Om att allt behöver synkas in i minsta detalj.

Mer än tjugofyra timmar har passerat sedan ditt sista meddelande till mig. Något om att du skulle hålla i mig ordentligt när vi duschade, ett ordentligt tag om mina höfter. 
Allt behöver synkas in i minsta detalj för att nå perfektion. 

Det är dina exakta ord. 
Jag har inte somnat när du skriver dem men jag har inget svar på dem heller. Inte under natten. Inte under morgonen. Och dagen? Den bara passerar. 
Det är inget spel jag håller i, kanske mer en emotionell paus? Du är i allt jag gör. 
Jag vill berätta om hur kallt det är på golvet just denna morgon, du är i smaken av mitt morgonthé, i min mungipa när jag ler. Du är i värmen från min yngsta dotter som kryper ner bredvid mig i sängen och du är i hennes puss på pannan innan hon går till skolan efter sin sovmorgon. Vidare så är du där när jag öppnar min dator och skriver på min avhandling eller lägger en hand mot mitt ryggslut för att sträcka ut mig. 
Du är en grön prick i chatten på Facebook. 

Men du är också tyst. Du är också i paus. 

Jag är inte stressad av det. 
Det finns bara ett lugn och det är din gåva till mig. Mitt lugn.