Om ett hav av tid.

Det är inte jag som tar initiativ. 
Inte den här gången. 
Det är du, som söker dig till mig. Det är du som vill kyssa mig vimmelkantig, dricka glögg och äta saffransbullar i min studiosoffa. Det är du som viskar att du älskar att vara inne i mig, det är du som följer mig hem igenom den blöta luften. Det är du som kysser mig adjö i min blåa port. 
Det är du som saknar mig, som berättar att din kropp längtar efter mig. Även om jag svarar, surfar på vågorna du lämnar efter dig- så är det du.
Det är du som vill träffa mig, det är du som redogör för din lediga tid så den kan pusslas ihop med min. Du. Du. Du. 
Vi ska ses, du vill vara nära mig, sova med mig, vakna med mig, äta frukost med mig. Och jag styr mitt liv, min tid, min längtan åt ditt håll. På bara ett par timmar trollar jag fram en värld där vi kan existera, om än så bara för en stund. Men nu har det flutit ett hav av tid sedan jag försiktigt frågade dig när vi kunde kliva in i den där världen- när det skulle passa dig. 
Det har flutit ett hav av tid och din tystnad. 

Så jag drar upp benen under hakan. 
De är nyrakade. Insmorda. Mjuka. 
Skakar ut håret, kryper ner i den alldeles förstora tröjan och tofflorna. 
Stänger av mobilen. 
Stänger av mig.