Om trädet

Det är en spricka i min glaserade yta.
Snart går jag sönder.

Det är som om jag tar slut.

Det är ett svart monsterträd som slagit rot i mig. Som gror i mitt hjärta och sträcker hotfulla, lövfria grenar ut mot huvud och axlar.
Rötterna borrar in sig i mitt bäcken.
Mina ben är ännu fria, och vibrerar. Dansar. Tror de har en chans.

Min hud ligger spänd över ilskna grenar.
-Vad är det här? frågar Rätt.
-Ingenting, fräser jag.
Fast jag vet ju. Att jag håller på att ta slut.

Att jag snart blir det där trädet, som bara är rotat i mitt inre och ingen annanstans.
Inne i mig är det ständig vinter, fast det tror man inte. Man tror jag är alla årstider, varje dag, hela tiden.
Men jag fryser ju alltid. Jämt. Fryser, varje dag, hela tiden.

-Vad är det här? frågar Rätt och drar med fingrarna över kvistarnas upphöjningar.
-Jag vissnar snart, svarar jag monotont och en tår prasslar sig ut ur ögonvrån.

Så vill jag kräkas, för att han inte automatiskt förstår mig. Kräkas för att jag måste berätta om det där trädet.
Kräkas för att jag låter bli.

Snart tar jag slut.