Om ett hav av tid.

Det är inte jag som tar initiativ. 
Inte den här gången. 
Det är du, som söker dig till mig. Det är du som vill kyssa mig vimmelkantig, dricka glögg och äta saffransbullar i min studiosoffa. Det är du som viskar att du älskar att vara inne i mig, det är du som följer mig hem igenom den blöta luften. Det är du som kysser mig adjö i min blåa port. 
Det är du som saknar mig, som berättar att din kropp längtar efter mig. Även om jag svarar, surfar på vågorna du lämnar efter dig- så är det du.
Det är du som vill träffa mig, det är du som redogör för din lediga tid så den kan pusslas ihop med min. Du. Du. Du. 
Vi ska ses, du vill vara nära mig, sova med mig, vakna med mig, äta frukost med mig. Och jag styr mitt liv, min tid, min längtan åt ditt håll. På bara ett par timmar trollar jag fram en värld där vi kan existera, om än så bara för en stund. Men nu har det flutit ett hav av tid sedan jag försiktigt frågade dig när vi kunde kliva in i den där världen- när det skulle passa dig. 
Det har flutit ett hav av tid och din tystnad. 

Så jag drar upp benen under hakan. 
De är nyrakade. Insmorda. Mjuka. 
Skakar ut håret, kryper ner i den alldeles förstora tröjan och tofflorna. 
Stänger av mobilen. 
Stänger av mig. 

Om att allt behöver synkas in i minsta detalj.

Mer än tjugofyra timmar har passerat sedan ditt sista meddelande till mig. Något om att du skulle hålla i mig ordentligt när vi duschade, ett ordentligt tag om mina höfter. 
Allt behöver synkas in i minsta detalj för att nå perfektion. 

Det är dina exakta ord. 
Jag har inte somnat när du skriver dem men jag har inget svar på dem heller. Inte under natten. Inte under morgonen. Och dagen? Den bara passerar. 
Det är inget spel jag håller i, kanske mer en emotionell paus? Du är i allt jag gör. 
Jag vill berätta om hur kallt det är på golvet just denna morgon, du är i smaken av mitt morgonthé, i min mungipa när jag ler. Du är i värmen från min yngsta dotter som kryper ner bredvid mig i sängen och du är i hennes puss på pannan innan hon går till skolan efter sin sovmorgon. Vidare så är du där när jag öppnar min dator och skriver på min avhandling eller lägger en hand mot mitt ryggslut för att sträcka ut mig. 
Du är en grön prick i chatten på Facebook. 

Men du är också tyst. Du är också i paus. 

Jag är inte stressad av det. 
Det finns bara ett lugn och det är din gåva till mig. Mitt lugn. 

Om att du vill tillbaka.

Jag öppnar dörren åt dig och vi ställer oss i hissen.

-Hej, igen säger du förläget. 
-Hej, säger jag. Och sedan ställer jag mig på tå för att kyssa dig. I hela fyra våningar, upp till min enorma lokal, kysser jag dig. Och du mig. Du är blöt från regnet utanför, lite kall. 
Det är mörkt hos mig, sånär som ett varmt ljus som flödar från min julgran och vi landar i soffan på sovloftet. 
Jag gränslar dig och du tar tag i mina höfter. Vi börjar bli vana vid varandra. 
Du hjälper mig hittar rytmen, vi kysser varandra, trycker oss nära varandra. Dina kalla fingertoppar hittar vägen in under min tröja, lirkar av den. 
Vi får av oss kläderna. Nästan inget förspel den här gången, men det behövs inte. Jag har längtat efter dig. Längtat efter att ha dig i mig. 

Vi är odefinierade. 
Men det är inte bara jag som dras till dig. 

Några timmar tidigare har du, precis som förra helgen, kommit till min studio med din tvååriga son. Och vi har umgåtts alla tre, han har lekt med mig och med dig. Helt naturligt. För han är ett barn. Och jag blir lika handlöst förälskad i honom som jag blir i dig. Jag ville först inte blanda in barn i ekvationen, din matematik är klurig nog ändå. Precis som min.
Men han är hela din värld och jag var egoistisk i min önskan att få se dig så... sådär lycklig. Naturligt, okonstlat lycklig. Det är en magisk känsla och jag unnar dig all värme du känner när du interagerar med detta mini-universum av kärlek. Och det är lite här jag förstår, att du inte är som mina tidigare människor. Jag relaterar annorlunda till dig. 

Du hör av dig till mig ganska snart inpå att du lämnat mig. 
Du vill tillbaka. Du vill vara nära mig. Jag välkomnar dig, du ska vara där jag är. Ingen annanstans. 

Så det är därför det blir ett -Hej, igen. 

Men det är något speciellt, när vi älskar med varandra. 
Du närmar dig ett klimax när du frågar om du får kyssa mig när du kommer. 
Jag hör inte vad du säger. 
-Får jag kyssa dig när jag kommer? Eller blir det för mycket? 
-Ge mig dig, jag är till dig. Ge mig dig. 

Och du kommer, du håller mig så nära dig. Jag fattar ditt ansikte mellan mina händer och kysser dig tillbaka.