Om insläpp

Jag behöver dig nu.
Jag behöver att du sitter på min sängkant och låter mig vaporisera, krevera, försvinna för att finnas ett litet tag till. Din hand på min panna, din svalkande hand som låter min svidande ryggrad växa fram.

Det nedsläckta omger mig, jag låtsas att du lägger dig bredvid mig och håller mig så hårt att jag inte kan andas- för varje andetag svider. Jag behöver att du är här hos mig och är tyst, att du gör avkall på allt du vill veta och är för mig, bara för mig. Inte för att du vill det, utan för att jag vill det. Behöver det. Behöver dig. En pelare. Så jag kan få utnyttja din tysta styrka till helt egoistiska mål, så jag kan, bara för en natt, få sova utan hjälpmedel.
Du ligger så nära mig, jag känner hur du drar med läpparna längst med fjunen mot min nacke, du lättar på ditt grepp, dina fingrar söker mina och skapar den fläta de lärt känna under den millisekund vi delat.
Kanske noterar du att min kropp blivit mindre, jag reagerar på tyngden från din arm. Försöker hämta andan när du grötigt säger åt mig; kom, lägg dig på mitt bröst.
Jag är apatisk men jag gör som du säger, mitt öra skapar ett slags vakuum mot din bringa, ett vakuum som fylls med dina hjärtslag- perfekt synkade mot din halspulsåder där mina fingrar nu vilar.

Vi säger inte så mycket, jag gråter lite mot din nakna hud.
Det är få gånger du sett mig gråta, jag är helst ensam när jag gör det och då gråter jag mycket. Jag gråter när jag ser en fin bild, eller om en bok har ett vackert slut. Kanske när jag ser ett tänkvärt citat på internet, tårarna dansar över kindbenen. Jag gråter, jag är en gråterska.
Men framför dig, framför andra, så gråter jag på insidan och mitt yttre visar en sammanbiten min.
Det är en låsning, jag vet. Till och med mitt pundar-ex kunde försöka ruska tag i mig och skrika åt mig; släpp in mig! släpp in mig i din sorg! Såhär i efterhand så är det nog det finaste han sagt till mig.
Men jag klarar det inte, känslan av att ha någon så totalt insläppt där i det sorgsna, jag är för feg. Det är mer än naket, det är avklätt.
Men i natt, i kväll. Jag behöver dig. Behöver att du kysser mina skuldror, viskar det blir bra, det blir bra utan att veta vad du lovar. Jag vill att du övertygar mig, igen och igen, det blir bra.
Och när jag tyst viskar att du inte vet något alls, så vill jag att du svarar att jag vet allt.
Allt vet du.
Och att du övertygar mig igen, med de medel du behöver.
Jag behöver dig nu, jag behöver få älska dig. Jag behöver få lova dig en evighet med min tystnad, ett för alltid med mina tårar.

Men frågan stannar, den stannar hos mig. Allt jag vill berätta, det stannar hos mig.