Om energier som dröjer sig kvar

Det var ett fåfängt försök, det medger jag.
Det var en Alla Hjärtans Dag och en nybliven mamma lägger sina sista slantar på en present till en nybliven pappa, två biljetter till musiken han älskar.
Ännu ett försök för mamman att dela pappans passion. Ännu ett av de försök som pågått i fyra år att dela något med honom. Något som var nytt. Som skulle vara, nej bli, deras.
Och i takt med att det närmar sig, dagen då Foo Fighters musik ska spränga gränserna mellan oss förstår jag att det är svårt att dela med sig av något som redan är utdelat.

Hur dum var jag inte?

Vår låt, är snudd på deras låt.
Precis som allt annat i vårat hem är snudd på deras. Och jag blir snudd på förtvinad när jag får reda på att plötsligt är det inte bara en soffa de valt, utan matbord, stolar, vardagsrumsbord och lampor. Tallrikar och glas.
Våt och inlindad i cremefärgad frotté är jag naken och fastkramad av hennes jättehand.
Hennes energier är överallt och fyller mig. Tar över mig.
Rider mig som värmen om sommaren.

Sommaren lägger sig som ett lager svett över min redan blanka hud, träffa mig innan är hennes ord till Rätt.
Mitt hjärta är på väg upp i en kväljning när jag olagligt väntar på hans svar.
När jag oroligt väntar på om han letar upp en lögn för att möjliggöra en öl i Humlegården med henne. Istället för att i förorten, göra sig i ordning med mig. Istället för att i förorten, kyssa sina döttrar på pannan.

Om stigar.

Lurig hittade tillbaka.

Mina ord sprang iväg i ren förskräckelse.

Om ett välkomnande

Jag tänker hela tiden, att det är bra.
Att han har valt mig nu.
Att han ska bo med mig, med oss, nu.
Skaffa barn med mig nu.

Vi ska bli familj, vi ska bli oss.

Så varför gör det så jävla ont att åter igen upptäcka Lurigs ständiga närvaro i hans liv?
Hon välkomnar honom hem från Utlandet med öppna armar och söta ord över internet.

Jag orkar inte, jag orkar inte med oron att hon ännu en gång ska be honom ändra sig.

-Lämna Svanka och Dottern. Vi hade det ju så bra!

Jag blir trött. Fysiskt trött och mitt i min storstädning för att hitta plats åt alla hans saker i mitt hem, vill jag bara dra av mig min hud och gå och lägga mig.

Om en hemlighet

Med stora svajande ark, fyllda av planritningar och tre meter höga fönster, sitter vi tillsammans och flyttar imaginära väggar. Vi tittar på skåpluckor och socklar, golv, tapeter. Vi drömmer, vi skapar ett mentalt hem och lämnar min dotter på den mentala förskolan vägg i vägg.
Jag tänker att vi är lyckliga och vi är på väg. Han kontrar med
- Vi säger väl inget till någon ännu?

Det är som om mitt hjärta skrynklas ihop och glider ner en våning.
Lurig är det första som ploppar upp i mitt huvud, det är Lurig han vill hålla det här ifrån.

Men jag tänker inte ens yppa min misstanke, jag sväljer ner den med en ordentlig klunk Riesling och håller med.
Och försöker göra en lista över de fördelar som finns med att låta bli att säga att vi köpt drömlägenheten.
Men det är svårt, och det tar emot- för det är information som jag vill dela med hela världen.

Om att alltid lyckas finnas.

Hon är som ett gift, och jag försöker med förtvivlad kraft slå ner den piedestal hon står på. När ska hon släppa, när ska hon ge upp? När ska hon ge upp självmant?
Rätt och jag är i processen samboliv. Vi sitter nära varandra under ikeafiltar och följer budgivningen på hans lägenhet i spänd tystnad. Våra lillfingrar snuddar vid varandra under det varma, mörka, rum vi skapat och vi ler åt att vi båda får samma rysningar som de första gångerna.
Sms;en ramlar in, det kommer flera bud, frustrerande bud- vi vill upp till en viss nivå och sedan är det tyst i några minuter. Han tittar mig rakt i ögonen och säger att det händer verkligen, när han lämnar sin citylya bakom sig blir min förortstrea våran förortstrea.
Signalen för ett nytt meddelande och ett blått sken från vardagsrumsbordet...
Ska vi våga titta?
Vi tittar och hjärtat snörper till i halsgropen.

Hur går det med budgivningen? Du vet att du alltid har en plats hos mig och i mitt hjärta...Kram Lurig.

Det är som om magin är borta, jag önskar jag kan säga att jag blev förbannad på situationen, förbannad för att hon alltid lyckas finnas även i stunder där hon borde vara minimal.
Jag önskar jag kan säga att jag blir blodröd och arg, men i själva verket så griper en kyla tag i min ryggrad och med vita knogar klättrar den upp mot skuldrorna.
Jag fryser och det är det enda jag förmår mig att känna.
Vem ska jag ta upp det här med, som inte tycker att jag överdriver? Hon har redan haft sin budgivning med honom, både när de letade hem och när de lämnade det hem de funnit. Hon har haft sin tid, han har haft sin plats där.
Och Rätt som inte vill göra någon besviken, svarar något tacksamt och fint och jag ska inte jämföra men det senaste han skrev till mig var; jag tar 1749 bussen!

Hon finns alltid, hon är som ett ständigt ringlande gift mellan oss. Och jag är lika rädd som alltid att jag kommer förlora honom, precis som förra gången när hon bad honom lämna mig och mitten av mitt liv, för att kunna vara en del av ytterkanten i hennes.
Budgivningen avstannar för kvällen, och i ett landskap av frasiga lakan letar ingen handflata efter min. Han blir sur på min osäkerhet, mitt utanförskap i hans liv.
-Godnatt, då säger han och låter klarvaken.
Jag har låtsats att jag somnat för länge sedan.

Om drömmarna.

När Rätt står med porlande vatten och diskar upp efter middagen han ordnat sitter jag med en varm laptop på magen och drömmer mig bort.
Drömmer mig vidare härifrån, till en helg som inte innehöll Lurigs födelsedag och Rätts tanke om att han bara måste ringa och gratulera.
Tvingar bort den biten när jag själv kände mig utkastad ur mitt hem så att han kunde få ringa henne i lugn och ro, när jag tog en passande promenad istället för att han gjorde det.
Det var 25 minus och pudersnöstorm.
Jag drömmer mig vidare till min överraskning åt honom, hur jag egenhändigt byggde ihop en nedriven Billybokhylla och sorterade hans 300 CDskivor i bokstavsordning, samt kronologisk ordning- fast jag motsäger mig att använda hyllor eller CDskivor som dekoration.
Frenetiskt stod jag där och letade i virrvarret av all denna musik, när han var iväg på annat, med svetten som en blank hinna över kroppen reste jag det kräkframkallnde mästerverket, IKEA´s signum och inväntade hans förvåning när han satte nyckeln i låset någon timma senare.

Allt detta drömmande, det är en metod som fungerar för mig. En metod som förtrollar mig och jag ser framtiden med en dotter i famnen istället för ett Eldklot i magen. För det finns där, och jag kan inte förstå det, en brinnande längtan längst inne i livmodern.
En liten. En till.
Dottern som så ofta lägger ett öra mot min navel och lyssnar mot mitt inre, med hennes självklara röst frågar hon om det finns en bebis där inne? En bebis som ska heta Smilla?

Jag vet inte vart hon fått det ifrån. Eller namnet Smilla för den delen, men kanske kommer mitt Eldklot en gång i tiden- ha en känsla för snö?

Om deras fortsatta saga

Och jag stod med rösten i falsett, med paniken som ett grått nystan i halsen och förstod ingenting. Hur kan hon vara en strävan för honom, hur kan denna varelse av kött och blod ligga så många ljusår för mig?
Hur kan han alltid välja att slåss för deras rättigheter till varandra, jag håller ju hans framtid i mitt hjärta, jag har bundit upp all tilltro till oss.
Jag har rivit bort Farlig och förminskat honom till ett minimum, en sms-kontakt som med gårdagens undantag varit obefintlig.
Jag har letat i karman, i tron att mina straff skapar rundgång och inte framgång, jag har svurit åt mitt inre som svider likt syra mot huden.
De stunder jag bett och gråtit för deras avstånd har han lyssnat och ignorerat, när jag bett om att åtminstone förtjäna hans öppenhet om deras kontakt har jag fram tills nu trott att han hört min vädjan. Men en inkorg är dunkel, sms finns i det fördolda.
Deras relation är deras, den är så långt i från mig att jag knappt finner mig rätten att sträcka ut en arm mot hans axel då vi sover. Det är som att de delar en hemlig önskan och vi står klara i verkligheten, en verklighet som fylls av flyttkartonger och ett stundande samboskap, nyckelknippor som matchar varandra och gemensamma matinköp. Vi står i en framtid av vardag och de delar deras förflutna dröm.
Där finns inte jag, där finns inte Talet till Svanka, där finns inte mina rättigheter.

Det finns ingen sådan i mitt liv, som jag i mailkonversationer nämner att jag ska sälja min lägenhet - men är tyst om ett stundande samboskap.
Han döljer vår verklighet för henne, han döljer deras relation för mig.

Och jag tvivlar inte på, att hans hjärta tillhör mig.
Och jag tvivlar inte på, att ingen av dem släpper den bit han tillägnat henne.

Vänner som säger åt mig att jag måste agera, att man inte smyger in som en lurig kvinna mot en syster, mina vänner säger att jag måste agera.
Och det skrämmer mig, för att jag inte blir lika upprörd när Rätt smyger med Lurig och deras kontakt, det skrämmer mig för jag vet inte om jag någonstans hoppas på att hon återigen ber honom lämna mig, och att han återigen gör det eller om jag bara har accepterat dem i tystnad, accepterat att må dåligt, accepterat eller ignorerat deras delaktigheter i varandras liv.
Inget av alternativen är väl att föredra egentligen?

Om deras saknad

Sakta kommer orden smygandes, de sårade meningarna som gömt sig i mitt inre pockar och påminner mig om den här bloggen, denna lilla välbesökta ventil, där jag kan skriva vad som händer mig och brutalt läsa igenom känslor jag haft.

Glömt.
Och förträngt.

En operation senare, en jul, ett nytt jobb och en nyår senare.
Rätt står inför försäljning och visning av sin lägenhet, i slutet av februari klampar allmänheten in och ser sig om efter ett nytt hem. Och mina väggar är nyrenoverade, mina möbler är uthysta och min brevlåda förväntansfull inför ännu ett efternamn - allt i spänd upphetsning inför en framskridande samboskap.
Och visst borde jag vara lycklig nu? Visst borde jag vara trygg och säker på oss, säker nog att låta Rätt dölja sina mailkonversationer med Lurig på vår gemensamma dator utan att ta upp min besvikelse?
För nog står hon kvar, nog finns deras saknad hängandes över mig, över oss, och jag står fåfängt rakryggad och vill slå bort den. Orden blir till ettor och nollor, alla samlade i webhistoriken jag själv är noga med att radera, orden finns för mig att bli nedslagen av.
Är det djup egoism?
Att inte låta min kärlek sakna den kärlek han lagt åt sidan?

Hon sitter så djupt rotad i honom, min nagel i ögat, mitt rosa helvete med ett perfekt leende och alla hans minnen. Hon är den som känner honom bäst, även om hon inte känner honom nu, så har hon hans rötter och jag fokuserar på en framtid.
Han vill inte sluta vattna deras närhet, även om det är min energi som är brunnen.
Och hon kommer alltid ligga åtta år före mig, tvåtusenniohundratjugo dagar jag aldrig kommer ikapp.

Om begagnade ord.

När jag träffade Rätt tryckte han mig ifrån sig.

Han släppte aldrig in mig för han släppte aldrig Lurig.

Jag hittade ett mail i natt, när jag satt uppe framför min dator, ett mail jag stulit från hans inkorg precis när vi hittat tillbaka till varandra för första gången, ett mail han författat till Lurig efter att han dumpat mig.

Han började ju med att träffa henne och berätta om våran relation. Tydligen krävde hon ett slut på deras vänskap där och då för mailet börjar med raden:

Hej, vet att du inte hade lust att träffa mig eller prata med mig, men hoppas ändå du har lust att läsa det här mejlet.

Det har känts riktigt jobbigt sedan vårt samtal i lördags. Tanken på att vi skulle bryta kontakten helt fick mig att må dåligt och jag har haft en klump i magen sen dess.

Ställde hon ett ultimatum? Sa hon att om han är ihop med mig så kan de inte vara vänner?

Det är vad jag har kommit fram till och även om det här var i januari 2008 så svider det fortfarande.
Det svider att han mailar henne och när han gjort det, kollar sin inbox lite oftare för att se om hon svarat. Kollat sin inbox oftare, och mer diskret.

Det svider att om hon mailar honom, lägger annat åt sidan för att svara.

Jag är inte beredd att på att inte finnas i ditt liv längre.

Aj.

Jag vet ingen som i de bra stunderna gör mig så glad som du.

Det där är vad han brukar viska till mig nu. Begagnade ord, begagnade känslor.

Men det värsta är hoppfullheten i vad han skriver i slutet av mailet.

Det är förmodligen inte av ditt intresse, men jag är inte tillsammans med någon längre.

Han säger att hon vann. Att hon lyckades få honom att inse att det var bättre att vara i ytterkanterna av varandras liv än att dela mitten med mig. Han ger henne rätt i vad hon hela tiden annars lyckas med att bevisa, hon känner honom så mycket bättre än vad jag gör.

Det har gått så lång tid, och han kan inte förstå att jag fortfarande mår dåligt över saker som hände då. Han kan inte förstå att när hon sms;ar under tiden vi älskar med varandra på morgonen och föreslår en lunch på Rival, att jag hamnar på andra platsen.
Att han ger mig den genom att säga att ingen känner honom lika bra som hon. Han förstår inte stinget i hjärtat när han säger att det skulle vara jobbigt för honom ifall vi två (vi tre) mötte henne på stan.

Men jag får skylla mig själv, jag stal det där mailet en gång för flera år sedan. För man ska inte stjäla. Frågan är väl bara om man bör dela liv med någon som inte berättar sådana här saker självmant?

Det var länge sen. Men det finns fortfarande så mycket som är osäkert.

Om att inte vara någon Svärmorsdröm

Jag försöker fokusera, försöker forma orden redan nu på morgonen när jag sitter på bussen. När regnet lämnar enögda, genomskinliga maskar på fönsterrutan och min mössa sitter klistrad på kinderna försöker jag skapa en bild av helgen.
Jag och Rätt åkte till min svärmors födelsedag, komplett med övernattning, bilbarnstol och volvo v50, ute i Ingenstans.
Min dotter (bara min) satt i baksätet och stolt som en tupp var jag över hennes gnolande varvat med att ställa väl genomtänkta frågor till oss i framsätet.
Frågor som hur många russin det finns kvar i asken, frågor som varför hennes sko är svart med glitter.
Resan känns bra, Farlig är långt borta och Rätt är så påtagligt nära. Vi skrattar mycket, vi är lyckliga vi två där bakom ratten.


När vi kommer fram blir vi väl mottagna såklart, presenter öppnas och allt är så lyckat som det bara får vara. När plötsligt Lurig kommer på tal.
Lurig och den jättestora buketten av Svärmors favoritblommor som kom via bud bara en halvtimma tidigare.
Jag känner mig så himla vilsen, så inte hemma. Jag känner att jag inte behövt höra hur mycket Svärmor och Svärfar gillade Lurig.
Och senare på kvällen, hade jag behövt att Svärmor tilltalade mig med mitt förnamn och inte Lurigs. Upprepade gånger.

Jag kan förstå hennes exaltering över att få blommor av den hon trodde hennes son skulle leva med, jag kan förstå hennes lycka av att hennes sons föredetting grattar henne, jag kan förstå hur glad hon blev av att höra från hennes 'extra dotter' som hon inte talat med på snart fyra år. Att den här extradottern kom ihåg hennes födelsedag, är det inte otroligt frågar hon mig.
Den här extradottern som grät krokodiltårar när min Rätt hittade mig, så stora och glittrande tårar att han gjorde slut på oss.

Det eskalerar, jag noterar hur min dotter blir bra behandlad, men inte riktigt lika bra som de andra barnen. Alla ungar, både andra bonusbarnbarn och 'äkta' barnbarn, får varsin madrass att sova på om natten, men min dotter? Hon får en dyna från en solstol.
Alla ungar får färska bär till frukostar och mellis, men av någon mystisk anledning tar de alltid preciiis slut när det är min dotters tur.
När lördagen går mot natt och jag äntligen får bädda ner mig där på solstolsdynorna bredvid min dotter är mina mungipor på samma ställe där mitt humör befinner sig, någonstans under strumplästen. Söndagen vaknar vi och Rätt frågar mig gång på gång vad jag är så grinig över.
Jag ler och säger att allt är bra.
Han ser skeptisk ut och säger att han minsann inte går på det.

Vi är tysta i bilen när vi åker mot Stockholm igen. Det här är något jag aldrig kan ta upp med honom, för inte kan man väl säga att jag tycker din mamma stöter bort mig. Jag tycker inte din mamma vill att det finns ett du och jag och min dotter.
Nej.
Det är sådant man aldrig säger, utan skruvar upp volymen och sjunger med i Bad Moon Rising.
God Bless Creedence Clearwater.

Om en av många förvirringar

Jag vet inte hur det här med känslor fungerar.
Jag tror jag alltid har haft samma problem, den här bekräftelsen, självbefläckelsen och lusten av att det alltid ska svida lite.
Det finns nästan alltid en relation i mitt liv som inte riktigt går ihop.


Rätt och jag började också så en gång.
Vi hade ett grymt date;förhållande, exceptionellt bra sexliv - kanske ett av mina bästa, och inga krav som helst på oss. Vi sågs, vi umgicks, vi knullade.
Han var helt fascinerad av min öppenhet, att jag gillade porr, sexiga underkläder och att jag verkligen tände på honom.
Så kom det första sveket, och innan det så tror jag inte ens att jag funderade på att ha en riktig relation med honom. Han berättade för sin exflickvän, Lurig, om mig, hon blev ledsen och han rådumpade mig i stil med; vi ska inte ens höras mer-dump.

Det var då jag fick den fantastiska uppenbarelsen att det var honom jag ville leva mitt liv med, jag var olycklig och vände min hud ut och in, mitt hjärta höll jag i handen och jag blev så jävla lycklig varje gång han inte kunde låta mig vara.
Han kom krypande tillbaka, förstås, som de alltid gör till oss kvinnor som är för bra för vårt eget bästa. Det tog inte ens lång tid, två veckor innan vi var etablerade på marknaden igen.

Det gick något halvår, vi gjorde pariga saker, han fick ta hand om mig när min pappa dog och det var ungefär då som jag kände fuck it och bitterhet över Rätt och Lurig. Att de fortsatte höras trots att hon uppenbarligen inte stöttade hans förhållande.
Ska man ha sådana vänner?
Som man inte kan / vill visa upp sin partner för?
Jag sa såklart inget till honom. Det vart lite mitt straff, att jag stängde av kanaler jag annars ger min partner tillgång till. Jag började träffa Yvig, jag började skandera om ett öppet förhållande och hade det som krav för att få vara med mig. Samtidigt som den stackarn fick lova att bevisa för mig att det var mig han ville ha.
Han fanns där hela tiden. Och gång på gång övertygade han mig om sin kärlek.
Plötsligt älskade han mig.
Jag har fortfarande inte sagt det tillbaka och det har gått arton månader sedan vi låg på samma huvudkudde och han bara sa det.
Jag älskar dig. Förlåt att jag är så strulig.

Jag blev nästan förbannad på honom.
Men väldigt glad. Jag kände det som om att jag vunnit. Det låter hårt, jag vet, men min pappa hade dött- jag var ett skal och visste om det. Jag skyllde på det och sög i mig all kärlek som fanns att få.

Sen fick han jobbet i Utlandet och vid det laget hade vi det bra. Fantastiskt till och med. Jag hade bara ögon för honom och vårt liv, han hade bevisat allt jag någonsin behövde få bevisat. Att inte bo i samma land, nog skulle vi klara det, kärlek fanns det ju i överflöd.
Och jag var lycklig, där vi satt och skype;ade på varsin sida landsgränsen tills ett nytt svek kom upp. Han träffade några andra. Han hade en relation med en och låg med två andra.
Sveket i sig är inte att han gjorde det.
Utan att jag fick reda på det genom en kanal som inte var han. Han tvingades alltså erkänna under min fråga.
Och fem dagar efter det gjorde Farlig sin entré i mitt liv. Så han blev min tysta hämnd, det som Rätt aldrig får reda på om ingen annan berättar det för honom.
Och långsamt blev han min drog, Farlig. Jag känner på fullaste allvar ett rus när jag är med honom och på fullaste allvar ett lugn när jag är med Rätt.
Skillnaden? Drivkraften som får mig att inte lämna Rätt?
Rätt och jag har haft ruset. Vi har lugnet. Lugnet som jag inte vill ha med Farlig.

Men jag ser mönstret nu när jag skriver mitt kanske längsta och mest ologiska blogginlägg. Jag måste avveckla Farlig.