Om en kväll i studion

Han värmer upp gitarren, jag värmer upp min ryggrad.
Sitter med ansiktet vänt ifrån honom samtidigt som han ackord efter ackord kramar hennes hals.
Jag rör mig sakta fram och tillbaka, lutar nacken åt höger.
Åt vänster.
Han gnolar på en sång på ett språk som jag inte riktigt kan, men förstår ändå varje ord.

-Bailar!

Han beordrar mig att dansa, samtidigt som han drar igång de välkända takterna från vår egen sevillanas och vad kan jag göra annat än att lyda?
Mitt annars så bångstyriga hår är hårt bakåtspänt i en knut, skorna är istoppade i lågklackade, svartblänkande skor och från svanken hänger en gigantisk kjol, metervis av tyg som mjukt kramar mina höfter och slår ut som en blomma nere vid fotknölarna.
Hans musik, hans fingrar, hans gitarr får stå som ansvariga för vad som händer i min kropp, jag har lämnat den för länge sedan.
Vad styr mina fötter när de stampar femhundra slag i minuten? Mina armar som berättar om min kärlek för gitarristen?
Vad hände med mina ögon, mina annars så blekblå ögon som nu har en passionerad svart hinna över sig- vad berättar de, vad vill de säga när de paniskt flackar och försöker överrösta hans rytmiska spelande?
Och ytterligare en fråga, vad hände med tiden när musiken plötsligt stannar och jag är mig själv igen, när några hårstrån har smitit från uppsättningen och lockar sig i nacken?
Svetten ligger som ett blankt skimmer över min djupa urringning och jag andas med långa, djupa andetag.

Det smakar blod och salt kring läpparna.

Han tittar på mig.
Genom mig.
I mig.

Jag är vid hans fötter, gitarren är slängd åt sidan och han särar på benen för att låta mig komma nära och jag ställer mig så att jag är över honom. Ser han mitt hjärta slå under min balettdräkt? Hör han det lilla pickande ljudet, känner han mitt blod rusa genom handlederna?
Resolut slår han en arm om min midja.
Ner i hans knä och jag säger inte nej.
Hur skulle jag kunna det?