Om att hålla andan

Att vara med honom var lite som att andas ut efter att ha fyllt lungorna med luft hela livet.
Och att sedan tvingas sluta vara med honom?

Som om att all den där utandningsluften brände sönder mig från insidan. Hela min strupe blev som en brinnande låga, rakt nedstucken i min hals. Hela lungorna fylldes av sot.
En lätt slöja av sorg har lagt sig över hela min uppenbarelse, jag känner det för mina axlar är något tyngre. Mina rörelser lite mer kontrollerade.
Blicken, som så ofta förr, fäst framåt, nedåt.

Jag önskar att han återigen fanns i min hand, att han berättade saker om allt han visste.
Han vet så otroligt mycket, om så många saker.
Och jag vill skratta med honom, kanske tvärs över ett litet, litet barbord. Dricka ölen som smakar långt från annan tidigare drucken öl, bara vara i en värld där bara vi får plats.
Finfördela detaljer, se varandra i våra beståndsdelar, älskande atomer.
Jag vill vara med honom.

Vara med honom och andas ut igen.