Jag skojar, skrattar och buffar till honom i sidan.
Vackraste, mjukaste Första.
Jag vet inte varför jag, fjorton år senare, svider efter en längtan efter att dra mig nära honom, kyssa honom, låta hans fingrar hitta nya, vuxna stigar på min kropp. Har ingen aning om varför det kommer nu, varför det tänds en låga i mitt hjärta och en brasa i mitt kön när vi ser på varandra.
När vi skrattar om något, när vi minns något.
Kanske för att han är så hemma? Kanske för att han var just den där, allra första, riktiga kärleken. Som jag älskade som bara en sextonåring kan göra.
För att han fick en del av mitt hjärta som jag aldrig vill ta tillbaka.
-Men du är ju så jävla svår svarar han.
-Jag är inte svår, för dig är jag lätt!
Våra ögon möts, vi står mitt på Centralstationen då alla julshoppande Stockholmare är på väg hem, han går något halvsteg före mig när vi säger det här, och jag ser min vänsterhand ta tag i hans grafitgrå tweedrock, dra honom mot mig och som en reflex möter han mig med att ta sin hand kring min bakåtfällda nacke.
Våra läppar möts och tungorna spelar mot varandra.
Han kramar åt mitt nackhår, en hand hittar min kind, min hand lägger jag mot hans sträva.
Vi varvar mjukt med lidelsefullt, jag drar in dofter jag inte känt på länge, jag slås av tryggheten och det hemtama, jag slås av lusten som studsar mellan oss likt atomer på speed.
Han trycker sig så nära det bara går med våra vinterkläder i vägen, jag får plats i en av hans händer, han glömmer bort att andas och hämtar luft genom näsan med munnen bara några millimeter från min.
Jag hinner tänka -Nej, sluta inte när han andas in, fattar min midja med båda händerna och håller fast mig hårt, pressar sitt ansikte mot mitt och kysser mig i tio minuter till.
Och jag tappar bort mig där. Kvinnan Svanka blir tonåringen med tuggumismak på läppglanset.
Det är lite som en tidig julklapp, från honom till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar