Om att hålla andan

Det var inget jag förväntade mig.

Hon gav mig en mjölkblå, mjuk, urtvättad rock från Landstinget, bad mig ta av mina kläder och lägga mig under den gigantiska maskinen som skulle fota mina njurar.
Röntgen.
De spände fast mig med breda plastband och mumlade bekymrat om att det inte fanns så mycket att spänna fast.
Stämningen var... respektfull. Jag märkte att de var vana att möta sjuka människor, men jag- jag är ju inte sjuk så för att lätt upp stämningen lite frågade jag om jag kommer se smal ut på bilderna.
-Du håller bara andan när jag säger till svarar hon milt.

Och jag är väldigt duktig, håller andan.
Vrider mig när jag blir ombedd, jag gör allt som de säger. Reflekterar inte ytterligare när de ber mig att inte klä på mig riktigt ännu, jag måste även bli undersökt med ett ultraljud.

Bilden på dörren in till ultraljudet är babyglad. Och jag tänker på hur många gånger jag gjort sådana undersökningar, för att få en preview på mina barn. Hur förväntansfull jag varit, hur lycklig deras små pickande hjärtan gjort mig.
När jag hoppar upp på ännu en brits är läkaren om möjligt mer respektfull än dem innan. Som om att han de facto- hanterar en sjuk människa.
Och jag noterar att han faktiskt inte undersöker båda mina njurar, överallt, utan i cirka tjugo minuter riktar ultraljudsapparaten mot samma ställe. Trycker, så det ömmar.
Hummar.
Klickar till och tar bilder.

-Andas in, och håll andan, säger han.

Hela tiden idag, måste jag hålla andan, tänker jag.

Och jag tänker på hur det började.
Hur jag den där januarimorgonen stapplade in på toaletten som varje annan morgon, bara det att denna gång när jag ställde mig upp för att spola, var skålen full av mörkrött blod.
Inget annat, ingen smärta. Bara väldigt mörkt blod.
Hur jag inte fick hjälp, för när jag väl fick en tid på vårdcentralen tre dagar senare, fanns inget blod.
-Hur ska vi tro på dig? undrade kvinnan som undersökte mig med hårda slag över ryggen.
Vidare tänkte jag på andra gången det började, bara två veckor senare, och att jag då blödde så mycket varje gång jag kissade, att jag blev rädd.
Att jag kissade i burkar som jag tog med mig till läkaren, för att de skulle tro på mig.
Hur det inte gick att utläsa något av urinproverna, för det var för mycket blod. Och det var det läkarbesöket som slutligen ledde mig hit.
Med en hummande ultraljudsläkare som gör illa mig på högersidan genom att ta foton av min njure.

Sedan var det bara att vänta. Någon tar hand om dig snart, vi ska bara be fler läkare att se på dina plåtar först.
Vad gjorde jag då?
Spelade lite Temple Run på mobilen. Kollade på Facebook, där ingen hade skrivit. Skickade något sms, började jobba genom att kolla av mailen.

-Svanka? hördes en röst. Kom in på mitt rum är du snäll.
Minns att jag tänkte att de var väldigt formella, kan de inte bara säga att allt är bra och sedan låta mig åka? Bussen går ju om sju minuter.

-Vi har hittat något.
Som om att det var en skatt. Ett fynd.
Vilket jävla fynd.