Om det där trädet.

Om en snäcka

Söker du mig fortfarande?
Jag undrar, jag ser inte. 

Jag känner inte längre, vilsen i den fullständiga avstängdheten. Jag vet, det är sorgligt- jag har skapat den själv.
(Om jag gav dig mitt mörker så skulle du drunkna)

Svanka försvann när du klev in.
Jag älskar att du inte accepterar ytan, hatar att jag är som en rädd snigel varje gång jag släppt in dig lite längre. Har du petat på en vinbärssnäcka någon gång? Att en så långsam skapelse kan vara så snabb att dra sig in i det där lättkrossade skalet.
Men Svanka försvann, mitt innersta- du ändrade det.
Jag tänkte förut att du fick det, att mitt innersta landade på dig och blandades med ditt och det gjorde oss eviga. Men jag är lycklig över att du inte är uppblandad.
Du är komplett och jag kommer älska dig i din form tills den dag jag slutar andas.
Jag kommer älska små detaljer i ditt utseende. Den du har varit. Den du är. Den du kommer bli.
Stora bitar av din person, när du ogillar dig vill jag övertyga dig om motsatsen.
Du har ändrat mig. Du har påverkat mig. Du har skapat mig.

Du sa mitt namn någon gång, sådär i förbigående. Inte mitt smeknamn, inte ditt namn på mig. Mitt namn som mina föräldrar gav mig.
Det är en fastfrusen minnesbild på min hinna, ljudet av mig i din munhåla- den kompletta avslappning som löpte från skallrosett till hälben och det strålande leendet som målades upp i mitt ansikte.
Du gör sådant för mig, du gör mig sådan.

Min yttersta lycka, mitt finaste rum.
Min vackraste plats, den dödar dig. 

Förlåt.

Om ord.

Jag hittade ett nytt ord idag.
Lufthunger.
Jag älskar det ordet. Det blev jag. Jag är det ordet.

Jag bär smaken av hans mun med mig. Hela tiden. In i varje nytt möte. Jag vet inte om han minns att jag berättade det för honom.
Vi hade en kärlek som var större än allt annat. Det kan inte bara ha varit jag som kände den.
Jag försökte tills jag inte försökte.
Så är det.
Men allt går inte att förklara, det förstår jag nu.
Det var något som gjorde att vi inte kunde stanna kvar hos varandra, det var oundvikligt.
Jag är hjälplös i förälskelse.

Frånvaron av honom är lika stark som närvaron var tidigare. Jag kan fundera mycket på varför det är så.
Men en del av mig kommer älska honom så länge jag lever, oavsett om han finns hos mig eller någon annanstans. Men det är min föränderliga såpbubbleform av kärlek som kommer spira, kärleken som en gång lät mig ta del av detta skyddar mig för resten av livet.

Men lufthunger.
Jag är glad att jag hittade det.

Om insläpp

Jag behöver dig nu.
Jag behöver att du sitter på min sängkant och låter mig vaporisera, krevera, försvinna för att finnas ett litet tag till. Din hand på min panna, din svalkande hand som låter min svidande ryggrad växa fram.

Det nedsläckta omger mig, jag låtsas att du lägger dig bredvid mig och håller mig så hårt att jag inte kan andas- för varje andetag svider. Jag behöver att du är här hos mig och är tyst, att du gör avkall på allt du vill veta och är för mig, bara för mig. Inte för att du vill det, utan för att jag vill det. Behöver det. Behöver dig. En pelare. Så jag kan få utnyttja din tysta styrka till helt egoistiska mål, så jag kan, bara för en natt, få sova utan hjälpmedel.
Du ligger så nära mig, jag känner hur du drar med läpparna längst med fjunen mot min nacke, du lättar på ditt grepp, dina fingrar söker mina och skapar den fläta de lärt känna under den millisekund vi delat.
Kanske noterar du att min kropp blivit mindre, jag reagerar på tyngden från din arm. Försöker hämta andan när du grötigt säger åt mig; kom, lägg dig på mitt bröst.
Jag är apatisk men jag gör som du säger, mitt öra skapar ett slags vakuum mot din bringa, ett vakuum som fylls med dina hjärtslag- perfekt synkade mot din halspulsåder där mina fingrar nu vilar.

Vi säger inte så mycket, jag gråter lite mot din nakna hud.
Det är få gånger du sett mig gråta, jag är helst ensam när jag gör det och då gråter jag mycket. Jag gråter när jag ser en fin bild, eller om en bok har ett vackert slut. Kanske när jag ser ett tänkvärt citat på internet, tårarna dansar över kindbenen. Jag gråter, jag är en gråterska.
Men framför dig, framför andra, så gråter jag på insidan och mitt yttre visar en sammanbiten min.
Det är en låsning, jag vet. Till och med mitt pundar-ex kunde försöka ruska tag i mig och skrika åt mig; släpp in mig! släpp in mig i din sorg! Såhär i efterhand så är det nog det finaste han sagt till mig.
Men jag klarar det inte, känslan av att ha någon så totalt insläppt där i det sorgsna, jag är för feg. Det är mer än naket, det är avklätt.
Men i natt, i kväll. Jag behöver dig. Behöver att du kysser mina skuldror, viskar det blir bra, det blir bra utan att veta vad du lovar. Jag vill att du övertygar mig, igen och igen, det blir bra.
Och när jag tyst viskar att du inte vet något alls, så vill jag att du svarar att jag vet allt.
Allt vet du.
Och att du övertygar mig igen, med de medel du behöver.
Jag behöver dig nu, jag behöver få älska dig. Jag behöver få lova dig en evighet med min tystnad, ett för alltid med mina tårar.

Men frågan stannar, den stannar hos mig. Allt jag vill berätta, det stannar hos mig.

Om Tusenfråga

Jag behöver inte censurera mig.
Jag vet det, men jag gör det ändå.
Det är för att orden som bränner på tungan inte skulle tjäna någonting till, tårarna som lurpassar bakom ögonlocken får inget utlopp, för det finns ingenstans de blir insamlade.

Det är skönt att fly.
Det är skönt att befinna sig i ett annat kontext.

Det är skönt att bli krönt till gudinna, känna hans tacksamma fingrar i nacken när jag ger honom nattens sista dans.
-Jag kan inte fatta att du valde mig!
Hans glittrande blick, jag har inte mage till att låta honom tro något annat. Låta honom tro att vi delar uppfattningen om att vi nyss upplevt en av våra livs bästa kvällar, låta det stanna där.
Spelet är samma, pjäserna nya.
Den som går sönder först förlorar, den som står kvar är den som skär sig på alla sylvassa partiklar bara en människa kan lämna bakom sig.

[Jag saknar dig, jag saknar att kyssa dig. Jag saknar att få vältra mig över din kropp, saknar att vara din mänskliga filt. Jag saknar det filterfria, jag saknar att inte kunna prata med dig utan anledning. Jag saknar att ringa dig för att höra ditt leende och inget mer.
Jag kanske inte älskar dig längre, eller så gör jag det. Jag saknar att jag tar mig tid att känna efter, det skrämmer mig att jag kan skita i det.
Jag saknar ditt trötta huvud på en skakig resa, jag saknar återhållna skratt. Jag saknar din katt, jag saknar din doft- den har ändrats. Jag saknar ditt liv. Dina historier, dina upplevelser, dina känslor, dina bryderier.]

Människorna runt omkring oss skingras och lysena tänds.
Livet går vidare och hela vägen hem så vaktar han mig med små sms. Det får mig att skratta lite, inte hela-vägen-skrattet men nog för den här stunden.
Han frågar när vi ses igen, han frågar om jag vill se film med honom, han frågar om jag kan tänka mig att bara sitta på hans soffa och göra ingenting, så han kan göra allt annat. Han frågar om jag har haft det trevligt, han frågar vart jag är, han frågar om jag har en favoritfärg och han frågar om jag äter kött. Han frågar om det är jobbigt med andra som är fulla när jag är nykter, han frågar om jag inte är hemma ännu. Han frågar slut på min batteritid och jag lovar att höra av mig. Snart. Jättesnart.

Om fåfänga

Bara. Bara.
Alltid så bara.
Livet vore bättre om bara inte var epitet, men det är det och det är hennes.
Och hon är jag.
Bara jag.

Jag hittar mig igen på botten av mig själv, det är aldrig riktigt meningen att hamna där, jag trivs inte. Det är inte hemma. Inte för att det är mörkt, tvärtom, det är glitter.
Sämsta tänkbara variant av Svanka, den mest strålande, den vackraste. Den roligaste, den med ett leende som ett fyrverkeri och ett pärlhalsband av fnitter.
Kanske den farligaste och mest magiska, den som maniskt läser av varje rum hon hamnar i.
I glittret, där rämnar jag aldrig. Det finns inte plats för det. 

Farligs beundrande blick, vi är mitt i allt när vi äter middag.
Det blir hans, alltid lika sträva, händer som får foga samman mig igen. Alltid lika övertygad om min skönhet, alltid lika fascinerad av mitt intellekt.
-Varje gång Svanka. Varenda jävla gång!
Han mumlar grötigt mot mig; har jag pussat dig här? 
Vi handlar om vinklar och ljusreflektioner, han trycker läpparna mot min axel och jag vrider huvudet mot hans panna. Det är en ny ömhet som dansar mellan oss.
Jag njuter den i sekunds hundradel innan jag hivar upp mig, drar på mig hans kalsonger och med håret på ända börjar leta efter något som kan tjäna till frukost.
-Har du några frön? 

Det blir tyst ett par sekunder innan han börjar asgarva.
Jag vet inte vad som är så kul, men jag skrattar också, bra länge, innan jag blir en boll i mot hans bröstkorg.
-Är du fri än? Är han borta? 
Frågan är så försiktig och hoppfull att jag undrar vem det är jag ligger bredvid. Så långt ifrån min Farlig, han vill verkligen veta.
-Har jag lyckats älska bort honom? 

Jag tystar honom, ingen av oss är redo för svaret.