Om små partiklar

I varje andetag drar sig partiklarna ett steg längre bort.
Utandning, älskling.
Det är vad som skär i mig, alla dessa inandningar som nu pressar sig genom lungorna, genom luftrören. Jag står med glansig blick och ser hur alla ljusreflektioner spelar mellan oss. Jag ser att dina ögon är turkosa, jag ser det  nu, det är som en skrattretande slump. 

Och jag ska lära mig, älskling.
Att dra kortare andetag, lära mig hushålla med luften.

Jag har lärt mig något nytt, att trädet inom mig ibland täcks av en tärande törn, som aldrig någonsin slår ut i blom. Stryk inte med handen däröver, gör det inte, du kanske inte skär dig men något i mig svider.
Något i mig går sönder, och det är inte vackert.
Det är inte vackert för det är ånger.
Och den, Älskling, den är bara min.

Innanför, där finns inget stål.
Innanför, är huden ut och in. Varje välsignad ögondroppe lämnar så svidande spår, lämnar djupa fåror jag inte riktigt förstår.
Jag frågar tyst, nästan varje natt nu innan jag somnar:
Svanka, vem är du nu?
Svaret det dröjer, som om att min kropp och mitt sinne förväntar sig att hitta ett i drömmen så somnar jag några sekunder efter det.
Så långt ut på kanten jag kan.
Så stilla att jag vaknar på morgonen och undrar vart jag är. 

Och Älskling.
Anledningen till att det svider i mitt skinn?
Den minns du om du vänder dig in.