Om ett liv på 45 minuter.

Det är som magi.
Att sitta där med honom, med ansiktena så nära att bara våra näsor snuddar vid varandra.
-Vet du vad nästippen står för i kinesisk medicin? Vet du det? frågar han.
Jag skrattar lite åt hur han hoppar mellan ämnen och skakar på huvudet.
-Det är hjärtat! Hjärtat Svanka!

Han hittar små mönster i mina jeans som han går vilse i.
Han vill spela sånger för mig.
-Vi går till internettet!
Han tar tag i min hand och för mig igenom en vit korridor, men det är låst.

Allt där är låst.
Han är inlåst.

Evig sjunker ihop, axlarna lutar snett nedåt. Han ville att jag skulle lyssna och vi skulle dansa. Så vi dansar på hans rum istället, han lyfter mig fast han nästan inte orkar.
Och eftersom det känns helt naturligt att dansa där, i ett kalt, vitt rum med någon jag bara träffat under extrema förhållanden, som på dansgolv, iskalla midnattspromenader och nu, en psykavdelning på ett sjukhus, undrar jag lite snabbt om inte jag också borde skaffa mig ett rum där på avdelningen.

Han har blivit så liten, den Eviga. Han får plats i min famn, nästan i min handflata. Jag får bära tyngden av hans huvud och nynnar ett mantra för honom.
-Du kanske ska bli min fru, ändå, säger han när jag borrar in mitt huvud under hans haka.

Jag undrar vart han tagit vägen, för blicken är blank av stark doktorsmedicin. Och de håller honom där, på tio vita kvadratmeter, medan hans färgsprakande själ letar vidare utanför fönstret.