Det är som om jag inte bara du försvann utan även hela gröna halvan. Nästan egentligen, hela gröna linjen.
Men jag är där nu, på en skakig tunnelbana på väg att hedra döden och livet vid Skogskyrkogården då jag vid Gullmarsplan tittar ut genom fönstret.
Och jag vet inte vem hon är, men jag vet precis vem hon är.
Hon som kliver på i samma dörrpar har blont hår som hänger fram över axlarna, en naturfärgad kofta och självklar närvaro.
Hon vet absolut inte vem jag är. Hon ser mig inte heller.
Hela dagen blir som om den handlar om dig istället.
När jag åker förbi Sandsborg och vårat gamla hem minns jag olika vinklar i lägenheten, överkokt pasta och ett duschdraperi från Psycho.
Ljudet av mopeder om nätterna och hur vi inredde med foton av oss själva.
När jag kliver av vid Skogskyrkogården minns jag första gången vi hamnade där hos dina föräldrar, hur dina systrar var på väg hem och hur nervös jag blev och bara ville smita. Kanske hoppade vi lite på en studsmatta, men det är jag fortfarande osäker på.
Jag minns att man låste toalettdörren med en liten nyckel.
När jag åker förbi Sandsborg och vårat gamla hem minns jag olika vinklar i lägenheten, överkokt pasta och ett duschdraperi från Psycho.
Ljudet av mopeder om nätterna och hur vi inredde med foton av oss själva.
När jag kliver av vid Skogskyrkogården minns jag första gången vi hamnade där hos dina föräldrar, hur dina systrar var på väg hem och hur nervös jag blev och bara ville smita. Kanske hoppade vi lite på en studsmatta, men det är jag fortfarande osäker på.
Jag minns att man låste toalettdörren med en liten nyckel.
Och plötsligt bland alla minnen håller jag en skakande sparv till mamma när hon begråter bästa väninnans bortgång.
Kapellet är avskalat och upplyst av stearinljus, kistan översvallad med blommor.
En röd och vit ros från mamma.
En rosa lilja från mig.
Vila i frid, älskade du, vila i frid och fri från cancern som tog dig.
Vid Sandsborg, på väg tillbaka, kliver Din Vän på, Din Vän som också är min vän, och fyra år utan samtal har förflutit. En förmiddag spenderar vi tillsammans och jag behöver kanske inte ens påpeka att det känns som om det kunde varit precis som förut? Precis som för sju år sedan.
Men det är en sida i Stockholm.
Nästan egentligen, en hel tunnelbanelinje.
För det började i Vällingby, fortsatte i Högdalen och slutade i Sandsborg. Men vi stoppade till en hel del vid Skanstull, Skogskyrkogården och Odenplan för fikor på Blåbär.
En hel del av denna huvudstad som jag inte längre rör mig i.
Kapellet är avskalat och upplyst av stearinljus, kistan översvallad med blommor.
En röd och vit ros från mamma.
En rosa lilja från mig.
Vila i frid, älskade du, vila i frid och fri från cancern som tog dig.
Vid Sandsborg, på väg tillbaka, kliver Din Vän på, Din Vän som också är min vän, och fyra år utan samtal har förflutit. En förmiddag spenderar vi tillsammans och jag behöver kanske inte ens påpeka att det känns som om det kunde varit precis som förut? Precis som för sju år sedan.
Men det är en sida i Stockholm.
Nästan egentligen, en hel tunnelbanelinje.
För det började i Vällingby, fortsatte i Högdalen och slutade i Sandsborg. Men vi stoppade till en hel del vid Skanstull, Skogskyrkogården och Odenplan för fikor på Blåbär.
En hel del av denna huvudstad som jag inte längre rör mig i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar