Om att Farlig alltid hittar mig

Distansen försvann av sig själv, och jag ler inombords när jag hör hans svarta R8 rulla upp bakom mig på en främmande gata i Uppsala.
Jag har en silverfärgad resväska rullandes efter mig, han är snabb med att ta sig ut ur bilen och med ena handen fånga upp min nacke, stjäla en kyss samtidigt som han med den andra fått upp bakluckan och placerat min packning där.
Han öppnar min dörr, lägger min kappa till rätta.
Sätter på mitt bälte.
Tar hand om mig.

Och dimper ner själv bakom ratten.
Jag behöver inte smygtitta på honom, hela mitt jag vänder mig mot honom. Han känns... annorlunda.
Gladare, kanske även lite friare.
Och  han har en rostfärgad tröja på sig, bara det får mig att knappt tro på det scenariot jag befinner mig.

Det känns så självskrivet att det är Farlig som ska plocka upp mig i Uppsala när jag råkar befinna mig där, att det är han som får köra alla mil från Stockholm och leta reda på mig. Vi har inte kommit så långt på vägen när han lägger sin högerhand på mitt lår, ger mig ett långt ögonkast och frågar
-Så, Svanka, vad vill DU göra?

Det är Alla Helgons Afton och jag piper lite blygt att jag gärna vill ta mig en tur till min pappas och min sons gravplats.
Jag vet att det är ett besvär, vi som har slutdestination Sundbyberg måste ta oss till genom hela huvudstaden, till de södra delarna. Men.
 Han ger mig sitt knivskapra leende och säger
-Självklart. Vill du det- så gör vi det. Och dessutom är det väl på tiden att jag träffar din pappa?
Vi skrattar.
Fyra år.
Det är vad vi firar.

Med iskalla fingrar börjar jag gråta framför gravstenen, jag kan inte tända ljusen.
Det blåser, tändaren är dålig och jag blir frustrerad.
Farlig, som hela tiden stått snett bakom mig, lägger en hand mot min axel och viskar att han ska hjälpa mig.
Med ett enkelt tryck blossar tändaren upp, och jag ser hur ljuset spelar i hans ansikte medan jag för gravljusets veke mot lågan.
När vi lämnar den judiska begravningsplatsen bakom oss, stoppar han sin hand i min och två ensamma ljus står och brinner.

Planen är att vi ska vara fantastiska, Farlig och jag.
Att vi ska göra oss i ordning, ta på oss de fina kläderna. Förundra världen med våra skämt, vår slagfärdighet, vår utstrålning.
Planen blev att vi landade i soffan, jag mitt vackraste själv i hans mjukiskläder och håret samlat i en knut mitt på huvudet.
Jag, mitt vackraste själv, med hans sträva hud mot min mjuka. Hans tyngd över mig, hans kropp under mig. Inlindade i varandra.
Som om att det inte gick att fungera om vi inte till största delen satt ihop.

Jag vill berätta den här helgen.
Det blir tusen inlägg.
Jag vill få med allt, och vårat prat. Jag vill få med hur han säger att han var kär i mig och att jag blev förbannad av att höra det, vill få med hur han knullar mig sanslös samtidigt som han viskar att jag är perfekt.
Men det blir tusen inlägg och just nu, är jag bara glad att han kommit hem. Hem till mig, och lämnat Distansen för nu.

Om ett sätt att svara

Jag hör det i hans röst.
När han svarar, så svarar han med sitt förnamn.
Som om att han inte ser vem som ringer. Som om han inte längre har mitt nummer inprogrammerat.

Jag hör att han är på väg dit igen.
Till Distansen.
Där finns inte jag, det är hans egen privata avvänjningsklinik- Svanka äga ej tillträde.
Han drar sig ditåt ibland. Och det har hänt att han stannat ett halvår. Precis som det har hänt att han kommit tillbaka efter en timma.
I Distansen svarar man inte på telefonsamtal. Där lägger man inte en vakande hand mot min korsrygg, för där skulle tanken på att träffa mig inte ens dyka upp.

Han svarar med sitt förnamn.
Sitt förnamn.
Ett avmätt hej, propra gratulationer till mina sprudlande nyheter som annars lätt skulle lyft honom till samma mentala plan jag befinner mig på.
Och genast rasar blodet snabbare genom mitt hjärta, mina andetag blir snäppet kortare och rösten låter ljusare än vanligt. Nästan förställd, mjukare. Räddare.
Vassare?
För inom mig vilar vetskapen att det finns en dag då Distansen blir Ravinen.
Vårat avsked, vårat försvinnande.

Jag kan inte förstå att han svarade så.
Jag hatar när det händer, samtalet blir alltid lika meningslöst.

-Farlig

Adjö för nu, älskade, älskade du.