Om lyktor

Glädje har krupit upp i min famn, hon är tung men jag kämpar mig igenom mjölksyran i armarna, får styrka av hennes kalla nästipp som söker sig mot min blottade hals.
Fågel är exalterad i stum förundran, hon hoppar, dansar och står blixtstilla med sin arm kring mitt lår om vartannat.
Nyårshimlen svällar över av glittrande raketer, höga smällar och doften av krutrök lägger ut en matta av förväntan över det kommande året.
Runt omkring oss är alla vackra och skimrande, det skålas och vrålas- kärleken och hetsen över tolvslaget- bara någon enslig minut kvar. Ljudnivån får oss tre skygga att hålla oss i utkanten av allt, men som Fågel så fint uttryckte det:
-Det är ju himlen som är viktig!

När det mesta smällt av, när alla hittat någon att kyssa, när 2014 börjat vänder världen om, världen vänder vidare. Jag och barnen har skålat med varandra i den godaste mjölken och jag sitter på huk för att samla ihop våra champagneglas som vi ställt vid våra fötter, när båda mina döttrar plötsligt känns så märkbart stilla.
Vi står i en snudd på folktom park och deras absoluta fokus gör mig nyfiken, och jag avstannar i vad jag håller på med.
På huk, med en dotter i varje hand, förundras jag med ens över hur vi är omringade av ett hundratal khom loy som sakta stiger mot himlen. Det är vackert och jag känner hur mitt hjärta pressar ut tårar genom mina ögon när jag kastas tillbaka till en minnesbild som trots lång tid, ligger så klar.
Glädje ser det och pussar min kind. Jag är så komplett här och nu, med de två människor som är mina. Så komplett, men långt ifrån färdig.
Fågel filosoferar, försvinner bort och mumlar.
-Det är många som letar efter någon.

Till min Fågel.

Inget offer är för stort när det handlar om din lycka.

Och jag borde viska klyschan till dig när du somnat.
Lär av mina misstag.
Gör inte som jag. 
Men låter bli.
För jag ska erkänna, kära fågelunge, att jag gått sönder. Att mitt hjärta lämnat kroppen, det finns någon annanstans. Och nu är du min pacemaker. Du och din syster.
Ni är luften i mig och under mina vingar.
Förlåt mig för det.
Det borde vara tvärt om, jag vet.
Och jag ska komma dit igen, jag ska lära mig andas. Ny luft. Frisk luft.

Det till trots jag viskar - gör mina misstag.
Älska som ditt hjärta säger åt dig, följ inga normer.

Se det vackra, rör kronbladen även om du sticker dig på törnen.
Och hur mycket det än skär i dig, njut de få stunder han sitter bredvid dig. 

Godnatt lilla Fågel.
Sov gott mirakelbarn. 

Det blir snart en ny saga, jag lovar dig det.

Om vägen hem

På vägen hem hänger cirkuslampor upphängda över en innergård.
De är alltid där, säger Väninnan. Och när jag kommer upp från tunnelbanan känns det liksom wii!

Jag förstår vad hon menar nu, på vägen hem.
I mina gamla kvarter, när Fågel var tre äpplen lång och jag varv efter varv gick området runt för att hon skulle somna om nätterna.
Exakt fyra år sedan, då var hon nästan fyra månader, min lilla sparv.
Och nu, är Glädjen där i samma ålder.
Fast hon har redan somnat, på vägen hem.

Jag vet den bästa maten.
Jag vet att de är generösa. Och även nu, med samma ljusrosa stämpelkort i Väninnans ficka, räcker en portion till tre måltider.
Jag vet vart man behöver gå på vägen istället för trottoaren när man har vagn. För jag har gått där förut.
Jag vet varenda litet sprucket murbruk på husväggarna, varenda liten krök. Pojken med hunden har åldrats, men valpen är ny.
Jag vet parken, parken där jag närt min förstfödda vid min barm, där hon tog sina första grässtrån i handen. Parken där vi på filten legat och viskat sagor om molnen, min Fågel och jag, och när hon somnat sådär nära min kropp, rynkat på näsan i sömnen och suckat - gett mig ro att ta upp min bibel och försvinna i någon timma.

Det känns annorlunda att vara där jag landade när jag var som mest vilsen, i området som öppnade sin småstadslika famn mot mig och min ensamhet, så när som på den växande magen. Området som fick mig att älska den spända huden över min kropp, området som fick den där käglan runt halsen att lösa upp sig och låta mig ta mina första andetag.
Det var där det hände, det var där jag föddes i vuxen ålder.
Och nu, är vägen hem, någon helt annan stans.
Men det gör inget.
För det känns liksom wii att gå förbi de där cirkuslamporna och veta att i min förort, en timma bort, står Rätt vid vår busshållplats, redo att bära hem vår Fågel och hjälpa mig med Glädjes vagn upp för stentrapporna.

Om en mammas oro

Jag har lirkat mig ur Fågels grepp, hon hamnade vid ritbordet med en färgglad tuschpenna i högsta hugg och varierar sina pastellhästar med att leka kattunge i soffan. Hon klöser något så otroligt mot det naturvita tyget, rafsrafsrafs säger det.

Jag undrar om hon är lika nervös som jag?
Klockan tretton ska vi infinna oss på BUP.
Det låter kul att säga, BUP. Bupp, bupp liksom.
Men förkortningen gör att mitt hjärta förtvinar lite, be-u-pe är förkortning för Barn och Ungdoms Psykiatri.
För det började där i augusti, med att hon som varit blöjfri så länge, plötsligt skämdes för att gå på toaletten, och varje dag jag hämtade henne på förskolan hängde en prasslig, sladdrig liten plastpåse på hennes krok med tre par nedkladdade trosor.
-Många olyckor idag och en förskolepedagogs trötta blick blev ett vanligt mottagande för mig. För oss.
Sedan fortsatte det så.
Och sedan eskalerade det.
Hösten ägnades åt läkarbesök och allergiutredningar. Är hon förstoppad? Är hon allergisk? Har hon någon sjukdom i magen? I tarmarna?
Hösten ägnades åt bannor och en mamma som med hjärtat i halsgropen stod och skrek till sin då treåriga dotter att hon måste säga till när hon ska på toaletten, det här är ju äckligt!
Hösten ägnades åt att kasta ut en miljon frågor åt alla håll och mötas av en myndig klapp på huvudet. Det går över, sa de klappande.

Hon har inte tid att sitta på toaletten. Hon vill leka istället! Hon vill inte missa något.
Men eskalerandet fortsatte och hemmet blev också en plats för dessa 'olyckor' som förskolan så vänligt skyltade med.
I samband med eskalerandet ökade uppfinningsrikedomen. Fågel har fått sitta på toaletten. På pottan. På toaletten med en sittring. Gått samtidigt som mig. Gått samtidigt som Rätt. Måla inne på toaletten. Ta ut pottan framför tv;n. Blivit uppmuntrad. Blivit skälld på. Vi har gjort bajssånger. Vi har givit belöningar.

Jag reagerade tillslut med att i januari ringa BUP.
Ringa då vi på en dag lyckats kladda ner 18 par trosor.
Hjälp oss, nästan grät jag i luren. Hon mår ju inget bra!
Vänner har pratat om enkopres, tillstånd som drabbar barn under tung, psykisk stress. Barn som blivit utsatta för övergrepp. Barn som inte mår bra.
Hjälp oss, grät jag på riktigt i luren.
Och vi pratade länge, behandlaren och jag. Han frågade allt och innan vi lägger på så säger han att hon verkar må bra men jag ska få en remiss. Och den remissen är idag, tre månader senare.

Sekunden innan jag lägger på, ja, egentligen har vi sagt hejdå, så frågar han om jag inte tror det kan vara kronisk förstoppning.
Ett begrepp jag aldrig hört, men han förser mig med länkar och lite allmän information. Och jag läser och läser, ja, allt stämmer in. Och försiktigt börjar jag med den behandling som tillståndet kräver.
Sedan den dagen, den dagen i mitten av januari, har vi inte haft en enda olycka. Inga prassliga, skämmiga jagharbajsatpåmig-påsar på förskolans krokar.
Men det är ändå idag som vi ska till BUP, min fågelunge och jag.
För tänk om det är så, att hon inte mår bra. Och tänk om det är mitt fel?