Om något som inte var på riktigt.

Varje morgon började med att jag kände efter

-Har jag slutat älska honom?

Chocken av ditt bryt med mig slog som en våg av trötthet.

Mitt försvar till din kyla var att sova mig fri. Att sova och drömma okontrollerade drömmar om oss slog verkligheten med dess inslag där du inte deltog alls.

Verkligheten blev för karg, din frånvaro för tydlig, min kärlek för banal.

Och nu, med alla dessa oceaner av tid mellan oss, alla dessa tusen osagda ord, är du lycklig och det är inte min förtjänst.

En gång var vidden av min lycka ditt riktiga skratt.
Inte det där sammanbitna, artiga, du så ofta drar till med. Utan det rena, som jag fick äran att lyssna på och dela så många gånger, när du skrattar liksom HAHAHA istället för hehehe.
När du kastar huvudet bakåt istället för att lyfta ena axeln (oftast vänstra) och luta huvudet lite lätt på sned.

Vad jag är för dig?
Inte på riktigt.
Det är vad jag är, och var för dig.
Vad vi delade?
Det var inte på riktigt.
Det är vad vi fortfarande delar.
Ett drömscenario. En middag. En kall promenad. Med små varma ordprojektiler som skjuts mellan oss.

Några få minnen om hur du vågar vara liten i min famn, starka, stolta du.
Hög luftfuktighet i ett badrum. Värmeljus.
Sex, såklart.
Mixade biobiljetter, hemligheter som alla visste. Sommarmånader. Min födelsedag dessförinnan.

Minnen som raddar upp sig i helt ologisk, okronologisk ordning. De är inte på riktigt.

Och all tid som förflutit, all odelad tid som inte är våran- det är den som är på riktigt.
Hur du blev kär i din fantastiska kvinna.
Hur jag i mina fantastiska män.

Och nu, om morgonen när jag vaknar så frågar jag mig inte längre

-Har jag slutat älska dig?
För jag vet mig, och jag vill inte lyssna på svaret som lever inom mig.