Om bubblor.

Hur ska jag leva i en värld där jag inte får koppla ihop min hud med din?
Du är så arg på mig när du skriker.
Din mun, den blir liten då. Som ett smalt litet streck. Du döljer din övre tandrad med hårda läppar, du tar ett steg framåt för att betona min äcklighet. Du lyfter vänsterhanden i luften och jag får en minnesbild från porslinstiden, blir helt tyst, och låst.
Du är inte han.
Dina ögon, de är så svarta. Var är mitt turkosa skimmer? Jag ser det inte längre.
Din mun, den är hård. Och liten.
Men de ord som väller ut är gigantiska, de största jag behövt möta. Du vräker ur dig, stora svarta bubblor som slungar min kropp mot den skrovliga tegelväggen bakom mig. River upp min ryggtavla, får huden att spricka så långt isär och ser du, älskling, ytan spricker och det finns bara en sörja. Blod, muskler, skuldror. Ingen magi, inga regnbågar, inga vita, väl dolda, vingar.
Alla hinnor spricker, du får med så mycket; jag är kall, jag är manipulativ, jag är verklighetsfrånvänd.
Jag är falsk. Jag ljuger.

Du tömmer allt ditt hat på mig.
Jag får inte ens prata som jag vill, du piskar till mig med att fräsa så fort jag inleder en mening på ett sätt som du inte tycker passar, jag får aldrig prata färdigt när jag väl börjar.
Du  välter omkull mig fast jag står upp, jag hukar, mitt bröstben som annars är en utåtstickande udd, blir en vass pil mot min insida. Jag börjar göra ont, fysiskt ont.

I förhållande till dig så är jag ingenting.
Du gör mig värdelös.

Om känslan av ett hej.

Pan säger:
Hej!             |backlog|

Svanka säger: (inte)
Hej! Tack för att du säger hej, Pan, tack.
Jag fyller inga funktioner ikväll, jag är mamma till barnen- ser att de har det bra och tror kanske även att jag skrattar med dem, men nu har de somnat och jag längtar efter att få skala av mig den här dagens alla lager. 

Jag hittar inga ord ikväll, inga som är mina- absolut inga som är dina. Det är tyst utan dig. Vad egoistiskt av mig att tänka så, förlåt.
Det är mer än tyst, det är en jävla pulserande tystnad och mitt huvud håller på att implodera. Jag fattar ju att jag inte bara förlorat dig utan gjort valet självmant och nu är det som att min kropp förvånat tittar på mig och undrar vart resten är.
Vägrar förstå, det kanske kommer med tiden? Kan det vara så, att kroppen förstår med tiden?  Nej, jag vill skriva det här utan frågetecken, utan redigering. Skriva som om jag har något att säga- det har jag inte. Ändå kan inte fingertopparna sluta dansa över tangenterna.
Och jag får panik för jag vet inte om du läser det här, jag vill att du ska läsa samtidigt som jag inte vill det. För läser du det här kanske det är det sista du läser av mig och om det ska vara det sista du läser så vill jag så himla gärna veta vad jag ska säga.
Jag kan aldrig sluta se dig, sluta bry mig om dig eller på något sätt sluta slåss för din lycka. Går inte, kan inte, vill inte. 

Din bild av mig, den är viktig, du har rätt. Allt som du känt gentemot mig idag, det kommer du bära med dig, förknippa med mig. Min kyla, mina manipulationer, mina lögner, min falskhet, mitt äckel. Alla mina förmågor och oförmågor- det blir Svanka för dig. Det blir T. Det blir jag. Mitt riktiga osanna jag. Du ser inte harklingarna kring orden när jag försöker vara modig som du, när jag odramatiskt berättar om saker som aldrig ens trillat över mina stämband. Men jag sa saker, saker jag inte på långa vägar trott jag var redo att dela med någon annan, lade jag på dig. Utan att fråga, jag litade på att jag fick.

'Ger jag dig min sorg, får jag din kärlek då? Om jag ger dig min rädsla, får jag ditt mod?'

Jag känner en avsky inför mig själv, på så många plan. Störst nu är att du kände kyla när jag ville vara neutral, när jag ville släppa det gröna monster som dansar bakom mina stängda ögonlock och skriker haa-haa!, när jag egentligen ville säga till dig att vänta en stund-jag kommer snart tillbaka.
Jag kissade supersnabbt, alltså, snabbaste någonsin och sedan sprang jag till spårvagnen i hopp om att hitta dig. Ingen du. Ingen spårvagn. Ingenting.
Och jag förstår att du, du känner mig bättre än vad jag gör just nu.
Du ser mig hela tiden och jag vill vädja till ditt hjärta. Vädja att känna vad som är sant och inte trollas bort av vackra minnen jag låter min fantasi vandra till. Vädja att ändå låta mig kämpa för dina leenden, dina djupa inandningar när jag gör något som bara du ser. Vädja till ditt hjärta, dina ögon, dina sinnen att låta mig vara kvar. Gör vad du vill säger du och då ville jag stoppa händerna i dina fickor och lägga mitt huvud mot din axel. Men hindrar mig. Och jag vet inte varför.
Tänk om det här är det sista du läser av mig. Tänk om du inte läser det här. Tänk om jag fick lägga min kind emot din. Be om din förlåtelse, be om din storhet och be om att få fortsätta älska dig. Be dig visa vägen, älskling, jag förstod inte hur långt bort jag var från mig själv. 

Jag noterar efter ett tag att han inte är online, och att Hej är gammalt.
Nästan två månader.
Andas in.
Andas ut.
Fokusera på fötterna när andetagen inte når hela vägen ner i lungorna.

Om tid

Kan tid avgöra längtan?
Tid.
Allt handlar väl om tid?

Ditt namn här hos mig som Svanka.
Det känns inte rätt.
Finaste Ung.
Som om du inte var mer än din ålder, som om att du skulle gå att vifta bort.
Det försökte jag intala mig själv tills jag trodde på det.
Och ett kort tag, vill jag erkänna, så fungerade det.
Logiken säger det ju, den minimala tiden vi delat- tid. Allt handlar väl om tid?
Några få stunder, min hand mot ditt varma ryggslut- innanför din jacka.
Mig, i din famn på ett fik som lever kvar på femtiotalet.
Nervösa bakåtstrykningar av mitt hår när jag ska träffa dig, där första gången på länge. Bland extremt ekologiska varor, vi skojar kanske lite. Jag buffar till dig- är det du som fortsätter sedan?
Välter vi inte ett litet skrangligt bord när du böjer bak min nacke och får mig att sträcka mig efter en kyss?

Finaste Ung.
De orden och tankar du delar med mig den här natten fyller mitt sinne helt och fullt. Leendet du nämner att du bara bär inom dig- det längtar jag efter.
Längtar att se det, längtar  att ge det. Längtar att dra med mina förlorade fingrar över din tigerrandiga underarm, följa mönstren i bläcket du präntar fast i din hud.

-Om hjärtat viskar, ska man lyssna då?

Du är vacker och filterfri.
I din fysik, i dina tankar. Det är en ynnest att vara insläppt och du bländar mig förundrad.
Och du vill ge mig tid.
Allt handlar väl om tid?

Om henne.

Väninnan stormar in genom min ytterdörr.
Det tar bara ett par sekunder innan hon, barnen och jag ligger i en hög på golvet- skrattandes och omgivna av presentpapper, kavlar, pärlor och någon form av deg som inte är kylvara.
Hennes värme, hennes skimrande gnista, den smittar.
Som en solinjektion- rakt in i hjärtat och jag känner att de senaste dygnens mekaniska leende känns efterlängtat äkta.

Och sedan börjar det.
Pratandet.
Hon skrapar aldrig på ytan, av någon outgrundlig anledning gav jag henne direkt tillträde till min innersta sörja, av någon outgrundlig anledning så vart hon insläppt.
Vi har aldrig varit artiga mot varandra, aldrig genomlevt den fasen.
Det var innerlighet redan från början och det märktes.
Vi söker oss till varandra, vi räcker åt varandra.
Och vi kan diskutera ett ytligt moment i samma andetag som vi delar upp en själslig resa i dess beståndsdelar.
Hon vet mig och hon känner mig. Känner mig, som i att hon bär känslan av mig.
Vi sätter oss i min en gång så vita soffa, hennes fötter är indragna inunder henne, en kopp med kokt vatten och varm mjölk vilar mellan hennes händer. Hon ser lite finurlig ut.

-Jag kunde förstås inte hålla mig utan jag var ju tvungen att kika, och Svanka... 

Jag sitter tyst och inväntar att hon ska utveckla, även om jag vet precis vad hon pratar om.
Hon har letat upp honom.
Jag håller andan. Vet inte vad jag ska säga. Hennes blick och hennes närhet ger mig ett forum att bryta ihop på.
Erkänna.
Erkänna älskandet, erkänna våndan. Erkänna saknaden, erkänna tafattheten. Erkänna att vetskapen att han gått i fredags fick mig att fysiskt reagera, jag blev förvandlat till en ihopspänd klump som forslades mellan verklighet och instans.
-Kan man dö av huvudvärk? frågade jag förvirrat en fnissandes sjuksköterska.

Erkänna misstagen, erkänna helvetet. Erkänna lyckan, erkänna glädjen att va? kan jag uppbåda det här?
Erkänna vår existens. Erkänna. Finnas. Befästa.
Utan "men". Utan förklaring.

-Äktenskapstycke har ni ju. 

Hon tycker vi är lika. På några få bilder kan hon utröna det vi (eller iallafall han) upptäckt. Är du jag? Jag vet att han frågat mig dig. Det har han.
Hos Väninnan, där får jag älska. Jag får använda min kärlek. Min.
Den ifrågasätts inte, hon bara spänner munnen lite i ett hemligt leende innan hon tar en klunk av sitt silverthé.
Jag får älska och det gör att jag älskar henne.

Om blindskrift.

Sluta läs mig.

Mina ord, min spända hud över ansiktet. Mitt gåsknotter- låt det inte bli braille.

Sluta skapa mig från de förtroenden jag gett kring mitt förflutna, sluta läs mig när det blir en grund för mitt nu.

Vilse i mina fingertoppars spiraler? Gå bara. Gå bara bort.

All text, alla bokstäver. De finns inte, bara tomma mellanrum. Mellanrummen, de säger allt. 

Ignorera dem. Älska mig. Ignorera dem.

Sluta läs mig, jag blir fångad då. Jag tror att du förstår mig då. Hitta inte mig, jag har gått vilse. Jag andas inte.

Jag vill inte.

Läs mig inte, se mig inte. Känn mig inte, vet mig inte.

Tro på mitt 'bra' fast du vet jag ljuger, skrapa inte mer, förlåt, det finns inget vackert där.

Inget värt att söka där. Detta hölje, låt det bli just allt jag är.

Känn mig inte, vet mig inte. 

Läs inte mina ögons flackande, undra inte vad min sköra handled krampar efter.

Läs inte mina händer i fickorna, mina brev, mina drömmar, mina linjer.

Titta inte bortom mina blåa, jag är grund.

Läs mig inte, dedikationen på första sidan svider varje gång du öppnar min pärm.

Om en hotellmorgon

Jag sträcker en försiktig, mjölkvit hand mot den ryggtavla som upptar den största delen av sängen, täcket har glidit av och den alltid så gyllene axeln har kylts av sängkammarens drag från det öppna fönstret. I en fjäderlätt rörelse lägger jag glödande fingertoppar mot kulleden, fingertoppar som glöder av ord.
Ord som fastnat i halsen likt ett grått nystan av rädsla och osäkerhet, som får hela mig att krevera och kräkas, ord som när de talas exploderar och fyller hela världen av ett glittrande stoft, men när de hålls inne hittar sin väg ut genom längtande ytterlemmar, planerade misstag när jag längtansfullt väver samman just min hand med hans grova sträva.
Men med en grymtning och ett sömningt ryck för han bort mig, vrider sig längre in mot sig själv och jag är fast i mitt utanförskap, i min vakenhet medans han lindar in sig i egyptiska lakan och drömmarna.

Om ett Undantag

Han spelar med fingrarna över min hud.
-Visste du att Für Elise egentligen heter Für Therese? Fast Beethoven skrev så slarvigt att man inte kunde läsa..
Jag drar in luft där jag ligger på rygg, och skrattar till lite på utandning.
Typisk sådan information som bara han vet.
Och jag.
För vi konstaterar att vi är dem som läser på mjölkpaketens baksida. Vi konstaterar att vi är ett virus i en statistik.
Och att vi, uppenbarligen, gillar Bo Kaspers Orkester.

Mitt skinn knottrar sig över brösten.
-Fryser du?
Och utan att vänta på svar drar han upp täcket över mig, bäddar in mig så mina armar låser sig längst med kroppens sidor och lägger sina fuktiga andetag där precis under käkbenet.
-Haha! Nu är du min mask! Min latmask! Och jag, jag släpper dig aldrig. 
Han är ett Undantag.
Jag pratar förvånansvärt lite den här kvällen. Den här natten.
Han har kört hem mig när andra har kört bort mig, inga ord är nödvändiga.
-Prat och perspektiv, kära Svanka.
-Prat och perspektiv repeterar jag monotont.

Om små partiklar

I varje andetag drar sig partiklarna ett steg längre bort.
Utandning, älskling.
Det är vad som skär i mig, alla dessa inandningar som nu pressar sig genom lungorna, genom luftrören. Jag står med glansig blick och ser hur alla ljusreflektioner spelar mellan oss. Jag ser att dina ögon är turkosa, jag ser det  nu, det är som en skrattretande slump. 

Och jag ska lära mig, älskling.
Att dra kortare andetag, lära mig hushålla med luften.

Jag har lärt mig något nytt, att trädet inom mig ibland täcks av en tärande törn, som aldrig någonsin slår ut i blom. Stryk inte med handen däröver, gör det inte, du kanske inte skär dig men något i mig svider.
Något i mig går sönder, och det är inte vackert.
Det är inte vackert för det är ånger.
Och den, Älskling, den är bara min.

Innanför, där finns inget stål.
Innanför, är huden ut och in. Varje välsignad ögondroppe lämnar så svidande spår, lämnar djupa fåror jag inte riktigt förstår.
Jag frågar tyst, nästan varje natt nu innan jag somnar:
Svanka, vem är du nu?
Svaret det dröjer, som om att min kropp och mitt sinne förväntar sig att hitta ett i drömmen så somnar jag några sekunder efter det.
Så långt ut på kanten jag kan.
Så stilla att jag vaknar på morgonen och undrar vart jag är. 

Och Älskling.
Anledningen till att det svider i mitt skinn?
Den minns du om du vänder dig in.