Om att fastna i glittret

Idag.
Idag, finns det ingen som vet det.
När ni ser mig, ser ni det blonda håret i gigantiska lockar.
Ni hör mitt skratt- likt en tryckvåg av ett vattenfall som slår emot er. Mitt fnitter jämförs med ett pärlhalsband. Kanske noterar ni den perfekta figuren, min öppenhet min kärlek, min nyfikenhet- mitt sätt att förhålla mig till mig själv.
Och ni imponeras av mig, fascineras av mig lika länge som en nyårsraket lyser upp natthimlen innan ni återvänder till era egna liv, medan jag stannar i glittret.
Kommer inte loss.
Det är som om jag är en stjärna, och alla andra solar. Alla ni. Solar.
Och jag måste ha er för att lysa, måste få reflektera erat ljus, men ni behöver inte mig.

Idag finns det ingen som vet att de vita tändernas baksida är sönderfrätna av självförvållat kräkande.
Att det nu minimala ärret rakt över kinden, åstadkom jag med en osthyvel när jag ville hyvla bort mitt eget ansikte. Fräknarna.
Ingen vet att de där stora, blonda lockarna fläckvis lossnade. Att brösten aldrig riktigt kom, att jag var tvådimensionell av självsvält och självhat.
Att min mamma upptäckte, när jag var sjutton år, att hon inte hört mig skratta sedan jag var tretton.

Ni ser en fantastisk bild på mig, kanske sitter jag på huk med mina döttrar och ler. Strålar ikapp med dessa två blonda yrväder.
Och ni vet inte att det inte finns ett enda foto sparat från min barndom. 

Sakta lär ni känna mig och i ett obevakat ögonblick är jag liten och svag.
Kanske när jag sitter i en bil och tittar på danska hus. Då kanske jag gråter lite, för att jag saknar min pappa så otroligt.
Och ni pratar om något annat, något jätteroligt, något jätteviktigt.
Men jag kan inte stoppa det som rinner och ni måste fråga och plötsligt så förstår ni att i mig- i mig finns så himla mycket sorg. 
Och jag sitter fast, fast i glittret. Här gråter man inte, här är man ljuvlig och som ett fyrverkeri.
Har fnittrar man som pärlor.
Här i glittret försvinner man in i rollen man så länge längtat efter att vara.