Om vad man ser och inte ser.

Det gör ont i mig, din distans.
Att du inte älskar oss som jag älskar oss.
Det gör ont i mig, din saklighet. Din avmätta hållning, dina godnattpussar.
För någon, som inte är jag.

Hösten faller så underbart över oss, med dess förlåtande mörker och regnmultnande löv. Med kylan som biter oss i kinderna när vi går sida vid sida längst med ett vattendrag.
Med inomhusets eftersvett.
Jag tycker det är magiskt.
Du tycker det är vardag.

Jag ser att vi glittrar, du och jag. Att vi reflekterar varandra totalt och fullt.
Du tittar dig i spegeln, och ser bara dig.
Ingen Svanka, vid din sida, eller bakom.
Men du behöver mig, du säger det.
För något som du inte vet.
Och jag behöver att du behöver mig, jag älskar att du sagt så.
När du fångar mitt leende mellan dina händer, så griper du hårt om mina käkben, att det gör lite ont.
Men din kyla, som jag sett varit varm, är vad som får mig att sakta gå sönder.