Om ord.

Jag hittade ett nytt ord idag.
Lufthunger.
Jag älskar det ordet. Det blev jag. Jag är det ordet.

Jag bär smaken av hans mun med mig. Hela tiden. In i varje nytt möte. Jag vet inte om han minns att jag berättade det för honom.
Vi hade en kärlek som var större än allt annat. Det kan inte bara ha varit jag som kände den.
Jag försökte tills jag inte försökte.
Så är det.
Men allt går inte att förklara, det förstår jag nu.
Det var något som gjorde att vi inte kunde stanna kvar hos varandra, det var oundvikligt.
Jag är hjälplös i förälskelse.

Frånvaron av honom är lika stark som närvaron var tidigare. Jag kan fundera mycket på varför det är så.
Men en del av mig kommer älska honom så länge jag lever, oavsett om han finns hos mig eller någon annanstans. Men det är min föränderliga såpbubbleform av kärlek som kommer spira, kärleken som en gång lät mig ta del av detta skyddar mig för resten av livet.

Men lufthunger.
Jag är glad att jag hittade det.