Om en plats.

Du har varit borta så länge, älskade.


Alldeles för länge, och jag har varit överallt förutom just där.
Överallt, men inte hos dig.


Där fanns jag inte, du gav mig ingen plats. Ditt mörket var för dig och du kunde inte lysa vägen för mig.
Och nu?
Jag vet inte om du är här.
För jag får inte plats där, vid din sida.


Och under tiden, som jag skulle älskat dig, har jag lindat mina armar och mina fingrar kring din vän.
Vi har kysst varandra rusiga, han har älskat svetten som lackat på mitt bröst. Din vän har lyft mig rakt upp i luften och fått mig att skratta i stunder då jag fumlat på alla fyra i mörkret.
När handflata och knän skrapats blodiga har han slungat mig upp på ryggen, snurrat mig åt alla håll som krävdes och bänt upp mina käkar i stora leenden.
Han har haft mig på rygg. Han har haft mig grenslad över honom. Han har tittat mig djupt i ögonen när vi älskat och efteråt frågat om jag glömt dig ännu.


Så du ser, älskade.
Att jag kan vara överallt, utom just där. Där du är.
Och när du tar min hand sådär mjukt som förut är det någon annans. Det är inte jag.


Och din vän, han frågar igen.
Jag är tyst. Igen.


Men älskade, något säger mig att du är här nu. Att du är hemma nu.
Små, tysta signaler.
Och hur ska jag glömma dig?
Du fyller hela min själ.