Om ett sätt att svara

Jag hör det i hans röst.
När han svarar, så svarar han med sitt förnamn.
Som om att han inte ser vem som ringer. Som om han inte längre har mitt nummer inprogrammerat.

Jag hör att han är på väg dit igen.
Till Distansen.
Där finns inte jag, det är hans egen privata avvänjningsklinik- Svanka äga ej tillträde.
Han drar sig ditåt ibland. Och det har hänt att han stannat ett halvår. Precis som det har hänt att han kommit tillbaka efter en timma.
I Distansen svarar man inte på telefonsamtal. Där lägger man inte en vakande hand mot min korsrygg, för där skulle tanken på att träffa mig inte ens dyka upp.

Han svarar med sitt förnamn.
Sitt förnamn.
Ett avmätt hej, propra gratulationer till mina sprudlande nyheter som annars lätt skulle lyft honom till samma mentala plan jag befinner mig på.
Och genast rasar blodet snabbare genom mitt hjärta, mina andetag blir snäppet kortare och rösten låter ljusare än vanligt. Nästan förställd, mjukare. Räddare.
Vassare?
För inom mig vilar vetskapen att det finns en dag då Distansen blir Ravinen.
Vårat avsked, vårat försvinnande.

Jag kan inte förstå att han svarade så.
Jag hatar när det händer, samtalet blir alltid lika meningslöst.

-Farlig

Adjö för nu, älskade, älskade du.