Om en bro

Svanka skickar:

Jag gick precis över Sankt Eriksbron.
Och jag såg ett stjärnfall!
Det bevisar ju bara, en gång för alla, att den är magisk den där bron!

Det var jag och Yvig som gick där över.
Jag hade krokat mina fingar runt hans vänstra arm, och han höll en handskbeklädd hand över min nakna. Och kanske skulle orden här handlat om Yvig. (Vackra, vilda Yvig!)
Men den där bron... den är min och Farligs.
Vi har gått över den miljoner gånger.
Den markerar vart vi kunde ta tag i varandra. Vart vi var tvugna att släppa taget.
Den markerar våran ständiga mötesplats.
Det var bron mellan vårat öppna land och vårat stängda kontorslandskap.
Vi brukade stå och titta på Det Vita Slottet. Han stod bakom mig och jag brukade dra en djup suck som han inte förstod.
-Lilla Askungen! brukade han skoja tyst mot min skallrosett.

Vi har kysst varandra i nästan en timma utan paus mitt på.
Eller.

En paus var det nog, då han tog tag i mitt ansikte sådär som han alltid gjort och alltid gör, stirrade rakt igenom mig och såg helt förtvivlad ut.

-Varje gång, Svanka. Varenda jävla gång!
Sen log han snett och fortsatte kyssa mig så hårt att jag fick böja mig bakåt över den breda relingen.

Så, när jag gick där med Yvig på en plats som är så hårt förknippad med någon annan, och dessutom såg ett stjärnfall, fick jag anstränga mig för att ignorera saknaden. Eller det där jordskredet av känslor som for igenom mig.

Men Yvig, fina magiska Yvig, vart ivrig som ett barn och utbrast hela sin förtjusning över natthimlens skådespel.
-Nu får du önska dig något, Svanka! Vad du vill! Önska något stort! Åh! Ett stjärnfall! Vad ska vi önska oss?
Jag lugnar honom, ber honom kyssa mig innan jag vill vika av.

Mina klackar smattrar mot den fuktiga asfalten.
Jag vet inte vart jag är på väg, men jag vill tro att jag rör mig hemåt.

Och timmarna går.
Och jag har egentligen somnat när mobilen brusar till.

Farlig skickar:
Vad hände med oss egentligen?