Om två timmar.

Sjävlklart hämtar han mig i en Maserati.

Och självklart vill han inte att jag ska slita på mina klackar från Loubotin i onödan och kommer glidandes upp jämsides med mig där jag sitter.
Eller glidandes och glidandes, några ton sportbil som är allt annat än diskret i Linköping.
Varenda litet civilingenjörshuvud tittade längtasfullt mot, först bilen, sedan mig.

Så drar vi.
Lunch någonstans.
Magi någonstans.
Parkeringsbesvär som bara några ton finbil kan åstadkomma, men sedan kullerstenar, skratt och händer som av någon anledning håller varandra som om de inte var menade för annat.
Det är aldrig mörka hörn med honom.

Vad vi har är något jag alltid förkastat som på låtsas, mest för att säga att jag var kär i honom är lite som att kalla Cheops pyramid för en liten triangel i en sandlåda.
Men efter idag.
Efter i onsdags, herregud, jag måste skriva om i onsdags, så vet jag att det var på riktigt. Inte rätt, men på riktigt.
Ur vårat kraschade vrak steg något ingen av oss kan undvika.
Ingen vet vad det är, kanske är vi återigen de där psykfallen som springer med överkropparna parallellt med marken under oss, huvudet först, och bara springer, springer springer tills dess att vi kraschar i en vägg.
Förmodligen en betongvägg, och bland blod, sorg, död och lust hånglar han ändå upp mig och jag älskar det.
Det är lite så.
Att även om jag skulle ha hjärnsubstans glimmande längst mina kindben skulle han övertyga mig om att jag, just där, just då, var det vackraste ett par mörkglittrande ögon kunde vila på.