Om januari, 2021.

I juli 2019 försvann du utan att säga adjö. 
Något brast i mitt hjärta, en längtan av något jag inte hade rätt att sakna. Mörkgröna, lysande pilar som tvingade sig in under mina ögonlock och slog bort verkligheten. Den krassa verkligheten. 

Men jag skrev då och undrade om det var nu, i januari 2021 som vi skulle ses igen. Även om vi har setts innan, i somras, så är vi där nu. Januari tjugotjugoett. 
Och jag sprang på dig. 

Först härom morgonen då du, med håret på ända, klev fram och letade efter en kopp kaffe efter din nattjour. 

-Tjena. 

-Du lyser som solen, blev mitt helt ologiska svar. Men jag tyckte att du log, där under munskyddet. Ditt öga gnistrade till, på ett sätt som bara jag kan se. Och sedan gick jag till mitt arbete och du gick hem.  

Och sedan igen. Idag. 
Jag hjälpte en av mina undersköterskor att bära en kartong. 

-Hej Bachata, sa du när jag passerade dig. 

Du minns. 
Du minns mig.