Om en ny känsla

Jag kröns av duschens heta strålar när insikten slår mig.
Han vill inte. 

Han vill inte ha mig och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Det är en ny känsla, även om den har otroligt många år på nacken, det fräkniga, råttblonda tafatta barnet i mig minns det mycket väl.
Och Svanka med barnet som dog- hon minns det absolut. Känslan av att det man delat inte räknas, känslan av att inte få plats.
Och plötsligt blir min enkla torsdagsdusch en studie i mig själv, varför är känslan att jag vill finnas? Varför vill jag finnas på fler platser än där jag fysiskt befinner mig?
Är det för att jag inte kan, vill eller bör begränsa min kärlek- men slösar den bara fåfängt där den aldrig kommer tillbaka? För att cirklar som inte sluts svider så skönt. 

Men det chockar mig så hårt.
Att jag var på en planet den där kvällen och han en annan- och egentligen var det bara alkoholen som slöt oss samman. Nu när den dunstat ur våra system, när jag inte minns den exakta mjukheten hos hans läppar kombinerat med hans fasta grepp kring min kropp.
Mitt ok i livet är min ständiga jakt efter sagor.
Glittret som jag önskar ska gnugga av sig på mig och fastna. 

Han vill inte ha mig- hur ska jag annars förklara att han inte svarat på världens kanske fyndigaste sms?
Och varför bryr jag mig om det?