Om vackra saker i världen

Folkmassan skingras för viden på stationen.
Han kristalliseras ut ganska fort, samma gångstil.
Samma kutning på ryggen, samma händer nerpressade i jeansen framfickor.

-Blå jacka. Det hade du på dig första gången jag träffade dig!

En kram, ett gångtempo.
En ny stad.
Med trötta uteställen, med utspädda låtsasdrinkar vilket passar perfekt här i våran alldeles verkliga, låtsasvärld. I vår egen bubbla.
Det är som att vi snart är i den igen.
Och där är vi inte vackrast i världen.
Men den här bubblan svävar vidare, och ytspänningen håller sig trots att den krockat med giftemål, barn, avstånd.
Bubblan svävar vidare med samma regnbågshinna på utsidan som insidan.
Vi är äldre nu.
Jag är snyggare nu.
Han är lyckligare nu.
Och vi är så långt i från vackrast i världen där vi sitter i ett mörkt hörn, i en ännu mörkare soffa, i en bar, i en stad.
Där vi inte hör hemma och därför- är vi hemma.
Lika hemma som i en hiss på väg till ett hotellrum, där han på två korta våningar trycker upp mig mot spegelväggen och kysser mig som en hungrig varg.
Mitt huvud slår mot glaset och jag vinglar efter honom in på rummet.
I fönstret. På sängen. Han i fotöljen, jag på knä på golvet.
Så långt ifrån vackra.

Fast att skratta med honom.
Att äta hans energi.
Att se hur han pressar sig genom sina egna spärrar, att vara där när han själv prövar sig fram genom det fula.
Det är vackrast i världen.
I världen som är våran.