Om känslan av ett hej.

Pan säger:
Hej!             |backlog|

Svanka säger: (inte)
Hej! Tack för att du säger hej, Pan, tack.
Jag fyller inga funktioner ikväll, jag är mamma till barnen- ser att de har det bra och tror kanske även att jag skrattar med dem, men nu har de somnat och jag längtar efter att få skala av mig den här dagens alla lager. 

Jag hittar inga ord ikväll, inga som är mina- absolut inga som är dina. Det är tyst utan dig. Vad egoistiskt av mig att tänka så, förlåt.
Det är mer än tyst, det är en jävla pulserande tystnad och mitt huvud håller på att implodera. Jag fattar ju att jag inte bara förlorat dig utan gjort valet självmant och nu är det som att min kropp förvånat tittar på mig och undrar vart resten är.
Vägrar förstå, det kanske kommer med tiden? Kan det vara så, att kroppen förstår med tiden?  Nej, jag vill skriva det här utan frågetecken, utan redigering. Skriva som om jag har något att säga- det har jag inte. Ändå kan inte fingertopparna sluta dansa över tangenterna.
Och jag får panik för jag vet inte om du läser det här, jag vill att du ska läsa samtidigt som jag inte vill det. För läser du det här kanske det är det sista du läser av mig och om det ska vara det sista du läser så vill jag så himla gärna veta vad jag ska säga.
Jag kan aldrig sluta se dig, sluta bry mig om dig eller på något sätt sluta slåss för din lycka. Går inte, kan inte, vill inte. 

Din bild av mig, den är viktig, du har rätt. Allt som du känt gentemot mig idag, det kommer du bära med dig, förknippa med mig. Min kyla, mina manipulationer, mina lögner, min falskhet, mitt äckel. Alla mina förmågor och oförmågor- det blir Svanka för dig. Det blir T. Det blir jag. Mitt riktiga osanna jag. Du ser inte harklingarna kring orden när jag försöker vara modig som du, när jag odramatiskt berättar om saker som aldrig ens trillat över mina stämband. Men jag sa saker, saker jag inte på långa vägar trott jag var redo att dela med någon annan, lade jag på dig. Utan att fråga, jag litade på att jag fick.

'Ger jag dig min sorg, får jag din kärlek då? Om jag ger dig min rädsla, får jag ditt mod?'

Jag känner en avsky inför mig själv, på så många plan. Störst nu är att du kände kyla när jag ville vara neutral, när jag ville släppa det gröna monster som dansar bakom mina stängda ögonlock och skriker haa-haa!, när jag egentligen ville säga till dig att vänta en stund-jag kommer snart tillbaka.
Jag kissade supersnabbt, alltså, snabbaste någonsin och sedan sprang jag till spårvagnen i hopp om att hitta dig. Ingen du. Ingen spårvagn. Ingenting.
Och jag förstår att du, du känner mig bättre än vad jag gör just nu.
Du ser mig hela tiden och jag vill vädja till ditt hjärta. Vädja att känna vad som är sant och inte trollas bort av vackra minnen jag låter min fantasi vandra till. Vädja att ändå låta mig kämpa för dina leenden, dina djupa inandningar när jag gör något som bara du ser. Vädja till ditt hjärta, dina ögon, dina sinnen att låta mig vara kvar. Gör vad du vill säger du och då ville jag stoppa händerna i dina fickor och lägga mitt huvud mot din axel. Men hindrar mig. Och jag vet inte varför.
Tänk om det här är det sista du läser av mig. Tänk om du inte läser det här. Tänk om jag fick lägga min kind emot din. Be om din förlåtelse, be om din storhet och be om att få fortsätta älska dig. Be dig visa vägen, älskling, jag förstod inte hur långt bort jag var från mig själv. 

Jag noterar efter ett tag att han inte är online, och att Hej är gammalt.
Nästan två månader.
Andas in.
Andas ut.
Fokusera på fötterna när andetagen inte når hela vägen ner i lungorna.