Om energier som dröjer sig kvar

Det var ett fåfängt försök, det medger jag.
Det var en Alla Hjärtans Dag och en nybliven mamma lägger sina sista slantar på en present till en nybliven pappa, två biljetter till musiken han älskar.
Ännu ett försök för mamman att dela pappans passion. Ännu ett av de försök som pågått i fyra år att dela något med honom. Något som var nytt. Som skulle vara, nej bli, deras.
Och i takt med att det närmar sig, dagen då Foo Fighters musik ska spränga gränserna mellan oss förstår jag att det är svårt att dela med sig av något som redan är utdelat.

Hur dum var jag inte?

Vår låt, är snudd på deras låt.
Precis som allt annat i vårat hem är snudd på deras. Och jag blir snudd på förtvinad när jag får reda på att plötsligt är det inte bara en soffa de valt, utan matbord, stolar, vardagsrumsbord och lampor. Tallrikar och glas.
Våt och inlindad i cremefärgad frotté är jag naken och fastkramad av hennes jättehand.
Hennes energier är överallt och fyller mig. Tar över mig.
Rider mig som värmen om sommaren.

Sommaren lägger sig som ett lager svett över min redan blanka hud, träffa mig innan är hennes ord till Rätt.
Mitt hjärta är på väg upp i en kväljning när jag olagligt väntar på hans svar.
När jag oroligt väntar på om han letar upp en lögn för att möjliggöra en öl i Humlegården med henne. Istället för att i förorten, göra sig i ordning med mig. Istället för att i förorten, kyssa sina döttrar på pannan.