Om att kyssa någon i 45 minuter

Lejon frustar till i luren.
-Vad hette han sa du? Alltså, varför träffar du ens någon med det namnet? Svanka, ditt namn passar med namn som annars bärs av kungar. Du borde hålla dig till det...
Tre bokstäver, det är ju ingenting. 

Och jag styltar en Odengata upp i monsterklackar, möter honom i tunnelbanan.
Viker med blicken för hans leende.
Han kramar mig med två armar runt min kropp, jag försvinner i honom. Och hinner tänka att i fem år, fem år, har jag väntat, längtat, drömt om att en gång bara få en kväll, en stund, ett samtal- ensam med honom.
Vi börjar gå, han ger mig sin arm att linda mina fingrar runt och jag trycker min axel så nära honom som jag tror att jag får.
Vi landar på Storstad, han placerar mig vid ett högt bord, sätter sig framför mig med sin öl.
Ger mig en.
Jag dricker öl med honom.
Ensam.

Jag sitter här med honom. Han är med mig, förstår ni det?
Det började så lätt, jag skickade ett meddelande till honom på Facebook.
-Ska vi leka? Jag är där du är. 
Ordströmmen mellan oss trollade bort verkligheten, han lovade att han skulle ringa dagen efter och på precis uttalad tid har jag hans röst i mitt öra.
-Vi gör vad du vill. Vi kan göra just allt som du vill.

Våra hjärtan är öppna och vi är  instängda i en privat kupol där alla våra samtalsämnen studsar mot glasväggarna. Vi skrattar och han får mig att känna mig fantastisk. Osårbar. Perfekt.
Det lilla bordet emellan oss känns alldeles för stort, och inom mig börjar en gammal önskan bli en brinnande längtan.
Jag vill röra vid honom, lägga handen mot hans kind, dra in hans doft- berusa mig på hans hud.
Sitta ihop med honom, höra ihop med honom.

Det är när vi går därifrån som han återigen ger mig sin arm att kroka tag i.
Och när jag gör just det så borrar han in sina fingrar i mina, vi är sammanflätade och nu måste vi säga hejdå.
Han öppnar sin famn igen och kramar hela mig, jag smyger en hand mot hans nacke och drar mig girigt mot hans läppar och han kysser mig.
Äntligen.
Äntligen kysser han mig.
Jag har haft en hel del fantastiska kyssar, men att stå här med Fin, mitt på öppen gata och hångla i vad som kommer bli lite över 45 minuter slår de flesta av dem. Han fångar upp mitt ansikte med sina händer, trasslar in sig i mitt hår, drar in luft genom näsan, låter mig trycka mig nära, håller mig hårt.
Han stannar upp, tittar mig rakt i ögonen och ler.
Tar tag i mig, kysser mig mera.
Och nästa gång han stannar känner jag bara att all tid vi inte kysser varandra är bara bortslösad. Jag hinner tänka allt det här innan jag ser hur han har vänt ansiktet mot himlen.
För att hämta kraft, för att lyckligt ropa ut till stjärnorna:
-Vem är det jag ska tacka?

Han lämnar mig med ett mjukt läpptryck mot min panna.
Han lämnar mig alldeles vimmelkantig.
men även- alldeles klarsynt.
Och jag slår Lejons telefonnummer.
Jag vet inte vad det betyder.