Om längtan som vilar i dina handflator.

Det är onsdagskväll och du möter upp mig på Stockholm Centralstation. 

Jag har väntat någon kvart när jag ser dig komma uppsvävandes ur marken via rulltrapporna. Du har händerna i fickorna, lite kuvad rygg men ler stort när du ser mig. 
Du tar längre steg och jag vinkar lite försiktigt med min blåvita tumvante dinglandes runt handleden. 

Du kysser mig direkt. 
Ingen annan kroppskontakt, bara dina läppar mot mina, din tunga letar sig in och sedan slår du armarna om mig. Drar med dina fingertoppar över min högerkind. 
Av alla män som kysst mig så är det bara du som någonsin gjort något liknande. 

Det känns fritt och nästan galet att du kysser mig här. 
Mitt i verkligheten. 
Även om det är en annan stad. 

Vi går till hotellet sida vid sida, registreras oss i lobbyn innan vi har sju våningars hisshångel att ta i tu med. Vimmelkantiga letar vi upp vårat rum, jag känner din blick på mig och vi hinner knappt över tröskeln innan vi hamnar där igen. Så där nära, så nakna, som bara vi kan. Och jag har dina händer överallt, jag har tillgång till dig och din hud. Längtan som vilar i dina handflator, kravet som spelar över dina läppar. 

Har vi kanske den här historians bästa natt? 
Jag måste ibland stanna mig själv, men vid varje millisekund av återhållsamhet är du där och täpper till tomrummet. Jag känner mig hel, hel och älskad bortom rimlighetens gränser. 

Vi hittar något att äta, kokar kaffe. Skrattar bort några timmar i sänglandskapet. Älskar igen. Och sedan en gång till innan du somnar på diagonalen över sängen. Du ligger på mage, alldeles fridfullt. Och jag som en surrande liten boll med händerna mjukt lindade över din överarm.