Om de där lyktorna.

Vänner kommer och går.
En av dem lämnade mig förhållandevis ganska nyligen.
För andra gången som vän.
För tredje gången som hon bara rådumpar mig.

Vilket gör mig lite förbryllad, för jag har alltid sett henne som en otroligt varm människa, men när det gäller mig är hon duktig, bäst i världen, på att bli iskall. Bara stänga av. Koppla ner.
Glömma bort.
Bra på att se sin sanning utan intresse av att ens lyssna på min.

Och den människan är hon, som lovat att ta hand om min förstfödda dotter, Fågel, när jag dör.
Eller om något händer mig.
Gudmodern.
Fast inte längre.
Fågel har haft nog med vuxna människor som lämnat hennes liv.
Gudmodern får inte komma tillbaka igen.
Och det bestämde jag mig för, när hon lämnade mig förhållandevis ganska nyligen.

Men så hamnar jag i situationer som jag gärna vill berätta för henne.
Och tänker att varje gång jag  gjort det, så har vi blivit vänner igen.
-Förlåt.
-Förlåt.
Sedan är det hon och jag mot världen.

Men jag låter bli den här gången, och skriver om det som Svanka istället. Här har hon ingen som helst plats.
Förut skrev jag om vägen hem.
Om cirkusljusen.
Och som jag vill berätta till väninnan att jag idag har en direktlänk med mannen ansvararig för just dessa ljus.

-Rester från en gårdsfest. De blev bara kvar. säger han.
-Ibland byter jag ut en lampa när de blir dåliga.

Men mer vill jag inte säga om honom. Än.