Om det bästa

Och långsamt blir hon mig så nära.
Någon jag pratar med varje dag. Någon som öppet visar att hon älskar mig.
-Alltså, jag älskar dig hela tiden. Fattaru? frågar hon innan hon girigt suger i sig gifterna från sin cigarett.
Vi står på min balkong.

Jag drar jackan tätare kring kroppen.
Hennes gröna ögon borrar sig igenom mig sådär som alltid, hon har glasögon på sig.
Det har hon nästan aldrig.
Hon är alldeles för fåfäng och jag brukar skratta lite åt att hon stöter in i dörrposterna när hon går ut eller in i rummen.

Sen skrattar hon, skrattar bort det tunga. -Shiet, vad jag snackar som en blatte!

Jag öppnar min jacka och hon stoppar in sina händer runt min midja. Hon luktar rök, sitt tvättmedel, sin hårvårdsprodukt och sin parfym.
Men mest rök.
Fast det gör inget.

Plötsligt blev vi så nära.
Varandras varjedagsamtal.
Varandras sällskap hem.
Varandras värme.

Vi brukar samla våra barn och steka en miljon pannkakor.
Och sedan skriver hon om det på Facebook. Hon gör mitt namn till en liten länk och jag blir alltid lite pirrig.

Det bästa är när Fågel, Glädje och Hennes har försvunnit och vi sitter där bland tallrikar feta av smör och grädde, en värld av porslin, och äter i tystnad.
Det bästa är när vi sitter där och hennes mobil ringer, viberar eller att hon bara måste kolla Facebook. Hon är så jävla online. Det stör mig lite, men jag älskar det.
Det är ändå det bästa.
Att hon syns och hörs.
Mest hela tiden.

Och att jag får finnas på riktigt där hos henne.