Om en natt som hände.

Det är tidig morgon när jag sträcker handen mot hans skuldra. .
Natten har börjat fly och lämnar himlen i stora, blödande sår av gryningsljus. Natten går vidare, men vi stannar kvar.
I sängen som är högre än alla andra sängar, i världen som är vackrare, klarare och mer smärtsam än alla andra, stannar vi. Utmattade i kropparna efter att i timmar älskat varandra svettiga.
Smutsiga.
Men ändå så rena.

Det vi är för varandra är det viktigaste jag varit.
Även om det är på låtsas. Inte på riktigt. Inte sant.
Trots att han frustrerat pressat bort vartenda mellanrum mellan oss och bett om att få komma närmare ändå, så är det inte på riktigt.
När han stöter sin kuk i mig, etsar fast sin blick i min och pressar ner mina handleder mot madrassen, när våra sinnen kopplas samman i fysiken och mina läppar piercar genom hans hud, när hans blod landar i min mun, så är vi inte på riktigt.

Men det är tidig morgon nu, nästan gryning.
Nästan verklighet och jag måste söka efter bevisen efter mig själv bland hans sängkläder. Sätta in mina hårnålar i mitt blonda hår, benen i mina byxor och dra på en tröja som jag vet ligger slängd i hallen.

Det är kallt utanför dörren och inom mig skaver ett hjärta som pickar likt en fågelunge.
Jag drar halsduken ett varv kring halsen, kniper åt min skinnjacka lite tätare åt kroppen. Håller huvudet högt och går därifrån.

Jag har hans blick i ryggen genom sovrumsfönstret.
Med den här morgonen kom hösten och ännu en gång hinner jag tänka att det är dags för mig att be om nåd.
Önska verklighet, vakna ur drömmen.
Kräva verklighet.
Men så vänder jag mig om för att möta den där brinnande blicken- och inser att den sedan länge tittat åt ett annat håll. Och jag vet inte vad den söker.
Men kanske är det våren, och han kommer minnas mig där. Precis som jag minns honom här, skälvandes inuti mig i höstens allra första gryning.