Om att vara knäsvag

Från ingenstans söker han upp mig, som om han anat.
Som om han vetat.

Och förstått.
Och som varje gång lyfter han mig när han berättar om en dröm.
-Jag måste kyssa dig nu.

Lång tystnad.
-Jag kommer kyssa dig igen, Svanka.

Mina knän viker sig där på den förortsröda bussen och jag greppar tag i styret till Glädjes barnvagn vid minnet av alla de kyssar vi redan delat.
Hans förmåga att fatta tag kring mitt ansikte som om det var det dyraste av under, och med en dominant rörelse kyssa mig så jag tvingas vända bak nacken.
Säkert står jag på tå, han är så lång, men hela mitt anlete vänds upp åt honom.
Aldrig försiktigt och trevande, utan med en narig hand som sökt sig från kinderna till nackhåret, en narig hand som med ett bestämt grepp kontrollerat hela händelseförloppet.
Och jag blev alltid lika förlorad, det var som om mina konturer suddades ut och allt mitt ljusa beblandades med hans svarta.
Det svarta hål vi så många gånger skojat om tog över mig, jag fascinerades av ingentinget och någontinget, våra tungors smak mot varandra och hur omvärldens förvandlades till olika scener från framtidsfilmer.

Men han är övertygad om att han kommer kyssa mig igen.
Och jag vet inte, Väninnan har en gång sagt att en omfamning kändes som om hennes hjärta nös.
Plötsligt förstod jag vad hon menade med det.
Vad jag inte förstår är vad det betyder. Och om jag vill bry mig om det.

Svanka är tillbaka.
Lurig och Farlig också.
Rätt är kvar.
Och trots vårat familjeliv med Fågel och Glädje så öppnar jag återigen den här ventilen.
Öppnar ventilen och mina lungor.
För att skrika så högt jag förmår.