Om januari, 2021.

I juli 2019 försvann du utan att säga adjö. 
Något brast i mitt hjärta, en längtan av något jag inte hade rätt att sakna. Mörkgröna, lysande pilar som tvingade sig in under mina ögonlock och slog bort verkligheten. Den krassa verkligheten. 

Men jag skrev då och undrade om det var nu, i januari 2021 som vi skulle ses igen. Även om vi har setts innan, i somras, så är vi där nu. Januari tjugotjugoett. 
Och jag sprang på dig. 

Först härom morgonen då du, med håret på ända, klev fram och letade efter en kopp kaffe efter din nattjour. 

-Tjena. 

-Du lyser som solen, blev mitt helt ologiska svar. Men jag tyckte att du log, där under munskyddet. Ditt öga gnistrade till, på ett sätt som bara jag kan se. Och sedan gick jag till mitt arbete och du gick hem.  

Och sedan igen. Idag. 
Jag hjälpte en av mina undersköterskor att bära en kartong. 

-Hej Bachata, sa du när jag passerade dig. 

Du minns. 
Du minns mig. 

Om magi

Vi har träffats så många gånger att jag inte kan räkna gångerna. 
Din hud är mitt livs äventyr. 
Jag kan ligga hur länge som helst och dra med naglarna över din ryggrads tunna partier, stryka med handflatan över dina axlar och överarmar. Trycka läpparna mot din nacke. 

Vi har landat i något som är vårat, du är mer avslappnad i ditt dyrkande av min kropp, du har så många ord du viskar till mig. När du är i mig, när du håller fast mig i ett stadigt tag trycker du din panna mot mig och viskar att det är för evigt. Att du vill vara i mig för evigt. 
Du kan stanna upp mitt i oss för att titta på mig, verkligen titta på mig, och säga;

 -Vad vacker du är. 

Jag kommer av mig i en tusendels sekund innan du fångar upp mig och kysser mig vidare. Kysser mig överallt. 

Du älskar att vara med mig. 

Jag njuter av att veta det. Jag njuter av att vara med dig, njuter av ta del av varje liten gräns du flyttar på för mig. Men du har giftpilar. 
Och jag finns egentligen inte i ditt liv. 
Kanske stör det mig inte, inte på riktigt. Men när du berättar att dina vänner följer dig hem, och du låtsas gå dit innan du går till mig, kallar ditt ex för din sambo och lämnar mig med en kram och inte vår sedvanliga kyss känner jag av känslor jag inte visste att jag hade. 
Ett kyligt landskap och en fågelunge i bröstkorgen, frenetiskt pickande efter något att stilla sin hunger med. 

Långt borta är världen en halvtimma tidigare, när jag ligger i din famn och du flätar samman dina fingrar med mina. När vi ligger helt nakna med bara värmen mellan våra kroppar och andas i samma takt. Världen där vi befinner oss någonstans mellan sömn och vakenhet och jag hör dig mumla mot mina skulderblad att det är magi, bara att ligga här en stund. 
Jag kramade din hand hårdare, lyckligast i världen. 
Men det slog mig nu. Att magi, med allt dess glitter, i slutändan inte är mer än illusioner.