Om en av tusen

-Tvivla aldrig, ok? 
Jag lovar aldrig något, men där, i det pyttelilla badkaret, med hans (för en gångs skull) så försiktiga läppar på jakt efter vattendroppar på min axel, sitter jag ihopkurad med knäna uppdragna under hakan.
Jag sitter och bryter den tvålbubbliga vattenytan med min kropp, i hans famn och försöker låta bli. Med tvivlet.
Tvivlet har fått en alldeles egen roll i vår historia, men det är alltid mitt. Han vet alltid, även när han inte hade en aning så visste han. Det tog lång tid, Svanka. Lång tid tills du slutade vara det första jag tänkte på när jag vaknade, du är fortfarande någon jag tänker på varje dag. 
Stunden är lika stor som öm, han kan mumla sina hemliga innerligheter mot min hud och jag ska förvandla dem till en svidande längtan som tänder små eldar i mina ögon och utbrott i min själ.

Han lägger sin tandborste på ett speciellt sätt.
Vägrar skaffa tandborsthållare, men huvudet får liksom aldrig nudda handfatet. Så den ligger alltid och balanserar på kanten. Jag ler åt det varje gång.

Jag har slutat att tänka på honom. Han har gått från att vara en önskan och längtan till att blivit ett infall. När andan faller på.
När jag behöver känna mig fantastisk. När jag behöver fylla på med de ytligaste sagorna och få det berättat för mig om just hur fantastiska mina höftben är.
Jag är bortrest, men hemma.
Till glassen hackar han valnötter i den storleken jag föredrar- smådetaljer som jag tidigare inte har noterat, men som jag nu förstår är små bevis på att han sett mina vanor. Jag skrattar bort dessa fulländade ömhetsbevis, det gör jag i hans ansikte.
It hurts so good gäller inte längre.
Faktiskt, så gör det inte ont alls. Jag är helt naken med honom nu, han har lagt rustningen någonstans där vi inte befinner oss. Jag önskar att han blir lycklig, det blir aldrig med mig- men det hindrar inte honom från att berätta att han är lycklig när jag är där. Älskade Farlig.
Det blev en av tusen förtrollade stunder, det är alltid lätt att ta avsked för det finns ingen evighet för oss. Varken ihop eller isär.

Om fåfänga

Bara. Bara.
Alltid så bara.
Livet vore bättre om bara inte var epitet, men det är det och det är hennes.
Och hon är jag.
Bara jag.

Jag hittar mig igen på botten av mig själv, det är aldrig riktigt meningen att hamna där, jag trivs inte. Det är inte hemma. Inte för att det är mörkt, tvärtom, det är glitter.
Sämsta tänkbara variant av Svanka, den mest strålande, den vackraste. Den roligaste, den med ett leende som ett fyrverkeri och ett pärlhalsband av fnitter.
Kanske den farligaste och mest magiska, den som maniskt läser av varje rum hon hamnar i.
I glittret, där rämnar jag aldrig. Det finns inte plats för det. 

Farligs beundrande blick, vi är mitt i allt när vi äter middag.
Det blir hans, alltid lika sträva, händer som får foga samman mig igen. Alltid lika övertygad om min skönhet, alltid lika fascinerad av mitt intellekt.
-Varje gång Svanka. Varenda jävla gång!
Han mumlar grötigt mot mig; har jag pussat dig här? 
Vi handlar om vinklar och ljusreflektioner, han trycker läpparna mot min axel och jag vrider huvudet mot hans panna. Det är en ny ömhet som dansar mellan oss.
Jag njuter den i sekunds hundradel innan jag hivar upp mig, drar på mig hans kalsonger och med håret på ända börjar leta efter något som kan tjäna till frukost.
-Har du några frön? 

Det blir tyst ett par sekunder innan han börjar asgarva.
Jag vet inte vad som är så kul, men jag skrattar också, bra länge, innan jag blir en boll i mot hans bröstkorg.
-Är du fri än? Är han borta? 
Frågan är så försiktig och hoppfull att jag undrar vem det är jag ligger bredvid. Så långt ifrån min Farlig, han vill verkligen veta.
-Har jag lyckats älska bort honom? 

Jag tystar honom, ingen av oss är redo för svaret. 

Om syn.

En gång i livet ställs man framför det bländande.
Och att du har stått där och valt att inte se, det kan jag inte göra något åt nu.
Kanske är det ironiskt? Att du ska se allt jag var beredd att vara för dig nu när du, de facto, är på väg att förlora din syn?
Du pratar om min gloria, mitt inre sken och att du chockats av förmågan att lita på mig fullt ut- du gråter kanske lite för att du är villig att vara livrädd och lägga allt i mina trygga händer.

-Finns det någon möjlghet för oss, Svanka? Jag inser att jag älskar dig. 

Och jag vill väsa att det gör du inte. Inte alls, för jag vet hur det är att bli älskad på riktigt- jag vet hur det är att älska 'mig' och inte uppfattningen av mig.
Och vad trodde du? Att jag skulle springa ut från kontoret, hoppa in i din Maserati och fly i solnedgången?
Nej, då tar jag tusen gånger hellre och rullar upp kjolen över höfterna, grenslar pakethållaren på hans gröna cykel och håller honom ömt om midjan- oavsett vad slutdestinationen kan tänkas vara.

För du har rätt.
Jag strålar. Jag skiner. Jag brinner. Jag är som magnesium på antändning- min låga är klarare än det mesta.
Vet att jag brann för dig.
Notera i imperfekt.

Så du älskar mig?
Tack.
Jag önskar att du en dag hittar någon som svarar dig detsamma- det är skitläskigt men magiskt.
Din snart så grumliga vardag är sorglig, jag gråter ärliga tårar för dig, för vad du förlorar.
För att du snart inte ska se det fysiskt vackra i världen längre samtidigt som jag undrar om du någonsin gjorde det?

Det här är långt i från mina sista ord till dig, men just nu så grattis.
Du fick mig att tappa alla jag haft innan.

Om en regning torsdag

Novemberkvällen har hunnit bli kolmörk, fast klockan precis passerat fem.
Min telefon ringer.
-Jag är här nu.

Jag vinkar till Farlig genom mina glasväggar, han arbetar passande nog i staden som är så nära min ibland.
Passande nog när jag glömmer mina stay-ups i hans lägenhet.
Passande nog, när jag blir extremt sugen på hans sällskap och spansk mat.

Det vräker ner ett regn i verkligheten.
Och för att skona mina fantastiska klackskor samt mina blonda, mjuka lockar rullar den svarta bilen upp på trottoaren. Så nära man kan komma min arbetsplats huvudentré, ett halvt kliv för mig.
En snabb puss på kinden samtidigt som han återigen knäpper ihop mitt bälte åt mig.
Och vi äter tapas, han förundras över att jag plötsligt kan dela tallrik och jag förundras att han ens minns att jag har haft problem med det.
På borden fladdrar oljelampor.
De som ser oss utgår från att vi hör ihop. Att vi delar mer än ett Någonting.
Vi sprang in i våran föredetta gemensamma arbetsgivare, den vi träffades genom.
-Är ni gifta nu?

Men knappt att vi rör varandra nu.
Han tar min hand när vi lämnar restaurangen, när vi nästan halkar bland alla regnvåta löv.
Han kör hem mig och jag visar min balkong.
Vi säger adjö, utan att kyssas, bara en flyktig puss på hans kind där jag lämnar ett kladdigt avtryck med smak av Carmex.
R8;an rullar iväg och min hand kramar påsen med de skiraste föremålen från Agent Provocateur.
Noga och omsorgsfullt ihopvikta strumpbyxor, och jag ler vid tanken att han var rätt långt ifrån omsorgsfull när han smekte dem av mig.

Om att Farlig alltid hittar mig

Distansen försvann av sig själv, och jag ler inombords när jag hör hans svarta R8 rulla upp bakom mig på en främmande gata i Uppsala.
Jag har en silverfärgad resväska rullandes efter mig, han är snabb med att ta sig ut ur bilen och med ena handen fånga upp min nacke, stjäla en kyss samtidigt som han med den andra fått upp bakluckan och placerat min packning där.
Han öppnar min dörr, lägger min kappa till rätta.
Sätter på mitt bälte.
Tar hand om mig.

Och dimper ner själv bakom ratten.
Jag behöver inte smygtitta på honom, hela mitt jag vänder mig mot honom. Han känns... annorlunda.
Gladare, kanske även lite friare.
Och  han har en rostfärgad tröja på sig, bara det får mig att knappt tro på det scenariot jag befinner mig.

Det känns så självskrivet att det är Farlig som ska plocka upp mig i Uppsala när jag råkar befinna mig där, att det är han som får köra alla mil från Stockholm och leta reda på mig. Vi har inte kommit så långt på vägen när han lägger sin högerhand på mitt lår, ger mig ett långt ögonkast och frågar
-Så, Svanka, vad vill DU göra?

Det är Alla Helgons Afton och jag piper lite blygt att jag gärna vill ta mig en tur till min pappas och min sons gravplats.
Jag vet att det är ett besvär, vi som har slutdestination Sundbyberg måste ta oss till genom hela huvudstaden, till de södra delarna. Men.
 Han ger mig sitt knivskapra leende och säger
-Självklart. Vill du det- så gör vi det. Och dessutom är det väl på tiden att jag träffar din pappa?
Vi skrattar.
Fyra år.
Det är vad vi firar.

Med iskalla fingrar börjar jag gråta framför gravstenen, jag kan inte tända ljusen.
Det blåser, tändaren är dålig och jag blir frustrerad.
Farlig, som hela tiden stått snett bakom mig, lägger en hand mot min axel och viskar att han ska hjälpa mig.
Med ett enkelt tryck blossar tändaren upp, och jag ser hur ljuset spelar i hans ansikte medan jag för gravljusets veke mot lågan.
När vi lämnar den judiska begravningsplatsen bakom oss, stoppar han sin hand i min och två ensamma ljus står och brinner.

Planen är att vi ska vara fantastiska, Farlig och jag.
Att vi ska göra oss i ordning, ta på oss de fina kläderna. Förundra världen med våra skämt, vår slagfärdighet, vår utstrålning.
Planen blev att vi landade i soffan, jag mitt vackraste själv i hans mjukiskläder och håret samlat i en knut mitt på huvudet.
Jag, mitt vackraste själv, med hans sträva hud mot min mjuka. Hans tyngd över mig, hans kropp under mig. Inlindade i varandra.
Som om att det inte gick att fungera om vi inte till största delen satt ihop.

Jag vill berätta den här helgen.
Det blir tusen inlägg.
Jag vill få med allt, och vårat prat. Jag vill få med hur han säger att han var kär i mig och att jag blev förbannad av att höra det, vill få med hur han knullar mig sanslös samtidigt som han viskar att jag är perfekt.
Men det blir tusen inlägg och just nu, är jag bara glad att han kommit hem. Hem till mig, och lämnat Distansen för nu.

Om ett sätt att svara

Jag hör det i hans röst.
När han svarar, så svarar han med sitt förnamn.
Som om att han inte ser vem som ringer. Som om han inte längre har mitt nummer inprogrammerat.

Jag hör att han är på väg dit igen.
Till Distansen.
Där finns inte jag, det är hans egen privata avvänjningsklinik- Svanka äga ej tillträde.
Han drar sig ditåt ibland. Och det har hänt att han stannat ett halvår. Precis som det har hänt att han kommit tillbaka efter en timma.
I Distansen svarar man inte på telefonsamtal. Där lägger man inte en vakande hand mot min korsrygg, för där skulle tanken på att träffa mig inte ens dyka upp.

Han svarar med sitt förnamn.
Sitt förnamn.
Ett avmätt hej, propra gratulationer till mina sprudlande nyheter som annars lätt skulle lyft honom till samma mentala plan jag befinner mig på.
Och genast rasar blodet snabbare genom mitt hjärta, mina andetag blir snäppet kortare och rösten låter ljusare än vanligt. Nästan förställd, mjukare. Räddare.
Vassare?
För inom mig vilar vetskapen att det finns en dag då Distansen blir Ravinen.
Vårat avsked, vårat försvinnande.

Jag kan inte förstå att han svarade så.
Jag hatar när det händer, samtalet blir alltid lika meningslöst.

-Farlig

Adjö för nu, älskade, älskade du.

Om en natt som hände.

Det är tidig morgon när jag sträcker handen mot hans skuldra. .
Natten har börjat fly och lämnar himlen i stora, blödande sår av gryningsljus. Natten går vidare, men vi stannar kvar.
I sängen som är högre än alla andra sängar, i världen som är vackrare, klarare och mer smärtsam än alla andra, stannar vi. Utmattade i kropparna efter att i timmar älskat varandra svettiga.
Smutsiga.
Men ändå så rena.

Det vi är för varandra är det viktigaste jag varit.
Även om det är på låtsas. Inte på riktigt. Inte sant.
Trots att han frustrerat pressat bort vartenda mellanrum mellan oss och bett om att få komma närmare ändå, så är det inte på riktigt.
När han stöter sin kuk i mig, etsar fast sin blick i min och pressar ner mina handleder mot madrassen, när våra sinnen kopplas samman i fysiken och mina läppar piercar genom hans hud, när hans blod landar i min mun, så är vi inte på riktigt.

Men det är tidig morgon nu, nästan gryning.
Nästan verklighet och jag måste söka efter bevisen efter mig själv bland hans sängkläder. Sätta in mina hårnålar i mitt blonda hår, benen i mina byxor och dra på en tröja som jag vet ligger slängd i hallen.

Det är kallt utanför dörren och inom mig skaver ett hjärta som pickar likt en fågelunge.
Jag drar halsduken ett varv kring halsen, kniper åt min skinnjacka lite tätare åt kroppen. Håller huvudet högt och går därifrån.

Jag har hans blick i ryggen genom sovrumsfönstret.
Med den här morgonen kom hösten och ännu en gång hinner jag tänka att det är dags för mig att be om nåd.
Önska verklighet, vakna ur drömmen.
Kräva verklighet.
Men så vänder jag mig om för att möta den där brinnande blicken- och inser att den sedan länge tittat åt ett annat håll. Och jag vet inte vad den söker.
Men kanske är det våren, och han kommer minnas mig där. Precis som jag minns honom här, skälvandes inuti mig i höstens allra första gryning. 

Det är något med oss.

Det är något med oss och onsdagar.
Det är något med oss och broar.
Det är något med oss och kullersten, betong, bitterljuvhet, hissar, lunchrestauranger, middagsrestauranger, dofter, humor, svarta hål, djupliggande ryggrader och mopptofflor.
Det är som om det är något med oss och allt.

Det är något med oss och att ringa ett samtal på en mening.
-Jag är i din stad, vart äter jag och mina kollegor en middag värd namnet? 

Och det är något med att jag en timma senare bytt den vardagskladdiga tröjan mot ett rygglöst dito, snörat på mig mina ceriserosa monsterklackar och samlat håret i en bulle mitt på huvudet. Dina kollegor är som bortblåsta och jag får njuta ditt sällskap alldeles ensam för första gången sedan den senaste onsdagen vi träffades. 
Det är något med oss och att först knulla varandra mentalt i någon timma innan du krävande rycker till med handleden och hånglar upp mig under ett valv. Så oförsiktigt att en stackars förvirrad diskplockare kör vilse och ursäktar sig förläget.
Och sedan är det något med oss och tid.
Det är som om det inte finns någon egentlig tid, med dig i min direkta närhet är allt som annars delas upp i sekunder, dagar, år och liv, bara ett vakuum. I snart exakt fyra år har så otroligt mycket hänt, men jag kan ändå med klarhet minnas din första blick på mig.
Första gången jag förvånade dig, imponerade på dig, fick dig att skratta, fick dig att förstå digsjälv, fick dig att må bra. Jag kan minnas första gången jag kysste dig, och ännu bättre, första gången DU kysste mig.
Samtidigt som jag kan glömma andra detaljer, men då är du där och berättar dem för mig.

Det är något med oss och uttrycket it hurts so good som är jobbigt sant.

Jag älskar den senaste onsdagen.
Den var perfekt. Den var oss.
Det blev något med oss och ingefära.
Det blev något med oss och mycket osagt som fick luft.

Det är något med oss.
Det går aldrig att skiljas utan att vi har följande sms-konversation så fort vi är utanför varandras synhåll
-Fan, Farlig!
-Fan, Svanka!

Det är något med oss och allt.
Det är något med oss.
Och det är föralltid.

Om två timmar.

Sjävlklart hämtar han mig i en Maserati.

Och självklart vill han inte att jag ska slita på mina klackar från Loubotin i onödan och kommer glidandes upp jämsides med mig där jag sitter.
Eller glidandes och glidandes, några ton sportbil som är allt annat än diskret i Linköping.
Varenda litet civilingenjörshuvud tittade längtasfullt mot, först bilen, sedan mig.

Så drar vi.
Lunch någonstans.
Magi någonstans.
Parkeringsbesvär som bara några ton finbil kan åstadkomma, men sedan kullerstenar, skratt och händer som av någon anledning håller varandra som om de inte var menade för annat.
Det är aldrig mörka hörn med honom.

Vad vi har är något jag alltid förkastat som på låtsas, mest för att säga att jag var kär i honom är lite som att kalla Cheops pyramid för en liten triangel i en sandlåda.
Men efter idag.
Efter i onsdags, herregud, jag måste skriva om i onsdags, så vet jag att det var på riktigt. Inte rätt, men på riktigt.
Ur vårat kraschade vrak steg något ingen av oss kan undvika.
Ingen vet vad det är, kanske är vi återigen de där psykfallen som springer med överkropparna parallellt med marken under oss, huvudet först, och bara springer, springer springer tills dess att vi kraschar i en vägg.
Förmodligen en betongvägg, och bland blod, sorg, död och lust hånglar han ändå upp mig och jag älskar det.
Det är lite så.
Att även om jag skulle ha hjärnsubstans glimmande längst mina kindben skulle han övertyga mig om att jag, just där, just då, var det vackraste ett par mörkglittrande ögon kunde vila på.

Om en onsdagskväll

Vi lutar oss mot varandra.

Han leker med mitt hår genom att linda slingor mellan sina magiska fingrar.

Ibland genom att ta hela sin hand, lika stor som hela mitt huvud, och borra in den i mitt hårsvall.

-Det är längre, och det är bara ditt eget liksom konstaterar han för sig själv där vi sitter.
Det vi pratar om är oviktig, jag driftar långt bort i tankarna och han följer med.
Vi tystnar och jag sätter mig mot honom.
Ansikte mot ansikte.

-Kom är allt jag förmår att säga och vrider upp mina handleder mot honom.

Hela hans gestalt kryper närmre.
Jag ska inte ljuga.
Han är större.
Jag är mindre.

Jag faller in i hans skugga och mitt hjärta slår hårt mot hans käkben.

-Kom säger jag igen.
Och det är mina händer som fattar tag kring hans ansikte, mina kalla fingrar som tvingar honom att titta rakt på mig.
Det är mitt ansikte som lyfter upp hans, det är hans ögon som poetiskt sluter sig.
Det är vi som kysser varandra.
När var det sist?
Hans mun vittnar om att han lärt sig vad andra söker. Och jag får stoppa där.

-Nej Farlig.
Följt av en förvirrad blick.

-Kyss mig som du brukar.

Mina ben låser sig runt hans midja, han tar tag i min nacke med en hand och den andra kring min överkropp. Han ställer sig upp, vi brakar in i en vägg. Jag slår i mitt bakhuvud, han bryr sig inte. Jag bryr mig inte. Med mig runt hela sig tumlar vi mot hans säng, vi lägger oss ner. Han kysser mig, överallt.
Hela han kysser mig, det är som om det inte finns någon del av honom som inte är där, i den här kyssen.

Vi ligger utslagna i sänglandskapet.
Pratar om sådant som bara vi kan. Pratar om Henne. Om Rätt. Och om fel.

Vi gör det vi gör.

Och vi gör det bra.

-Jag vet att jag var kär i dig.

Säger han.
Och jag ska avslöja, att det gör så jävla ont. Varför ska jag veta det?
Orden jag längtat mig blodig efter. Orden jag drömt om att få uppleva. Då. I realtid.
Kommer nu.
I dåtid.

Jag tror han förstår, för han säger snart efter att

-Jag kör dig hem.

Jag söker hans hand i Volvocabben.

-Du är kall säger han.
-Du är varm, svarar jag.

Om avgiftning.

Kan man söka hjälp, i stil med avgiftning, för att kunna släppa en person?

Med händerna fastspända i mardrömmarnas sängstolpar, läderstycken som slitits blanka av mitt frenetiska ryckande.
Med kroppen uppspänd som ett stort kryss och kroppen lackande av svett ligger jag som en missbrukare och tigger om en fix.

En sista dos.
Jag ljuger för de ögon som svävar över munskydden, jag ljuger för alla.

Det känns som om vi har prövat allt.
Avstånd. Avhållsamhet.
Vänskap.
Ingenting.
Allting.

Allt leder tillbaka till det här Någontinget och det börjar sakta svida i min hud, som om han stod bredvid med sitt varggrin till leende och sakta och metodiskt smorde in mina piskrapp med salt.
Det pirrar i mig.
Att det svider.

It hurts so good.

Om en bro

Svanka skickar:

Jag gick precis över Sankt Eriksbron.
Och jag såg ett stjärnfall!
Det bevisar ju bara, en gång för alla, att den är magisk den där bron!

Det var jag och Yvig som gick där över.
Jag hade krokat mina fingar runt hans vänstra arm, och han höll en handskbeklädd hand över min nakna. Och kanske skulle orden här handlat om Yvig. (Vackra, vilda Yvig!)
Men den där bron... den är min och Farligs.
Vi har gått över den miljoner gånger.
Den markerar vart vi kunde ta tag i varandra. Vart vi var tvugna att släppa taget.
Den markerar våran ständiga mötesplats.
Det var bron mellan vårat öppna land och vårat stängda kontorslandskap.
Vi brukade stå och titta på Det Vita Slottet. Han stod bakom mig och jag brukade dra en djup suck som han inte förstod.
-Lilla Askungen! brukade han skoja tyst mot min skallrosett.

Vi har kysst varandra i nästan en timma utan paus mitt på.
Eller.

En paus var det nog, då han tog tag i mitt ansikte sådär som han alltid gjort och alltid gör, stirrade rakt igenom mig och såg helt förtvivlad ut.

-Varje gång, Svanka. Varenda jävla gång!
Sen log han snett och fortsatte kyssa mig så hårt att jag fick böja mig bakåt över den breda relingen.

Så, när jag gick där med Yvig på en plats som är så hårt förknippad med någon annan, och dessutom såg ett stjärnfall, fick jag anstränga mig för att ignorera saknaden. Eller det där jordskredet av känslor som for igenom mig.

Men Yvig, fina magiska Yvig, vart ivrig som ett barn och utbrast hela sin förtjusning över natthimlens skådespel.
-Nu får du önska dig något, Svanka! Vad du vill! Önska något stort! Åh! Ett stjärnfall! Vad ska vi önska oss?
Jag lugnar honom, ber honom kyssa mig innan jag vill vika av.

Mina klackar smattrar mot den fuktiga asfalten.
Jag vet inte vart jag är på väg, men jag vill tro att jag rör mig hemåt.

Och timmarna går.
Och jag har egentligen somnat när mobilen brusar till.

Farlig skickar:
Vad hände med oss egentligen?

Om att vara knäsvag

Från ingenstans söker han upp mig, som om han anat.
Som om han vetat.

Och förstått.
Och som varje gång lyfter han mig när han berättar om en dröm.
-Jag måste kyssa dig nu.

Lång tystnad.
-Jag kommer kyssa dig igen, Svanka.

Mina knän viker sig där på den förortsröda bussen och jag greppar tag i styret till Glädjes barnvagn vid minnet av alla de kyssar vi redan delat.
Hans förmåga att fatta tag kring mitt ansikte som om det var det dyraste av under, och med en dominant rörelse kyssa mig så jag tvingas vända bak nacken.
Säkert står jag på tå, han är så lång, men hela mitt anlete vänds upp åt honom.
Aldrig försiktigt och trevande, utan med en narig hand som sökt sig från kinderna till nackhåret, en narig hand som med ett bestämt grepp kontrollerat hela händelseförloppet.
Och jag blev alltid lika förlorad, det var som om mina konturer suddades ut och allt mitt ljusa beblandades med hans svarta.
Det svarta hål vi så många gånger skojat om tog över mig, jag fascinerades av ingentinget och någontinget, våra tungors smak mot varandra och hur omvärldens förvandlades till olika scener från framtidsfilmer.

Men han är övertygad om att han kommer kyssa mig igen.
Och jag vet inte, Väninnan har en gång sagt att en omfamning kändes som om hennes hjärta nös.
Plötsligt förstod jag vad hon menade med det.
Vad jag inte förstår är vad det betyder. Och om jag vill bry mig om det.

Svanka är tillbaka.
Lurig och Farlig också.
Rätt är kvar.
Och trots vårat familjeliv med Fågel och Glädje så öppnar jag återigen den här ventilen.
Öppnar ventilen och mina lungor.
För att skrika så högt jag förmår.

Om en sista fix

Så går tankarna för den obotliga romantikern en lördagsnatt.
En tyst knackning på min ytterdörr, en Svanka som tassar upp för att öppna.

Kisar mot hans skepnad i trapphuset och blir upptryckt mot väggen. Krävande, hungrigt och med all saknad kysser han mig. Vi andas tungt och han flämtar fram
-Det är inte samma sak utan dig.

Sträva ivriga händer, kalla från nattluften innanför mitt linne. Jag ger upp och för ännu en sista gång rusar min puls i väg innan vi somnar. Bara en sista gång?

Om älskare

Det är, när man har två pulserande hjärtan innanför den spända, vita huden som man inte får tänka på dem.
Tänka på dem, alla dessa älskare.
Tänka på dem, alla dessa älskade.
Med alla deras egenheter.

Bara i hemliga rum och privata små stunder, med hetvattnet strilandes ned för kroppen får man minnas dem, med Rätt jobbandes i köket bredvid och Dottern tryggt sovandes i sin säng, får man återspegla figurer i det igenimmade badrumsfönstret.
Man får skriva Glöds initialer ihopsnirklade med sina, i ett försök att återskapa vad han gjorde en gång. I samma badrum får man sätta en hand mot den svala kakelväggen och få en flashback från när Farligs hand befann sig precis ovanför i en helt annat stund.

Med två pulserande hjärtan i sin kropp måste allt trängas bort.
Trots att värmen i min lägenhet kontra den bitande kylan på utsidan får mig att le i mjugg då jag minns mina älskares vrål i natten och deras ömhet om morgonen, så är det bara bilder. På bara några månader blir vi andra människor.
Svanka landar och laddar om för livet som tvåbarnsmor. Höga klackar har så fint plockats undan i prasslande silkespapper och silkiga underkläder ligger vikta med omsorg i garderobens skrymslen.
Rätt somnar varje natt med sin hand på min växande mage och viskar antalet dagar det är kvar.
Nu senast sa han tyst trettionio, vi älskar dig! till livet där inne. Dotter nummer två. Barn nummer ett för hans del.

På bara några månader har Glöd falnat och Farlig blivit ett lamm. Jag kan tala med dem och det var inte så länge sedan jag träffade dem.

Två så fantastiska.
Två så magiska människor.

Som båda är övertygade om att mina fingertoppar lämnat äventyr över deras hud.
Jag läste dem som blindskrift, blundade och hittade på egna sagor.

Vi formade varandra, om än så bara för några nattliga stunder.

Och med två pulserande hjärtan i min kropp måste jag sluta minnas, just precis där.

Om en ny parfym.

-Du har en ny parfym.

Jag kan inte avgöra om det är en fråga eller ett konstaterande.
Jag vet inte hur han hamnade där, framför mig på ett pulserande dansgolv, men ändå tornar han upp sig, precis så farlig som bara Farlig kan vara.

Hans ögon är lika svarta och pupill-lösa som vanligt, men skäggstubben är ny. Eller inte ny, jag har dragit mina fingertoppar över den otalig söndagsmorgon, men ny med att medvetet låta bli att ta bort den.

Det är så många kroppar här, så många som stinker, så många som är varma av svett. Instinktivt lägger han en hand mot min nacke och drar mig till sig, räddar mig. Bäddar in mig i det han delar med mig, den ständiga svalheten under huden, bäddar in mig i den tunga doft som är hans.
Och han kontrollerar.
Genom att trycka en nästipp, estetiskt perfekt, men alldeles för stor för hans ansikte, mot en punkt bakom mitt öra.
Han kontrollerar att jag verkligen har en ny parfym.

Min puls slår över basen i musiken.

Dottern, Rätt, Eldklot.

De tre Viktiga flyger förbi ett stängt medvetande, just i den sekunden han böjer sig nedåt för att kyssa mig.
Och jag gör vad jag tror att jag aldrig skulle ha sans nog att göra.
Jag ryggar tillbaka och avfyrar ett försiktigt leende.

Han biter ihop sin käkmuskel, glädjen att se mig är inte borta men vad som en gång vilat mellan oss är, just nu, inte där.

-Rygga du, Svanka, säger han innan han lämnar mig med ett animerat asgarv i ljudnivån. Rygga, backa, undvik. Vissa saker kan du inte undkomma.

I ett par sekunder står jag fallen från skyarna, kan inte förstå vad som hänt. Farlig blandas ut bland alla andra, fångas upp av sitt sällskap och jag ser honom inte mer under kvällen.

Jag dansar.

Åh vad jag dansar den natten.

Om ett alternativt slut.

Världen blir overklig på ett ögonblick, jag vet inte det exakta klockslaget när det slår om men jag vet att det händer.
Jag vet att det sker när jag ligger på rygg och tittar upp i hans ögon, jag vet att det sker när han kysser mig, kysser mina läppar, mina kinder, min hals och mina nyckelben.
Jag vet att det är sanning, jag vet att det är på riktigt, men det är overkligt.

Min puls fryser och eskalerar om vartannat, jag trycker honom nära, drar mig intill honom, grabbar girigt tag i hans korta svarta hår. Jag låter hans hud lägga sig mot min, jag låter hans tyngd falla som en skugga över min kropp.
Han har en hand bakom min nacke, han har mig i ett fast grepp och ett stadigt tag och han tvingar sig så nära att jag inte kan låta bli att kyssa honom tillbaka.
Mot min högra axel mumlar han förtvivlat, att det inte går att komma närmre, trots att det inte finns något som helst mellan oss.
Nakna, ihoptrasslade, trasiga men hela. Vi är vilda och självklara, det finns inget stopp. Mitt hårsvall får blöta tåtar av lackande svett, min bröstkorg glänser i skenet från Tv;n som fortfarande står på.
-Har du saknat mig? frågar jag och undrar hur min röst kan låta så klar när mitt sinne är så grötigt. Hur min röst kan förvandlas till en knivskarp egg och skära sönder stämningen.
Vår låtsasvärld blir fredagskväll i verkligheten.
Han stannar upp en millisekund och jag fasar att all magi är borta, jag fasar att denna makabra stund är förbi.
- Ja.
Han säger bara ja och börjar kyssa mig långsamt långsamt.
Vi är tysta och hör bara rytmen av våra kroppar, han mumlar inget på ett tag innan han börjar igen.
-Jag har saknat dig Svanka, det finns ingen som du. Jag har saknat dig. Jag har saknat dig.
Han är förtvivlad och hans röst går upp i falsett.
Jag har saknat dig! Vill du att jag ska ha saknat dig? Vill du veta min saknad? Lyssna... Jag sträcker mig fortfarande efter din kropp i mörkret och vet att du inte är där, jag har fortfarande din jävla tandkräm i mitt skåp ifall du kommer och sover här. Jag kan inte komma runt dig, jag kan inte komma förbi. Jag har saknat dig, jag har saknat dig.
Du är överallt, du har hårspännen i mina örngott, du har hårstrån som är på min hårborste. Du har din doft som förintar mig varje gång jag känner den, på tunnelbanan, på kontoret. Det är aldrig du. Jag saknar dig, jag saknar dig som fan.

- Så du har saknat mig?
- Ja.
- Bra.

Och plötsligt är det våran låtsasvärld igen, plötsligt så älskar han med mig hårdare än förut och om jag inte visste bättre så skulle jag förväxla en droppe svett från hans tinning med en tår.
-Jag har saknat dig också viskar jag mot hans ansikte och han spänner ögonen i mig och knullar mig tills jag kommer.
Jag kan inte vika för hans blick och kämpar inte emot heller när jag når extas.
Han är nöjd och säger att det är fantastiskt att se när det går för mig.

Och klockan blir mycket, vi kramas i en halv livstid, en halv sekund, ett halvt ingenting innan jag samlar ihop mina saker och ska gå.
- Ska du verkligen gå? frågar han och med ett bländande leende säger jag
- Jag ska verkligen gå.

Om att Farlig är farlig.

Det ligger en vårspänning över fredagsnatten, mitt hår är samlat i en stram hästsvans, mina byxor är svarta med breda skinndetaljer och jag har en tröja som visar precis lagom mängd silikonbröst för att vara trevligt provocerande. I urringningens klyfta dinglar det städiga smycket, älvan ur en disneyfilm med vingar som gnistrar.
Jag ska ut med en tjejliga men någonstans på vägen bestäms det att jag ska äta middag med Farlig innan.
Älskade Farlig.
Jag vet inte varför vi bestämmer oss för att ses, vår kontakt har varit obefintlig den senaste tiden och hans närhet har fattats mig i fyra månader. Så mycket har hänt, han har skaffat ett nytt hem och det är det han vill visa mig. Be om mina råd som inredningsarkitekt, be om mina åsikter som ärlig vän.

Taxichaffören som kör mig dit bjuder mig på en kaka och säger att jag strålar. Han undrar vem jag ska träffa och pratar med en annan melodi än vad jag gör. Han kommer från Prag och är efter fem minuters bilfärd med mig, övertygad om att jag kommer vinna Nobelpris en vacker dag.
- Svanka säger han innan jag betalar. Jag ska komma ihåg ditt namn!

Vidare så tycker han att Farlig ska komma och öppna bildörren åt mig, Farlig som står cirka 50 meter bort, och hysteriskt börjar han tuta och blinka, varpå jag ser mitt sällskaps gestalt börja röra sig mot oss. Det är mörkt och dålig belysning, men jag ser hans bländvita leende och knivskapa blick ändå.

Vi köper thaimat och vi skrattar och bubblar som om fyra månader var fyra timmar, inga trådar tappas när vi är med varandra. Inga hål finns, förutom det i hans bröstkorg.
I samma sekund som jag ställer ner min väska i hans hall, i hans hem, så ser jag hur han förvandlas till en valp som vill ha beröm. Hur osäker han plötsligt blir över vad jag ska tycka om hans bostad, hur viktig min åsikt är för honom.

Farlig är fortfarande Farlig. Och han är farlig, för han fyller fortfarande hela mig.
Sida vid sida tittar vi på något som går på tv och min festkväll känns långt borta. Jag är redan berusad, jag är redan betagen. Inget kommer toppa den här kvällen, vad jag än skulle komma att göra.
Med näsan djupt begravd mot hans pulsåder drar jag in den doft som är hans.
Han tar tag i mitt lilla ansikte med hans stora, sträva händer. Tittar mig rakt i ögonen och säger att jag är perfekt.
Och det är där vi slutar, det är där jag torkar en patetisk tår från ögonvrån och samlar ihop mina saker.

-Hur kan du gå? Hur kan du försvinna?
- Jag måste.
- Det känns fel att du går.
Min tystnad.
- Jag önskar att du stannade.

Vi kramade varandra länge, länge.
Hissdörren delar på oss och jag blixtrar iväg ett leende, vill att han ska skratta, säger något kul. Han ler, men det når inte ögonen.
I taxin kommer ett sms, med orden vi alltid säger till varandra när vi blir så intensiva att vi inte har något annat att säga.

Fan Svanka...

Om onödig väntan.

Igår skrev Rätt på kontraktet, på avskedsbrevet till sitt gamla hem.
För 1,8 miljoner svenska kronor flyttar han alla sina saker och allt han är hem till mig. Hem till oss, till mig och dottern.
Jag är på honom som en hök, vill du verkligen det här? Vill du verkligen bo med oss?
I början trodde nog vi båda att det handlade om mitt extrema bekräftelsebehov, sen i ett par sekunder trodde jag att min vaksamhet var ett utlopp för min tveksamhet. Men nu vet jag, att jag helt enkelt vill veta att... han vill.
Jag är en klurig tjej, jag har aldrig påstått något annat.

Jag trodde att han kanske skulle skynda sig hem efter hans arbetsplats sena möte och socialisering, trodde att han kanske skulle ha brått att kyssa mig och sätta fast matchande nyckelknippor i våra nyckelringar, så jag slank i det där nattlinnet jag aldrig använt, det från Agent Provocateur, tände ljus och väntade på honom.
I sovrummet brann ett doftljus och bredvid stod massageoljan och väntade. Jag vet att det var länge sedan, men jag ansträngde mig.
Han ringer och jag ler, nu är han på väg.
Han berättar att han missat tunnelbanan och därför tog en åt andra hållet, till hans lägenhet.
-Du blir väl inte sur?
(hatar ni inte den frågan? är det inte förjävligt när man får den kastad i ansiktet, det lämnar inget utrymme för att vara sur, om man nu skulle vara det och den lämnar ingen plats att bli glad igen på heller!)

Han vet ju inte, att jag sitter här och anstränger mig.
Och natten slutar som för så länge sedan, att jag sitter och pratar med Farlig istället. Och Farlig, som så många gånger förut, är det Farlig som målar upp det där leendet som av outgrundlig anledning, har vänts åt fel håll.

Om deras fortsatta saga

Och jag stod med rösten i falsett, med paniken som ett grått nystan i halsen och förstod ingenting. Hur kan hon vara en strävan för honom, hur kan denna varelse av kött och blod ligga så många ljusår för mig?
Hur kan han alltid välja att slåss för deras rättigheter till varandra, jag håller ju hans framtid i mitt hjärta, jag har bundit upp all tilltro till oss.
Jag har rivit bort Farlig och förminskat honom till ett minimum, en sms-kontakt som med gårdagens undantag varit obefintlig.
Jag har letat i karman, i tron att mina straff skapar rundgång och inte framgång, jag har svurit åt mitt inre som svider likt syra mot huden.
De stunder jag bett och gråtit för deras avstånd har han lyssnat och ignorerat, när jag bett om att åtminstone förtjäna hans öppenhet om deras kontakt har jag fram tills nu trott att han hört min vädjan. Men en inkorg är dunkel, sms finns i det fördolda.
Deras relation är deras, den är så långt i från mig att jag knappt finner mig rätten att sträcka ut en arm mot hans axel då vi sover. Det är som att de delar en hemlig önskan och vi står klara i verkligheten, en verklighet som fylls av flyttkartonger och ett stundande samboskap, nyckelknippor som matchar varandra och gemensamma matinköp. Vi står i en framtid av vardag och de delar deras förflutna dröm.
Där finns inte jag, där finns inte Talet till Svanka, där finns inte mina rättigheter.

Det finns ingen sådan i mitt liv, som jag i mailkonversationer nämner att jag ska sälja min lägenhet - men är tyst om ett stundande samboskap.
Han döljer vår verklighet för henne, han döljer deras relation för mig.

Och jag tvivlar inte på, att hans hjärta tillhör mig.
Och jag tvivlar inte på, att ingen av dem släpper den bit han tillägnat henne.

Vänner som säger åt mig att jag måste agera, att man inte smyger in som en lurig kvinna mot en syster, mina vänner säger att jag måste agera.
Och det skrämmer mig, för att jag inte blir lika upprörd när Rätt smyger med Lurig och deras kontakt, det skrämmer mig för jag vet inte om jag någonstans hoppas på att hon återigen ber honom lämna mig, och att han återigen gör det eller om jag bara har accepterat dem i tystnad, accepterat att må dåligt, accepterat eller ignorerat deras delaktigheter i varandras liv.
Inget av alternativen är väl att föredra egentligen?