Om minnen, vänskap och saknad.

Glöd skickar ett sms.
Är du inte hemma snart? Jag saknar dig!

Och jag ler, för i botten av all den där kärleken ligger den 21åriga vänskapen som grund till allt. Vänskapen med dess minnen av hur vi fulla av jazztobak som tonåringar på hans landställe smyger ner till bryggan mitt i vintern, lägger oss på rygg och fastslår att det inte finns något klarare än en iskall natthimmel med tre hunda stjärnor och nästan lika många stjärnfall.
Minnen av hur han ser att jag slänger all mat jag lagt på min tallrik och säger åt mig, och hur han nästa gång noggrant kontrollerar att jag äter upp varenda bit.
Och till samma minne hör hur han rycker upp den skrangliga toalettdörren i skolan då jag med beslutsamhet stoppar ner två tunna fingrar i halsen, för han har smugit efter mig och undrat lite, vart de blygsamma, sakta begynnande, kurvorna börjat ta vägen.
Jag kan också minnas hur vi fnissar i ett valv nere i underjorden, medans högtidliga stämmor sjunger psalmer på gammal hebreiska, och vi ignorerar detta högtidliga och pratar om livsviktiga saker som vad man ska välja för gymnasium.
Eller hur han lyfte upp mig när Rätt öppnat en fallucka.
Eller hur skira hans ögonlock är när han sover, med dess svarta, fladdrande fransar i hans ickedrömmar.
-Jag drömmer aldrig. Jag har inte någon rättighet till det.

Och nu vet jag inte om jag jämför eller minns, men att alltid få sova så nära honom som det bara gick och vakna alldeles ihopklibbade av sömnens svettiga hinna och aldrig under nattens timmar har han bett mig flytta på mig.

Men jag förstår att det är stort, för honom, det här med saknaden.
Och att upptäcka att Svanka är en saknad person, självklara Svanka som alltid älskat honom villkorslöst som skrivit brev efter brev när han bott i Israel. Brev som innehållit allt utom det som stod mellan raderna. Hur ska jag undgå att älska dig?
När jag ljög om de lika villkoren och egentligen grät blödande tårar när han berättade om flickan han tyckte om, men ändå uppmuntrade honom för jag ville hellre finnas i utkanten av hans liv som en köttslig relation än inte alls, saknade jag honom trots att varje kväll var vår.
Jag var flickan som väntade, som hoppades på att han en dag skulle inse att jag fanns där bredvid, tillgänglig och förhoppningsvis tillräcklig. Redo att älska för två.

För jag har saknat honom en livstid, och han mig i två veckor när jag semestrat med Rätt.
Och jag kan säga att jag älskar Glöd, han har all min kärlek från sju års ålder upp till 26, ja nästan 27, och jag kan säga att jag älskar Rätt för han har all min kärlek från då till nu.
Även om Rätt så många gånger förträngt mig. Förnekat mig. Förintat mig, så står vi här idag, med livet så inflätat i våra själar att det aldrig skulle fungera utan varandra.

Och Glöd - jag undrar om han vet att det är förlorat och som vanligt vill dansa likt en martyr. Förmodligen är det därför han saknar mig nu. Och jag slår mig själv på fingrarna, för att jag tänker så bittert om Glöd.
Slår mig på fingrarna för att jag ens tänker på Glöd.
Slår mig på fingrarna för att jag svarar hans sms med att jag saknat tillbaka.

Om doften av kokt vatten

Efter 27 timmar på resande fot, efter två veckor i 38 graders värme, mango, palmer och kritvita stränder, saltstänk på kinderna och solblekta slingor i håret, delfiner landar vi i den fortfarande totalt upp och nedvända förortstrean som från och med hemkomst är vårat gemensamma hem. Mitt och Rätt. Och Dotterns.

Alla hans kartonger står fortfarande helt orörda och med jetlag som ett ignorerat stavfel rycker vi tag i detta fort av wellpapp och långsamt blottas golvyta på alltfler ställen.

Jag kokar pastavatten till min dotter, och just den där doften av kokt vatten har jag bara känt hemma hos Rätt tidigare.

Det är hans kastrull som skapar den och hela jag blir varm i magen när jag inser att jag bara tog en random kastrull ur vårat köksskåp. Och det var hans.
Det blir nämligen så, när man har sina kastruller tillsammans.

Om en gräddvit papperslapp

Gräddvitt papper.
Två rader tejp.
Neongrön penna.

Det är när jag står och väntar på hissen som jag upptäcker det här fantastiska.
Det här som får mig att le så stort att jag nästan smäller till idioten på andra sidan spegeldörren.
Det är är när jag står och väntar på hissen jag noterar att Rätt satt upp sitt efternamn jämte mitt på ytterdörren.
Vi ska verkligen leva ihop, han och jag.
Vi ska leva ihop i denna förortstrea i väntan på vår nyköpta lägenhet i En Annan Stad. För ja, i helgen var vi där, i Den Andra Staden och blev förälskade i skalet av ett nybygge med fyra meter takhöjd och tre meter höga fönster. Varenda dammig bit av de där 114 kvadratmetrarna olagd parkett fick planer och varje ouppbyggd vägg kunde vi tänka oss tapetsera. Och måla. Gnabbas om detaljer och vara lyckliga.

Jag är himlastormande lycklig, men varje gång jag försöker skriva om det så blir det bara sakliga ord. Konstaterande ord, att ja, så är det.
Vi ska flytta ihop. Sen ska vi resa. Sen ska vi resa igen. Och sen ska vi förorten ett tag. Och sedan bo i drömlyan. Och sedan...
Varför hittar jag inte de spiraliserande orden när det handlar om det här, jätteklivet i mitt liv?
Kanske för att jag försöker?

Om paradiset

Vid något tillfälle nämner jag att jag vill åka bort.
Någon vecka senare står Rätt framför mig med tre biljetter till paradiset i dess renaste form i sin hand. Tre biljetter; Rätts. Svankas. Och Dotterns.

Vid något tillfälle nämner jag att jag vill åka bort, i ett mail, ett simpelt mail.
Glöd svarar att han vet en lägenhet i Warzawa.
Och att det är smutsigt, men vi kan få låna den.
Och plötsligt är jag förvirrad och vet inte riktigt vad ett paradis är.

Jag har inte berättat om Glöd, eller hur?
Första gången jag såg honom var vi sju år.
Vi gick i parallellklasser och det sved i mig att vi aldrig skulle sitta bredvid varandra i skolan.
Första gången han såg mig var 20 år senare, när jag stod med ett utslitet hjärta då Rätt valt att lyssna på Lurigs önskan om att inte vara med mig.
Det var då han såg mig, när min övervägande känsla var 'värdelös' stod han återgien där och utmanande mina blåa ögon med sina ogenomträngliga bruna.

Glöd och Svanka.
Egentligen är jag inte så dum, att jag för en sekund tror att barndomens drömmar kommer mynna ut i ett fyrverkeri av känslor, men vi har alltid haft det där suget, det bitterljuva som Fröken Framtid kommenterar under mitt inlägg om Fjun.
Det där svidande som gör att vi är så otroligt lyckliga med varandra, just för att vi inte varit med varandra. Och det ska fortsätta så. Det ska det.
Men jag kan tänka att jag älskat honom 21 år, jag kan tänka att han älskat mig lika länge. Och jag kan tänka på hur enkelt det skulle vara, vi som inte bara delar vänner och bakgrund, utan kultur och respekt. Han skulle inte ha något ex vid namn Lurig, eftersom han, med ett snett leende, alltid hävdar att han väntar på mig när flickvänner kommer på tal.
Förmodligen åker vi inte till Warzawa, men den där smutsiga lyan... det är bra att veta att den finns där.