Om en mammas oro

Jag har lirkat mig ur Fågels grepp, hon hamnade vid ritbordet med en färgglad tuschpenna i högsta hugg och varierar sina pastellhästar med att leka kattunge i soffan. Hon klöser något så otroligt mot det naturvita tyget, rafsrafsrafs säger det.

Jag undrar om hon är lika nervös som jag?
Klockan tretton ska vi infinna oss på BUP.
Det låter kul att säga, BUP. Bupp, bupp liksom.
Men förkortningen gör att mitt hjärta förtvinar lite, be-u-pe är förkortning för Barn och Ungdoms Psykiatri.
För det började där i augusti, med att hon som varit blöjfri så länge, plötsligt skämdes för att gå på toaletten, och varje dag jag hämtade henne på förskolan hängde en prasslig, sladdrig liten plastpåse på hennes krok med tre par nedkladdade trosor.
-Många olyckor idag och en förskolepedagogs trötta blick blev ett vanligt mottagande för mig. För oss.
Sedan fortsatte det så.
Och sedan eskalerade det.
Hösten ägnades åt läkarbesök och allergiutredningar. Är hon förstoppad? Är hon allergisk? Har hon någon sjukdom i magen? I tarmarna?
Hösten ägnades åt bannor och en mamma som med hjärtat i halsgropen stod och skrek till sin då treåriga dotter att hon måste säga till när hon ska på toaletten, det här är ju äckligt!
Hösten ägnades åt att kasta ut en miljon frågor åt alla håll och mötas av en myndig klapp på huvudet. Det går över, sa de klappande.

Hon har inte tid att sitta på toaletten. Hon vill leka istället! Hon vill inte missa något.
Men eskalerandet fortsatte och hemmet blev också en plats för dessa 'olyckor' som förskolan så vänligt skyltade med.
I samband med eskalerandet ökade uppfinningsrikedomen. Fågel har fått sitta på toaletten. På pottan. På toaletten med en sittring. Gått samtidigt som mig. Gått samtidigt som Rätt. Måla inne på toaletten. Ta ut pottan framför tv;n. Blivit uppmuntrad. Blivit skälld på. Vi har gjort bajssånger. Vi har givit belöningar.

Jag reagerade tillslut med att i januari ringa BUP.
Ringa då vi på en dag lyckats kladda ner 18 par trosor.
Hjälp oss, nästan grät jag i luren. Hon mår ju inget bra!
Vänner har pratat om enkopres, tillstånd som drabbar barn under tung, psykisk stress. Barn som blivit utsatta för övergrepp. Barn som inte mår bra.
Hjälp oss, grät jag på riktigt i luren.
Och vi pratade länge, behandlaren och jag. Han frågade allt och innan vi lägger på så säger han att hon verkar må bra men jag ska få en remiss. Och den remissen är idag, tre månader senare.

Sekunden innan jag lägger på, ja, egentligen har vi sagt hejdå, så frågar han om jag inte tror det kan vara kronisk förstoppning.
Ett begrepp jag aldrig hört, men han förser mig med länkar och lite allmän information. Och jag läser och läser, ja, allt stämmer in. Och försiktigt börjar jag med den behandling som tillståndet kräver.
Sedan den dagen, den dagen i mitten av januari, har vi inte haft en enda olycka. Inga prassliga, skämmiga jagharbajsatpåmig-påsar på förskolans krokar.
Men det är ändå idag som vi ska till BUP, min fågelunge och jag.
För tänk om det är så, att hon inte mår bra. Och tänk om det är mitt fel?