr Whateva´.
Jag vet tjejer som blev mina vänner för att vara nära honom.
Jag vet tjejer som nu i efterhand blev hans tjejer och har anmält honom.
De vet inte mig. För jag går under annat namn.

Jag läker snabbt.
Och ni anar inte hur bra man kan vara på att ljuga när man inte ens själv ser sig som misshandlad. Utsatt för domestic violence. När man trippar på tå för att man är för ful. Ibland för snygg. För otrevlig mot hans vänner. Fast lika ofta för trevlig.
När man blir till en skugga vars högsta önskan är att inte synas.
När man är borta från skolan i två veckor i väntan på att ansiktet ska läka ordentligt och istället sitter på Mariaberget och har stripigt blondt hår som skymmer verkligheten.

Men det började med att han slutade säga förlåt.
Slutade övertyga mig om att det inte var meningen, slutade säga att han aldrig skulle slå mig igen om jag bara...
Om JAG bara gjorde rätt nästa gång. Om jag kunde uppföra mig. Om jag kunde tvätta av mig. Om jag kunde lyckas, en gång för fan, bara en gång din inkompetenta jävla kossa, lyckas köpa grön mjölk. Inte röd. Fetto. Ska du dricka så mycket fett så kan du göra det!
Och så tvingar han upp mina käkar och häller i mig hela litern.
Så det är som jag säger. Att hans ögon är precis lika farliga som mjölk.

Alla älskade Porslin.
Sa att han tog så bra hand om mig.
Det tog mig tre veckor att bryta mig loss. Tre månader för det sista såret att läka. Tre år att våga lita på en annan man.
Det har gått tretton år idag. Och jag rycker fortfarande till när Rätt lyfter en hand för snabbt.
Även om det han gör är att mjukt smeka min kind.