Om sista kyssen med första kärleken

-Jaha, då blev det väl inget hångel idag heller?
Jag skojar, skrattar och buffar till honom i sidan.
Vackraste, mjukaste Första.
Jag vet inte varför jag, fjorton år senare, svider efter en längtan efter att dra mig nära honom, kyssa honom, låta hans fingrar hitta nya, vuxna stigar på min kropp. Har ingen aning om varför det kommer nu, varför det tänds en låga i mitt hjärta och en brasa i mitt kön när vi ser på varandra.
När vi skrattar om något, när vi minns något.

Kanske för att han är så hemma? Kanske för att han var just den där, allra första, riktiga kärleken. Som jag älskade som bara en sextonåring kan göra.
För att han fick en del av mitt hjärta som jag aldrig vill ta tillbaka. 

-Men du är ju så jävla svår svarar han.
-Jag är inte svår, för dig är jag lätt!
Våra ögon möts, vi står mitt på Centralstationen då alla julshoppande Stockholmare är på väg hem, han går något halvsteg före mig när vi säger det här, och jag ser min vänsterhand ta tag i hans grafitgrå tweedrock, dra honom mot mig och som en reflex möter han mig med att ta sin hand kring min bakåtfällda nacke.
Våra läppar möts och tungorna spelar mot varandra.
Han kramar åt mitt nackhår, en hand hittar min kind, min hand lägger jag mot hans sträva.
Vi varvar mjukt med lidelsefullt, jag drar in dofter jag inte känt på länge, jag slås av tryggheten och det hemtama, jag slås av lusten som studsar mellan oss likt atomer på speed.
Han trycker sig så nära det bara går med våra vinterkläder i vägen, jag får plats i en av hans händer, han glömmer bort att andas och hämtar luft genom näsan med munnen bara några millimeter från min.
Jag hinner tänka -Nej, sluta inte när han andas in, fattar min midja med båda händerna och håller fast mig hårt, pressar sitt ansikte mot mitt och kysser mig i tio minuter till.

Och jag tappar bort mig där. Kvinnan Svanka blir tonåringen med tuggumismak på läppglanset.
Det är lite som en tidig julklapp, från honom till mig. 

Om en onsdagskväll

Vi lutar oss mot varandra.

Han leker med mitt hår genom att linda slingor mellan sina magiska fingrar.

Ibland genom att ta hela sin hand, lika stor som hela mitt huvud, och borra in den i mitt hårsvall.

-Det är längre, och det är bara ditt eget liksom konstaterar han för sig själv där vi sitter.
Det vi pratar om är oviktig, jag driftar långt bort i tankarna och han följer med.
Vi tystnar och jag sätter mig mot honom.
Ansikte mot ansikte.

-Kom är allt jag förmår att säga och vrider upp mina handleder mot honom.

Hela hans gestalt kryper närmre.
Jag ska inte ljuga.
Han är större.
Jag är mindre.

Jag faller in i hans skugga och mitt hjärta slår hårt mot hans käkben.

-Kom säger jag igen.
Och det är mina händer som fattar tag kring hans ansikte, mina kalla fingrar som tvingar honom att titta rakt på mig.
Det är mitt ansikte som lyfter upp hans, det är hans ögon som poetiskt sluter sig.
Det är vi som kysser varandra.
När var det sist?
Hans mun vittnar om att han lärt sig vad andra söker. Och jag får stoppa där.

-Nej Farlig.
Följt av en förvirrad blick.

-Kyss mig som du brukar.

Mina ben låser sig runt hans midja, han tar tag i min nacke med en hand och den andra kring min överkropp. Han ställer sig upp, vi brakar in i en vägg. Jag slår i mitt bakhuvud, han bryr sig inte. Jag bryr mig inte. Med mig runt hela sig tumlar vi mot hans säng, vi lägger oss ner. Han kysser mig, överallt.
Hela han kysser mig, det är som om det inte finns någon del av honom som inte är där, i den här kyssen.

Vi ligger utslagna i sänglandskapet.
Pratar om sådant som bara vi kan. Pratar om Henne. Om Rätt. Och om fel.

Vi gör det vi gör.

Och vi gör det bra.

-Jag vet att jag var kär i dig.

Säger han.
Och jag ska avslöja, att det gör så jävla ont. Varför ska jag veta det?
Orden jag längtat mig blodig efter. Orden jag drömt om att få uppleva. Då. I realtid.
Kommer nu.
I dåtid.

Jag tror han förstår, för han säger snart efter att

-Jag kör dig hem.

Jag söker hans hand i Volvocabben.

-Du är kall säger han.
-Du är varm, svarar jag.

Om något som inte var på riktigt.

Varje morgon började med att jag kände efter

-Har jag slutat älska honom?

Chocken av ditt bryt med mig slog som en våg av trötthet.

Mitt försvar till din kyla var att sova mig fri. Att sova och drömma okontrollerade drömmar om oss slog verkligheten med dess inslag där du inte deltog alls.

Verkligheten blev för karg, din frånvaro för tydlig, min kärlek för banal.

Och nu, med alla dessa oceaner av tid mellan oss, alla dessa tusen osagda ord, är du lycklig och det är inte min förtjänst.

En gång var vidden av min lycka ditt riktiga skratt.
Inte det där sammanbitna, artiga, du så ofta drar till med. Utan det rena, som jag fick äran att lyssna på och dela så många gånger, när du skrattar liksom HAHAHA istället för hehehe.
När du kastar huvudet bakåt istället för att lyfta ena axeln (oftast vänstra) och luta huvudet lite lätt på sned.

Vad jag är för dig?
Inte på riktigt.
Det är vad jag är, och var för dig.
Vad vi delade?
Det var inte på riktigt.
Det är vad vi fortfarande delar.
Ett drömscenario. En middag. En kall promenad. Med små varma ordprojektiler som skjuts mellan oss.

Några få minnen om hur du vågar vara liten i min famn, starka, stolta du.
Hög luftfuktighet i ett badrum. Värmeljus.
Sex, såklart.
Mixade biobiljetter, hemligheter som alla visste. Sommarmånader. Min födelsedag dessförinnan.

Minnen som raddar upp sig i helt ologisk, okronologisk ordning. De är inte på riktigt.

Och all tid som förflutit, all odelad tid som inte är våran- det är den som är på riktigt.
Hur du blev kär i din fantastiska kvinna.
Hur jag i mina fantastiska män.

Och nu, om morgonen när jag vaknar så frågar jag mig inte längre

-Har jag slutat älska dig?
För jag vet mig, och jag vill inte lyssna på svaret som lever inom mig.

Om avgiftning.

Kan man söka hjälp, i stil med avgiftning, för att kunna släppa en person?

Med händerna fastspända i mardrömmarnas sängstolpar, läderstycken som slitits blanka av mitt frenetiska ryckande.
Med kroppen uppspänd som ett stort kryss och kroppen lackande av svett ligger jag som en missbrukare och tigger om en fix.

En sista dos.
Jag ljuger för de ögon som svävar över munskydden, jag ljuger för alla.

Det känns som om vi har prövat allt.
Avstånd. Avhållsamhet.
Vänskap.
Ingenting.
Allting.

Allt leder tillbaka till det här Någontinget och det börjar sakta svida i min hud, som om han stod bredvid med sitt varggrin till leende och sakta och metodiskt smorde in mina piskrapp med salt.
Det pirrar i mig.
Att det svider.

It hurts so good.