Om henne.

Väninnan stormar in genom min ytterdörr.
Det tar bara ett par sekunder innan hon, barnen och jag ligger i en hög på golvet- skrattandes och omgivna av presentpapper, kavlar, pärlor och någon form av deg som inte är kylvara.
Hennes värme, hennes skimrande gnista, den smittar.
Som en solinjektion- rakt in i hjärtat och jag känner att de senaste dygnens mekaniska leende känns efterlängtat äkta.

Och sedan börjar det.
Pratandet.
Hon skrapar aldrig på ytan, av någon outgrundlig anledning gav jag henne direkt tillträde till min innersta sörja, av någon outgrundlig anledning så vart hon insläppt.
Vi har aldrig varit artiga mot varandra, aldrig genomlevt den fasen.
Det var innerlighet redan från början och det märktes.
Vi söker oss till varandra, vi räcker åt varandra.
Och vi kan diskutera ett ytligt moment i samma andetag som vi delar upp en själslig resa i dess beståndsdelar.
Hon vet mig och hon känner mig. Känner mig, som i att hon bär känslan av mig.
Vi sätter oss i min en gång så vita soffa, hennes fötter är indragna inunder henne, en kopp med kokt vatten och varm mjölk vilar mellan hennes händer. Hon ser lite finurlig ut.

-Jag kunde förstås inte hålla mig utan jag var ju tvungen att kika, och Svanka... 

Jag sitter tyst och inväntar att hon ska utveckla, även om jag vet precis vad hon pratar om.
Hon har letat upp honom.
Jag håller andan. Vet inte vad jag ska säga. Hennes blick och hennes närhet ger mig ett forum att bryta ihop på.
Erkänna.
Erkänna älskandet, erkänna våndan. Erkänna saknaden, erkänna tafattheten. Erkänna att vetskapen att han gått i fredags fick mig att fysiskt reagera, jag blev förvandlat till en ihopspänd klump som forslades mellan verklighet och instans.
-Kan man dö av huvudvärk? frågade jag förvirrat en fnissandes sjuksköterska.

Erkänna misstagen, erkänna helvetet. Erkänna lyckan, erkänna glädjen att va? kan jag uppbåda det här?
Erkänna vår existens. Erkänna. Finnas. Befästa.
Utan "men". Utan förklaring.

-Äktenskapstycke har ni ju. 

Hon tycker vi är lika. På några få bilder kan hon utröna det vi (eller iallafall han) upptäckt. Är du jag? Jag vet att han frågat mig dig. Det har han.
Hos Väninnan, där får jag älska. Jag får använda min kärlek. Min.
Den ifrågasätts inte, hon bara spänner munnen lite i ett hemligt leende innan hon tar en klunk av sitt silverthé.
Jag får älska och det gör att jag älskar henne.